Leksands kyrka är en av landets största landsortskyrkor och här ryms såväl gammalt som nytt. Den medeltida kyrkan omdanades under 1700-talet och har sedan dess förändrats ytterst lite. Ändå byggdes dess yngsta del så sent som 2009. Hela Kyrkudden, där kyrkan står, utgör en ovanligt välbevarad äldre kyrklig miljö. Vägen fram mot Leksands kyrka idag erbjuder en vy som många generationer sett och om och om igen gjort till sin.

I den här boken presenteras Leksands kyrka - byggnaden i sig, dess inventarier och dess miljö - av en grupp forskare. Leksands församlings historia och dess unika kyrkliga seder belyses liksom byggnadens tillkomst och utveckling. Kyrkans rika inventarier - textilier, ljusredskap och kyrksilver - beskrivs och även orglarna och deras historia redogörs för. Denna bok är den hittills grundligaste genomgången av kyrkan och innehåller flera nya fynd om byggnaden och föremålen som hör till den.

"Hej på dig! Det är jag, målarboken om Himlaspelet, som pratar med dig. Jag behöver din hjälp för att ge färg åt historien om Mats Erson som älskar Marit, fast hon är i himlen hos Vår Herre sedan hon bränts som häxa. Han ska gå och prata med Vår Herre för att få sin Marit tillbaka."

Idé: Karsten Felzmann. Bild: Josefin Wedel, fritt efter dalmålningar samt Michael Meschkes marionetter och Gilbert Regazzonis scenografi 1958 och 2018. Citat i urval från Himlaspelet av Rune Lindström. Övrig text av Michael Meschke och Sebastian Selvén. Utges av Leksands Konstsällskap och Gidlunds förlag.

Gustaf Ankarcrona (1869-1933) var inte född i Dalarna. Han kom dit för att stanna 1901, i nationalromantikens tid, i en brytningstid mellan gammalt och nytt. Och han fångades av det han såg och upplevde: en till synes levande allmogekultur, buren av människor som alltjämt vårdade sina traditioner.

Ankarcronas betydelse för landskapets självbild, och för omvärldens bild av Dalarna och dess kultur, kan knappast överskattas. Som hembygdsvårdare, hemslöjdsfrämjare, konstnär, arkitekt, formgivare, folklivsforskare, föreläsare, talare och opinionsbildare bidrog han till att göra Leksand till ett centrum för svenskt kulturliv för lång tid framöver och med betydelse långt utanför Siljansbygden.

Bokens nio författare belyser och ger perspektiv på de olika områden inom vilka Ankarcrona agerade. De konstverk, byggnader, miljöer och föremål som i boken presenteras i ett nytaget fotomaterial ger uttryck för ett ideal och en tidsanda, men är också idag ett i högsta grad levande och relevant kulturarv att upptäcka, inspireras av och reflektera kring.

Dalarnas fäbodristningar är en rik skatt av bilder och korta texter. De höggs och ristades på träd, i husväggar, i stenblock och på berghällar från 1600-talet framåt mitten av 1900-talet av vallkullor och andra som arbetade och vandrade i utskogarna. Boken innehåller talrika illustrationer och djupgående analyser av ristningarnas innehåll - och deras människor.

"Alla människor har något att berätta, och då menar jag alla." Det var över en kopp kaffe på kökssoffan hemma hos Gunnar Lyrberg, som dokumenterandet av Malungsfors tog fart. Fotograf Berit Djuse, själv Malungsforsbo sedan början av 2000-talet, låter oss titta in hemma hos byborna och höra deras berättelser om livet i Fors, från 1900-talets början fram till i dag. Som Djuse själv säger: "När jag blev äldre insåg jag hur viktigt det är att dokumentera vardagen. Den som de flesta av oss blir hemmablinda inför. Livet förändras ständigt, det är det enda vi kan vara säkra på. Jag vill se hur människorna och miljöerna såg ut före förändringen, vi glömmer ju så fort. Hur levde människorna i början av 2000-talet i denna bygd präglad av en nedlagd skinnindustri, älgjakt och malungsmål?" De täta bilderna är tagna mellan 2004 och 2012 med analog kamera och svartvit film, fotografins eget slow food.

