Carl Jonas Love Almqvist - konstnären, journalisten, pedagogen innehåller ett urval av de föreläsningar och essäer som föredrogs vid det nordiska Almqvistsymposiet på Biskops-Arnö i juni 1993. Boken ger som titeln anger en bred och varierad bild av Almqvists verksamhet; vi får lära känna honom som bl a samhällsdebattör, läroverksrektor, mystiker, diktare mellan romantik och realism och kompositör.

Medverkande författare: Folke Isaksson, Louise Vinge, Bertil Romberg, Lars Bergquist, Roland Lysell, Ulla Nordin Lönner, Lennart Hedwall och Eva Adolfsson.

År 1840 började C J L Almqvist skriva tjocka underhållningsromaner. Den skandalomsusade författaren kunde på så sätt förtjäna sitt levebröd. Samtidigt menade han att romanen var den litteraturform som bäst skildrade verkligheten. Sannfärdiga verklighetsskildringar skulle i sin tur ligga till grund för samhällsreformer.

Almqvists sena romankonst har sällan uppmärksammats av forskarna. Här sätts den emellertid in i sitt litteraturvetenskapliga sammanhang. I sex fristående kapitel studerar Lars Burman särskilt de spännande romanerna Amalia Hillner (1840) och Tre fruar i Småland (1842-43).

Författaren betonar kontinuiteten i Almqvists tänkande och söker efter 'konstanta gestaltningar' i diktningen. Framförallt uppmärksammar han dock Almqvists mångsidiga och motsägelsefulla intresse för kvinnan.

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var romantiker, realist, socialreformator och skolman. Han hör till de mest mångsidiga författarna i svensk litteratur, och hans diktning känns fortfarande modern, frän och överraskande. Törnrosdiktaren hör till det fåtal svenska författare som verkligen kan kallas klassiska.

Diktaren, debattören och drömmaren Almqvist ägnas här tio texter, alla med olika perspektiv och infallsvinklar. Samlingen utgörs av föredrag från de senaste åren samt nyskrivna essäer och studier.

Bidragen är skrivna av en rad kännare av Almqvist och hans tid: Bertil Romberg, UllaBritta Lagerroth, Magnus Jacobson, Åsa Arping, Johan Almer, Olof Wijnbladh, Lennart Hedwall, Roland Lysell, Jon Viklund och Lars Burman.

Carl Jonas Love Almqvist var en samhällsengagerad författare, och i centrum för hans verk står viljan att övertyga. Samtidigt betraktar han retoriken – övertygandets konst – med misstänksamhet. I likhet med sina generationskamrater kritiserar han vältalighetens hävdvunna hierarkier, dess formelbundenhet och anslutning till en allmän mening. I dess ställe sätter han idealet om det rena språkliga uttrycket för en idé och drömmen om den absoluta kommunikationen mellan två själar. Men hur tänker han sig att man kan övertyga utan att övertala? Hos Almqvist finns en grundläggande ambivalens mellan den vassa argumentationen och den rena framställningen, mellan å ena sidan ett engagerat liv i ”strid” för tidens frågor, och å andra sidan en distanserad position, ett liv i ”frid”.

Ett vidunder i sitt sekel studerar retoriska uttryck och den retoriska traditionens status under den första halvan av 1800-talet: tiden för romantikens genombrott och den liberala pressens framväxt i Sverige. I fokus står Almqvists kritiska prosa. Särskild uppmärksamhet ägnas de religiösa och pedagogiska samfund där Almqvist var aktiv kring 1820 samt tidningspressen där han skrev på 1840-talet. Studien inriktar sig också på författarens skrivsätt och argumentation. Här diskuteras närmare några av Almqvists viktigaste avhandlingar: Historiens idéer (1819), Om det nya stridssättets idé (1821), Svenska Fattigdomens betydelse (1838) och Om Poesi i Sak (1839).

Vi betraktar sällan Carl Jonas Love Almqvist som dramatiker. Ändå skrev han dussintalet skådespel och operalibretton, liksom ett antal romaner och ”songes” som i hög grad hämtar form och motiv från teaterns värld. Hans dramer skiljer sig dock från det som spelades på samtidens scener och eftervärlden har ofta betraktat dem som läsdramer, det vill säga som litteratur för salongerna snarare än för teatern. Men stämmer verkligen det? Det är en av många frågor som behandlas i Dramatikern Almqvist. I volymen samlas fjorton uppsatser som diskuterar teatralisk leklust, dialogiskt berättande, ekonomikritisk satir, modernt helgondrama, incesttematik, intermedialitet och mycket annat i Almqvists verk. En särskild plats ägnas åt bildkonstnären Lennart Mörk och hans skisser till Drottningens juvelsmycke vilka här avbildas och diskuteras. Dramatikern Almqvist ger en högst fascinerande helhetsbild av en av det tidiga 1800-talets viktigaste dramatiker.

