Arbetarlitteraturen är en inflytelserik strömning i nittonhundratalets litteratur. Dess ställning har skiftat mellan olika länder. Den har varit och är betydligt starkare i Sverige än i exempelvis Frankrike. Det ser även olika ut i de nordiska länderna, där den svenska arbetarlitteraturen ofta framstått som unik med sin periodvis starka position. Men hur ska arbetarförfattaren definieras? Är det kroppen som avgör? Skapas hen genom de litterära verken? Ryms kvinnorna? Vem är arbetarförfattaren i de olika nordiska länderna? Skiftar det mellan tidsperioder? I denna antologi diskuteras sådana frågor av 18 nordiska forskare.

De är bara namn, ibland inte ens det, på skillingtryckens framsidor: kvinnor som dömts till döden för gruvliga brott i tider långt från vår egen. Trycktitlar i frakturstil kallar dem "synderska" och "barnamörderska" med datum och plats för avrättningen. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna inte mycket om själva brottet, inte heller om gärningskvinnans omständigheter. I stället möter vi missdåderskan som kulturell stereotyp: en ångerfull synderska eller monstruös mor. Men bakom varje visa ruvar en verklig historia.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand skillingtryck som rapporterar om kvinnliga brottslingar för 1700- och 1800-talets publik. Genom ingående fallstudier av barnamordsbrott i Stockholm undersöker hon förhållandet mellan visorna och de faktiska händelserna så långt de kan spåras i rättegångsprotokoll, arkiv och dagstidningar. Vad berättar visorna – och vad är det de inte förtäljer? Vilken roll spelade de folkliga trycken i samtidens opinion? Studien belyser en framträdande genre i vårt tidigaste massmedium men är också en resa i kvinnohistoriens mörkare regioner.

Karin Strand (f. 1970) är fil. dr i litteraturvetenskap och biträdande chef för Svenskt visarkiv (Musikverket). 2016 utkom hon med Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck (Gidlunds förlag).

Trots att Viktor Rydberg och August Strindberg tillhörde olika generationer var de verksamma samtidigt under drygt 25 års tid. För första gången får vi här en grundlig inblick i deras åsikter om varandra samt en uppfattning om de impulser de fått från varandras författarskap. Studien bygger på brevmaterial och ingående textanalyser.

Under 1880-talet bekämpade radikala liberaler och socialister det förtryck som utövades av kyrkan, kungahuset och överklassen. Deras metoder skiljde sig emellertid åt. Ena sidan förespråkade debatter, press- och yttrandefrihet medan den andra argumenterade för revolutionär verksamhet med bombattentat som främsta vapen. Intressant är att dessa åsikter och polariserade metoder förespråkas indirekt i Rydbergs och Strindbergs texter, vilket titeln Dialog eller dynamit syftar på.

I det inledande kapitlet presenteras nyss funna originalbrev vilka leder till att den enda källan som legat till grund för nittio års spekulationer kring Rydbergs erotiska dragning till unga pojkar nu förlorar sitt värde.

Birthe Sjöberg är Rydbergforskare och professor emerita i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Mamma, moderskap - orden bågnar idag av nya innebörder när tekniken och samhället förändras. Överallt hittar vi historier om moderskap - i romaner, essäer, dikter, patientupplevelser, bloggar och digitala diskussionstrådar. Både i litteraturen och verkligheten handlar det om ensamhet och social isolering, men också om styrka och gemenskap.

Mamma hursomhelst är en samling berättelser som reflekterar över erfarenheter från en mängd olika håll. Här blandas bidrag från forskare, kulturskribenter och skönlitterära författare. Boken innehåller berättelser om förlossningsdepression, om att vara pappa och gravid, om BB-vård, mor-dotterrelationer, tankar kring att vara adoptivmor, om att inte vilja eller inte kunna få barn, om att vara mamma i ett nytt land med ett nytt språk och mycket annat. En del texter handlar om djupt traumatiska upplevelser. Andra är skarpa och roliga granskningar som synliggör invanda mönster och vanetänkande. Boken inspirerar till samtal och idéer om ett högaktuellt ämne.

Författare: Aase Berg, Ulrika Dahl, Emma Eleonorasdotter, Kristin Eliasson, Jenny Engström Baron, Erik Masao Eriksson, Margaretha Fahlgren, Gabriele Griffin, Anneli Jordahl, Christian Lenemark, Merete Mazzarella, Cilla Naumann, Cecilia Pettersson, Christine Rubertsson, Sigrid Schottenius Cullhed, Anna Soltorp, Maria Svenning, Sara Sylvén, Cecilia Torudd, Helena Wahlström Henriksson, Anna Williams.