I sin bok om Dalarnas trädgårdar väljer landskapsarkitekt Inger Berglund ut åtta anläggningar från tre olika sekel. Genom att sätta in trädgårdarna i ett historiskt sammanhang kopplat till landskapets naturliga förutsättningar och ägarnas intentioner förstår vi hur trädgårdarna funnit sin form. Boken blir en spännande resa i tiden och genom landskapet. Du kan själv göra resan med hjälp av de förslag till turer som finns i boken. Trädgårdarna ger dig inspiration och förståelse för vad som är möjligt att odla.

Inger Berglund är landskapsarkitekt med egen verksamhet, dotGreen Landskap och Miljö AB, och knuten till Dalarnas forskningsråd.

Bingsjö i Rättviks Finnmark har blivit den mest berömda spelmansbyn i Sverige. Här levde och verkade under två sekler en mängd skickliga spelmän, som lämnat ett rikt låtarv efter sig. Peo Österholm beskriver spelmanslivet i byn, porträtterar de mest kända spelmännen, från Nedhol Anders till Päkkos Gustaf och berättar om deras låtar. I boken intervjuas också ett antal framstående nutida spelmän för vilka Bingsjö har varit av stor betydelse. Boken beskriver också byns spelmansstämma som är Sveriges största och som 2009 firade 40-årsjubileum.

Peo Österholm är född 1944, journalist, jazzmusiker och riksspelman. 2006 gav han ut Buskspel, en bok om spelmansstämmor.

Vid en rasolycka i Falu koppargruva 1670 omkom och försvann gruvdrängen Fet-Mats Israelsson. Hans kropp upptäcktes välbevarad, till synes förstenad, med fortfarande ungdomligt utseende, mer än fyra årtionden senare 1719. Han igenkändes då av sin trolovade Margreta – nu en gammal gumma. På grund av den märkligt bibehållna kroppen och det hisnande ögonblick då den åldrade kvinnan återsåg sin ungdoms kärlek, blev Fet-Mats och hans historia snabbt känd, även internationellt.

Fet-Mats begravdes inte genast utan visades i ett glasskåp vid gruvan under lång tid. Vetenskapsmän och andra nyfikna från hela Europa besökte och beskrev honom. Fet-Mats diskuterades ivrigt under 1700-talet – var han ett mineral eller ett lik? Det kom att dröja innan Fet-Mats kom i vigd jord. Han begravdes vid fyra tillfällen, senast en bit in på 1900-talet.

Under 1800-talet blev Fet-Mats-historien i Europa en inspirationskälla till dikt och konst, dramatik och opera. Även under 1900-talet, och ända fram till idag, har berättelsen om Fet-Mats och hans fästmö gestaltats av författare och konstskapare.

I denna bok berättas om den verklige Fet-Mats samt beskrivs de konstnärliga och poetiska bearbetningarna av hans historia från tidigt 1800-tal och fram till idag, från romantiken till postmodernismen.

Bo G Jansson är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna och bosatt i Boda by i Svärdsjö, samma by som såg Fet-Mats födas.

Välkommen tillbaka till Skålbyn och vår huvudperson Birgit. På sitt raka, roliga och kärleksfulla vis berättar hon ånyo om hur livets utmaningar ter sig för en lisskulla – nu på väg att bli stor. Sången tar en allt större plats i hennes liv och en ny värld väntar bortom Hulåns station.

Jont Birgit Rundgren är sångerska och uppskattad för sina folkvisetolkningar. Hon utkom 2001 med Stannstan, där vi för första gången stiftade bekantskap med Skålbyns människor.

Rikt illustrerad.

Mellan 1668 och 1671 pågick omfattande häxprocesser i Dalarna. Ett stort antal kvinnor, män och barn anklagades för att vara häxor som vänt både Gud och det kristna samhället ryggen. Anklagelserna ledde till långdragna förhör och rättegångar, och stora delar av folket i de drabbade socknarna var inblandade. Processerna ledde till många stränga domar och avrättningar. De flesta klarade sig dock med livet i behåll. Men hur blev deras liv – efteråt?