Almqvist har som en av våra främsta 1800-talsförfattare varit föremål för en omfattande biografisk och litteraturvetenskaplig forskning. Att han även var tonsättare har däremot sällan beaktats. Almqvists musikaliska produktion rymmer utöver Songes även andra sångdikter och ett 40-tal pianofantasier, varav flera opublicerade. Han utvecklade en egen musikestetik, och musiken går som en röd tråd genom hans liv och författarskap.

Som pianist och musikforskare har Lennart Hedwall presenterat hans verk i ord och ton vid konserter och symposier, i artiklar och i radio. En sammanfattning av hans mångåriga arbete har nu blivit den ”musikaliska biografin” Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist. Här kartläggs Almqvists livslånga musikaliska intresse, kunskaper och tankar, speglas musikens roll i hans litterära verk, särskilt i Törnrosens Bok, och beskrivs och analyseras för första gången alla hans kompositioner.

Utgåvan kompletteras av två CD-skivor.

Amorina (1839) visar Almqvist på höjden av sin författarbana och är ett av hans intressantaste verk. Det har en bestämd social tendens, som försöker förstå den vansinnigas och den brottsliges egenart och se dem som offer för miljö och sjukdom.

Almqvist har här hopat några av de populäraste motiven i världslitteraturen: blodskamsmotivet, triangelmotivet och motivet med de fientliga bröderna, för att nu bara nämna några av de mest framträdande.

Verket är förunderligt levande. Språket är uttrycksfullt och böjligt, och de ofta orimliga händelseförloppen garneras med realistiska detaljer; trots de ur flera synpunkter spöklika sammanhangen ter sig personerna som gestalter av kött och blod. Almqvist har inte sparat på grälla färger och starka effekter: olycklig kärlek, spänning, religiös exaltation, vild och hård komik och vass satir blandas i Amorina, som är en av våra mest betydande romantiska romaner med dominerande inslag av dramatisk dialog i framställningen. Här finns en språklig rikedom och en stor stilistisk spännvidd, som går samman med författarens politiska och sociala engagemang t.ex. när han låter huvudpersonen förtvivlad utropa till sin samtid: 'I dödmän - en gravstank utgår ifrån er alla. Europa luktar lik.'

1838 års hittills opublicerade version.

Den spännande romanen Amalia Hillner från 1840 är Almqvists första realistiska projekt i det större formatet. Den utvecklar idéer från Det går an och hävdar den sanna kärlekens rätt, även när kärleken är polygam.

Ett av Almqvists intressantaste verk bär hans eget namn i titeln, C J L Almqvist. Monografi (1844-45), en rad äldre och nyare texter om tidens viktiga frågor, bland dem den berömda 'Om poesi i sak', författarens stora försök att överblicka konstens väsen. Boken är en generalmönstring av religiösa, politiska och estetiska frågor, som är aktuella i hela Almqvists författarskap. Denna nyckel till författarens idévärld har aldrig tidigare omtryckts.

Med Tre fruar i Småland (1842-43) gjorde Almqvist ett storslaget försök att erövra den breda romanpubliken. Det är en kostlig rövarskröna full av svensk provinsromantik, mörka sockenhemligheter, vackra småländskor och världsförbättrande ynglingar.

En något förbisedd roman i Almqvists rika författarskap är Smaragdbruden. Den rymmer inte blott exempel på Almqvists sällsynt friska realism i sina Stockholmsskildringar. Därtill visar författaren åter prov på sina för tiden mycket radikala åsikter. Här diskuteras sålunda skilsmässa och här lanserar författaren begreppen underklass och överklass.

Ledmotivet i den stora romanen är dock pengar och pengars inflytande på människan. I kölvattnet av det legendariska och oskiftade Lambertska arvet möter vi ett brett spektrum av människor, som alla belyses i sin relation till den lockande miljarden.