I början av 1900-talet var den skönlitterära klassikerutgivningen en etablerad vetenskaplig verksamhet, som bedrevs vid universitet och inom litterära utgivningssällskap. Dess historia följs i denna bok tillbaka till den senare hälften av 1700-talet, då samlade utgåvor av svenska författares verk gavs ut, både med en förväntad förtjänst för ögonen och för att tjäna som rättesnören för en uppväxande författargeneration. Romantikernas utgivare underströk i stället vikten av historisk trohet: en utgivare borde inte putsa och ändra i en avliden författares verk, utan noggrant återge allt som det stod skrivet. Under 1800-talet blev klassikerutgivningen ett slagfält för en rad frågor, som bland annat gällde författarrätt, litterär kreativitet och folkbildning. Den vetenskapliga editionsfilologin tog intryck av den klassiska filologins långa tradition, samtidigt som den skönlitterära klassikerutgivningen stod i samspel med förlag riktade till en bredare publik. Den litterära utgivarfiktionen, klassikerserien, skolutgåvan och den vetenskapligt syftande editionen är några av de litterära produkter som sätts under lupp i denna bok.

Danmarks betydelse för Hjalmar Söderberg och hans författarskap kan knappast överskattas. Alltsedan ungdomen fängslades han av dansk kultur, inte minst av författare som J.P. Jacobsen, Herman Bang och H.C. Andersen, och av filosofer och tänkare som Søren Kierkegaard och Georg Brandes. Denna starka kulturella tillhörighet blev under hans mer än trettio sista år också en fysisk sådan, sedan han flyttat till Danmark.

Söderbergforskningen har inte tidigare framlagt en samlad bild av inflytandet från Danmark på Söderbergs författarskap, och vad gäller enskildheter i detta knappast sett den stora betydelse en författare som H.C. Andersen haft.

Med sina insikter i danskt kulturliv, och genom en noggrann läsning av Söderbergs texter i dialog med danska författares verk, fyller Gunnar Syréhn nu en lucka i forskningen kring ett betydande författarskap.

Syréhn framhåller särskilt hur Hjalmar Söderberg hörde hemma i det borgerliga och rättsstatliga samhället, och hur han kom att lidelsefullt engagera sig mot tidens onda krafter, framför allt nazismen. Att Söderberg även förde denna kamp genom sina religionshistoriska studier, är en viktig poäng i Syréhns framställning.

Gunnar Syréhn är fil. dr och docent i litteraturvetenskap, särskilt dramaforskning, vid Uppsala universitet. Under många år var han universitetslektor i Linköping och svensk lektor vid Köpenhamns Universitet. Vid sidan av sin akademiska karriär har han verkat som skådespelare och sångare i Köpenhamn. Han har dessutom varit gymnasie- och högskolelärare och kulturjournalist. Som välmeriterad forskare har Syréhn särskilt intresserat sig för svensk litteratur, framför allt dramatik. I författarskapet kan nämnas tre böcker med Lars Forssell som centralgestalt, en om P.O. Enquists dramatik, och en om Gunnar Wennerbergs Gluntarne.

Djur och djursymbolik är ständigt närvarande i Dagermans författarskap, men faunan förnyas efter hand. Det handlar om både vanlig boskap, vilda djur och en mångfald av fantasidjur. Dagerman debuterar med tre dikter i tidskriften 40-tal som alla har djur i titeln – råtta, orm och markdjur – och hans författargärning avslutas med dagsedeln "Varning för hunden!" Genom att detaljstudera just djurmotivet belyses samtidigt hela författarskapet.

Hans-Göran Ekman är docent emeritus vid Uppsala universitet och har tidigare utgivit böcker om Lars Ahlin (Humor, grotesk och pikaresk 1975), August Strindberg (Klädernas magi 1991, Villornas värld 1997 och Teatermästaren Strindberg 2012), Karen Blixen (Karen Blixens paradoxer 2002) och Carl Michael Bellman (Fluidum svalla! 2008). I Stig Dagermans bestiarium analyserar han Dagermans djursymbolik i romanerna Ormen, De dömdas ö, Bränt barn och Bröllopsbesvär.

Utgiven med stöd av Sven och Dagmar Saléns stiftelse samt Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur.