När häxprocesserna avslutats skulle de överlevande på något sätt återvända till den vardag de så brutalt ryckts ur. Hur gick det för Håll Ingel Andersdotter i Nittsjö som nästan blivit avrättad, den unga Marit Matsdotter i Åsen som sluppit dödsdom trots många vittnesmål emot sig och Hede Lars Ersson från Born som varken kunnat frias eller fällas? Vilken framtid väntade de anhöriga till den halshuggna och på bål brända Gulichs Anna Olsdotter från Loka? De var alla – liksom många av deras grannar och i någon mån hela de drabbade socknarna – tvungna att hantera den situation som häxprocesserna lämnat efter sig. Det är dessa människor och denna situation som den här boken handlar om.

Berättelsen om Tunaåarna, ett biflöde till Dalälven, är i en mening helt lokal. Då Sverige har ett ovanligt finförgrenat nät av älvar, åar och bäckar, har emellertid Tunaåarna som vattensystem många motsvarigheter runt om i landet. Vattenföring, landskapstyp och näringsstruktur kan variera. Men mycket är ändå likartat och gemensamt.

Denna bok berättar om både den lokala handlingskraften och den lokala vattenkraftens roll i elektrifieringen av det omgivande samhället under tidigt 1900-tal. Men även om vattendragens skönhet liksom om kraftverken som arkitektur och industriminnen och om åarna som naturmiljö.

Härtill innehåller boken en kort översikt av den nationella elektrifieringen som en del i utbyggnaden av infrastrukturen kring förra sekelskiftet. Författaren berör slutligen dagens globala ekologiska situation och de synliga tecknen på kriser i många delar av den fysiska infrastrukturen. Därmed infogas berättelsen om det lokala i ett vidare perspektiv.

Olof Eriksson är arkitekt och professor. Han har varit verksam vid bl.a. Byggnadsstyrelsen och Byggforskningsrådet. Under den senare delen av ett femtioårigt yrkesliv har han ägnat sig åt framtidsstudier och regional utveckling och verkat som rådgivare åt regeringen i frågor om energi och miljö. Han har sina rötter i Tunaåarnas grannskap.

Rikt illustrerad i färg och svart-vitt.

I samband med kommunallagarnas 100-årsjubileum 1962 gav Kopparbergs läns landsting, i likhet med flera andra landsting, ut en jubileumsskrift. Den utkom 1963 under namnet Kopparbergs läns landsting – en berättelse om dess verksamhet under 100 år 1863–1962. Det är en omfattande utgåva som kronologiskt beskriver landstingets verksamhet.

Sedan början av 1960-talet har Kopparbergs läns landsting inte bara bytt namn till Landstinget Dalarna. Inom vården, landstingets främsta ansvarsområde, saknar tiden efter 1970 motstycke.

Den mest påtagliga förändringen i Landstinget Dalarna är beslutet att införa Dalamodellen 1991, som innebar att landstinget gick från en centralistisk organisation till en markerat decentraliserad.

Boken redovisar även fyrtio år av landstingsengagemang inom kulturen samt forskning och utbildning. Den är rikt illustrerad.

'Jag skär upp några skivor vetebröd och lägger på svarta plåtfatet, men det skulle jag inte gjort. Nisse drar in mig i mjölkkammaren och viskar: 'Du får int ta fram brö åt en karl'. Jag bär tillbaka brödfatet och vi dricker slätt, på bit. Nog hade det varit gott med en skiva till, men det är väl så, att karlar inte känner sig som karlar om dom doppar vetebröd.'

Jont Birgit Rundgren är sångerska och uppskattad för sina folkvisetolkningar. Här skriver hon om sin uppväxt i västerdalarna på 1930-talet. I Stannstan möter vi många varmt tecknade porträtt av vardagens djur och människor, sedda med en lisskullas ögon.