Törnrosens bok är ett nav i Almqvists rika författarskap. Den utkom i två stora serier, Duodesupplagan och Imperialoktavupplagan.

Den stora sviten inleds med ramberättelsen Jaktslottet, som presenterar slottets egensinnige ägare Hugo Hamilcar Löwenstjerna och kretsen kring denne, en originell samling individer som träffas för att inte minst berätta de mest hisnande historier. Bland gästerna finner vi även Richard Furumo, Almqvists romantiska alter ego. I denna livfulla och originella inramning framförs många av Almqvists centrala verk.

Band 1–3 rymmer – förutom Jaktslottet – Hermitaget, Vargens dotter, Hinden samt Gudahataren.

Drottningens juvelsmycke är en av de märkligaste och mest lysande romaner som skrivits på svenska. När C J L Almqvist år 1834 författade boken anade han knappast att han därmed skapade en klassiker, som generationer av läsare skulle komma att fascineras av och som skulle bli pjäs, opera och film.

Den gåtfulla operaeleven Tintomara är berättelsens androgyna centralfigur. Hon (eller han) lånar ett ovärderligt smycke från den kungliga skattkammaren och blir därmed indragen i händelserna kring mordet på kung Gustaf III. Hon blir också indragen i ett nät av erotik, maktkamp, vansinne och död. Bokens motto har blivit klassiskt:

Tintomara! två ting äro vita

Oskuld – Arsenik.

Koleraåret 1834 hade Almqvist varit i flitig verksamhet. Under hösten kom Räknekonst för Begynnare i en andra upplaga och Svensk Rättstavningslära i en fjärde. Drottningens Juvelsmycke, Almqvists mästerverk inom romangenren, förelåg i bokhandeln i november 1834. Den uppmärksammades med beundrande men också med negativa recensioner. Redan i december samma år fortsatte Almqvist utgivningen av duodesupplagan av Törnrosens bok, fortfarande under den omfattande samlingstiteln Fria Fantasier, vilka, betraktade såsom ett helt, av Herr Hugo Löwenstjerna stundom kallades Törnrosens Bok, stundom En irrande Hind. Under 1834 och 1835 utkom tre nya band, som innehöll versdramat Ramido Marinesco (V), berättelsen om en resa kring Vättern, Baron Julius K* och den märkliga uppsatsen Dialog om Sättet att sluta Stycken (VI) samt det exotiska dramat Signora Luna och den förtjusande komedin Colombine (VII).

Det är rytm och omväxling i Törnrosens bok, exotiskt och svenskt stoff avlöser varandra. Dramat Ramido Marinesco utspelas i spansk renässansmiljö, berättelsen Baron Julius K* skildrar en samtida resa runt Vättern, och i nästa band vänder sig Almqvist med Signora Luna till Sicilien under medeltiden. Med komedin Colombine återvänder Almqvist till samtiden och Sverige.

Volymen innehåller följande verk: Ramido Marinesco / Baron Julius K* / Dialog om Sättet att avsluta Stycken / Signora Luna / Colombine.

De band av Törnrosens bok, som utkom 1838, visar Almqvist på höjden av sitt författarskap. Här finns en kärv verklighetsskildring i Kapellet och Skällnora kvarn och munter folklynneskarakteristik i Svenska fattigdomens betydelse. Här finns också den prosalyriska Skaldens natt, som fångar mystikens stora ögonblick.

Volymen innehåller följande verk: Återkomsten / Araminta May / Urnan / Kapellet / Palatset / Godolphin / Svenska fattigdomens betydelse / Skaldens natt / Skällnora Kvarn / Friherrinnan.

Törnrosskrifterna i denna volym vittnar om bredden i Almqvists författarskap. Poesi och Politik liksom Vad är Penningen? visar Almqvists engagemang i tidens politiska, sociala och estetiska frågor. Novellen Målaren levandegör det vackra Mälarlandskapet och är samtidigt en berättelse om konstnärskapet som livsuppgift och kallelse. Den Sansade Kritiken är ett högst personligt skådespel, som ingående diskuterar Almqvists författarskap; den här återgivna versionen utkom 1851 och har därefter aldrig omtryckts. Inledning och kommentarer av Bertil Romberg.

Volymen innehåller följande verk: Herr Hugos Akademi / Vad är Penningen? / Poesi och Politik / Om Folknöjen / Storhetens Tillbedjan / Målaren / Prästens Ställning / Den Sansade Kritiken.