Fredrika Bremer i USA, Selma Lagerlöfs brevväxling, Vilhelm Moberg och emigrationen, Elin Wägner och männen, Star Trek som arbetarlitteratur. Det är några av de ämnen som denna samling litteraturvetenskapliga artiklar, essäer och personliga betraktelser behandlar.

I trettioen texter diskuteras bland annat kvinnliga författares litteraturhistoriska sammanhang, svensk litteratur i och om världen, brevskrivande, biografiska perspektiv, klass och arbetarlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt moderlighet och mödraskap.

Konstellationer är en festskrift till Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Bidragen knyter an till hennes omfattande och mångfacetterade produktion. Festskriften är redigerad av Alexandra Borg, Andreas Hedberg, Maria Karlsson, Jerry Määttä och Åsa Warnqvist.

Utgiven i samarbete med Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala.

Läsning i unga år anses viktigt för hur vi deltar i samhället och kan ta till vara våra demokratiska rättigheter. Vad vi läser, hur vi läser, var och i vilka sammanhang präglar oss som medborgare.

I den här boken behandlas föreställningar om demokrati i barn- och ungdomslitteraturen. Hur relaterar fiktionen till frågor om styrelseskick och till normer om sexualitet, genus, klass och etnicitet? Vad har den för möjligheter att förmedla demokratiska värderingar? Boken behandlar också konkreta läspraktiker för barn och unga i olika sammanhang. Hur läser unga på bibliotek, hemma och i skolan? Vilka föreställningar präglar läsandet?

I Unga läser skriver forskare, masterstudenter och praktiker. Den sträcker sig från den normkritiska barnboken och Engelsforstrilogin till frågan om läroplanens mål i klassrummet, läsestunder på bibliotek och ungas läsning för hundar. Unga läser riktar sig till den som vill veta mer om demokrati i förhållande till barns och ungdomars läsning och den passar också för pedagoger, bibliotekarier, studenter och forskare.

Antologin är ett resultat av forskningsnoden Kultur–demokrati–medborgarskap, vid Historisk-filosofiska fakulteten, Uppsala universitet.

Denna bok är en beskrivning av de mest karakteristiska dragen i den svenskspråkiga romanen och novellen från de senaste decennierna, från tiden runt millennieskiftet.

Flera teser formuleras. En är att den svenska prosaberättelsen idag allmänt kan karakteriseras genom de tre genretermerna metafiktion, faktion och autofiktion.

En annan grundtanke gäller det språkfilosofiska synsättet i den svenska nutidsepiken, vilket kan karakteriseras som tendentiellt nominalistiskt eller strukturförnekande.

Som en följd av detta föreligger ett påtagligt ointresse för ett bredare och mera djupgående historiserande tänkande.

Den svenska prosaepiken idag uppvisar alltså få försök till mera inträngande gestaltningar av det historiskt förflutna. Men den svenska nutidsprosan kännetecknas heller inte av något större intresse för framtiden. Istället utmärks den av en inriktning mot mest bara här och nu.

Samhället idag är så komplext, hastigt föränderligt och oförutsägbart att nutidsmänniskan förnimmer framtiden mer som ett hot än som ett löfte. Denna känsla av hot speglas i nutidens svenska roman genom en dystopisk snarare än utopisk grundton.

Bokens författare Bo G Jansson är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Högskolan Dalarna.

Med sina gedigna kunskaper, sin inflytelserika forskning samt sin kritiska och essäistiska verksamhet har professor Johan Svedjedal i decennier varit en uppskattad och viktig kraft inom den svenska litteraturvetenskapen. Spänning och nyfikenhet är en hyllning till hans många och betydelsefulla insatser. Boken speglar hans breda och djupa intresse för litteraturen och samhället.

De 36 bidragen i denna festskrift knyter an till Johan Svedjedals många intresseområden. Bland de medverkande finns flera av de främsta namnen inom den svenska litteraturvetenskapen. Här finns artiklar och essäer om förhållandet mellan litteratur och samhälle; om C. J. L. Almqvist, Selma Lagerlöf och P. G. Wodehouse; om biografisk forskning, arkivstudier och databaser; om deckare, resehandböcker och tecknade serier; om narratologiska aspekter av tidsresor och skidtävlingar; om namnet Svedjedal och om när modernismen kom till Vimmerby; om litterära priser, medialisering, digitalisering och läspraktiker; om förlag och bokmarknad samt inte minst om litteratursociologin som fält och metod. Det hela avslutas med en skräcknovell.