Rikt illustrerad med ett fyrtiotal fotografier.

Pressröster om Stannstan:

'Vi tackar och tar emot.' (Aftonbladet)

'en ljuvlig liten sannsaga att ta till sitt hjärta i stressens och utbrändhetens tidevarv. Vad har inte gått förlorat – och vad fick vi i stället?' (UNT)

'Sällan har jag blivit så berörd av en bok. Där finns en stillsam, närvarande, iakttagande och inträngande text.' (Dagsverket)

Vi lever i en tid då grundvalarna för 1900-talets svenska välfärssamhälle ifrågasätts. Fabriker har avvecklat eller inskränkt driften och personal i den privata och offentliga tjänstesektorn har avskedats.

Hur skall den stora gruppen arbetslösa och relativt fattiga delen av befolkningen i framtiden klara sin ekonomi?

Denna bok skildrar hur människorna i en mellansvensk region, Gagnef i Dalarna, hittills under 1900-talet arbetat och försörjt sig. En vanlig uppfattning är att övergången till fast anställning och lönearbete inleddes under de sista åren av 1800-talet. Processen anses avslutad i mitten av 1900-talet. Stämmer detta i denna bygd, och hur gick i så fall övergången till? Var det en utdragen eller en snabb process? Har ett bredare försörjningsmönster med informella drag kanske överlevt in i våra dagar? Vilken betydelse har detta för människornas villkor i framtiden?

Boken berättar om människors arbete och vardagsvillkor under övergången från ett äldre agrart Sverige till dagens senindustriella samhälle. Utgångspunkten tas i de senaste årtiondenas debatt och forskning om den informella ekonomin. Studien visar på familjens, släktens och föreningarnas stora betydelse för att trygga vardagens ekonomi.

Maths Isacson är professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Studien har initierats av Dalarnas Forskningsråd i Falun.

Dalarnas industrihistoria är främst en historia om berg, skog och vatten. Kring dessa naturtillgångar har genom århundradena utvecklats den rad tunga industrier, som medverkar till att Dalarna kunnat kallas Sveriges mest industrialiserade landskap.

Men Dalarna är inte bara gruvor, järnverk, sågar, bruk och kraftverk. Även hantverket, slöjden och småindustrin har skänkt landskapet dess karaktär. Överhuvudtaget är Dalarna ett kontrasternas landskap, geografiskt och socialt. Här förenas traditionalism och hembygdskänsla med nytänkande och rörlighet, här går fäderneärvd småskalighet hand i hand med storindustriell expansion.

Sven Rydbergs historik inleds i förindustriell tid men lägger tonvikten vid den storindustriella utvecklingen efter år 1800. Det har blivit en levande och kunskapsrik skildring av den prosaiska sidan av det landskap som vanligtvis symboliserar mer poetiska värden.

Sven Rydberg är fil dr och författare till åtskilliga skrifter i lärdomshistoriska och industrihistoriska ämnen. Han var tidigare direktör i Stora Kopparberg med ansvar för företagets allmänna informationsverksamhet, bibliotek, arkiv och museum.

Hjort Anders Olsson (1865-1952) är en av Sveriges allra främsta spelmän. Född i Bingsjö på Rättviks finnmark fick han sin musikaliska skolning av byns övriga spelmän, men lärde sig också låtar under flera års säsongsarbeten i Hälsingland.

År 1906 flyttade Hjort Anders till Uppsalatrakten, där han snart uppmärksammades för sitt innehållsrika fiolspel och sin märkliga repertoar. Han blev ett ledande namn som efterfrågades till spelmansstämmor, konserter och inte minst spelningar på Skansen. Konstnären Bror Hjorth, som kände och avbildade Hjort Anders i nästan 30 år, betydde också mycket för spelmannens enastående ställning.

Gunnar Ternhags bok är den första större studien över en svensk spelman. Han beskriver spelmannens liv och musik, men gör också en bred bakgrundsteckning till detta unika musikeröde.

Gunnar Ternhag är musikforskare med svensk folkmusik som specialområde. Detta är hans doktorsavhandling.