Det rådde under 1700-talet konsensus i västerlandet om att världsordningen är moralisk, så att det goda belönas och det onda straffas. Denna världsåskådning var den grund som kyrkan och samhället vilade på, och marken under 1700-talsmänniskornas fötter. Skulle man utmana och rucka på detta fundament skulle kaos hota att sippra in. Ändå gjorde Hedvig Charlotta Nordenflycht det i ett flertal dikter. Tidigare än någon annan i Sverige publicerade hon texter som ifrågasatte rådande doxa inom världsåskådningsdiskursen, och som utmanade det världsliga patriarkatet såväl som det himmelska. Hennes dikter argumenterar med emfas för upplysning och emot dogmerna om att människan måste vänta tills hon når himlen med att få insikt i världsordningen. Nordenflycht är den första i vårt land som offentligt ger sig in i den världsbildsdiskussion som är centrum i upplysningsdiskursen och som i Europa drivs av skribenter som Bayle, Newton, Leibniz, King, Pope, von Haller, Voltaire och Hume.

Helene Blomqvist visar i denna bok hur Nordenflychts texter blir till blasfemiska mottexter mot det officiella ordet. I den svenska sekulariseringsprocessen är Nordenflycht pionjären. Hennes dikter är de första litterära aktörerna i den myndiggörandeprocess som fört vårt land dit där det idag befinner sig.

Skillingtryck kallas de enkla vistryck som fram till 1900-talets första decennier vände sig till den breda publiken. Visorna kunde vara av alla möjliga slag: psalmer, kungahyllningar, lyriska och humoristiska visor liksom visor om aktualiteter som nyheter, olyckor och rafflande brott. Den brokiga repertoaren speglar vilka ämnen som antogs intressera köpekretsen vid olika tidpunkter, men också vilka frågor som upphovspersoner med olika agendor sökte nå ut med i säljande form.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand tre olika visgenrer i skillingtryck som alla tematiserar sociala angelägenheter i sin samtid. Det handlar om tiggarverser av blinda, visor om brott och brottslingar samt berättelsesånger som propagerar mot dryckenskap. I undersökningen av visornas genrehistoria och kulturella funktion studeras visorna ytterst som sociala gränssnitt: hur texterna representerar de verkliga omständigheter, personer och problem de utger sig för att skildra. För detta syfte tar författaren oss också med på fallstudier av den vidare historien bakom de tryckta orden.

Frågan om det mänskligas natur har diskuterats så länge vi medvetet har reflekterat över våra liv. Vi har definierat oss själva i kontrast mot de själlösa djuren och den livlösa maskinen och i kraft av vår tankeförmåga hävdat unicitet och suveränitet i världsordningen. Skiljelinjen mellan det mänskliga och det icke-mänskliga har följaktligen kommit att bli en av tankehistoriens mest bevakade gränser.

Under senare år har tekniska och naturvetenskapliga framsteg medfört att frågan om det mänskligas essens har fått förnyad aktualitet. Tekniskt framställda kroppsdelar blir en del av den mänskliga kroppen och utvecklingen av artificiell intelligens gör att gränsen mellan människa och maskin befinner sig i rörelse. Genetiken möjliggör en manipulation av DNA-strukturen, själva koden för den biologiska bestämningen av människan i relation till djuret. Därutöver finns en växande miljörörelse som med moralfilosofiska förtecken talar om människans beroende av naturen och vikten av att hänsyn tas till alla levande varelsers intressen.

Det har börjat talas om en pågående och grundläggande förändring i vad vi anser konstituerar människan, att en människohävdande humanism är på väg att övergå i en gränsupplösande posthumanism. Det är en sådan utveckling som den här boken utforskar genom att studera uttryck för en förändrad människosyn och omvärldsuppfattning i romaner av Lars Jakobson, Peter Høeg och Kerstin Ekman.

Marie Öhman är lektor i litteraturvetenskap vid Mälardalens högskola och har tidigare publicerat Här kan jag äntligen tala om Åsa Nelvins författarskap.

I det sena 1950-talets och det tidiga 1960-talets litteratur var den sociala samtidsromanen förhållandevis marginaliserad. Ett undantag var Kurt Salomonson som med en handfull romaner bröt igenom poesins och nyprovinsialismens dominans. Bakom folkhemmets och moderniseringens blanka ytfasader och de politiska slagordens besvärjelser fanns andra verkligheter som romanerna gestaltade som en motberättelse till den officiella. Ett nytt slags klassamhälle hade efterträtt det gamla och kännetecknades av konformism, karriärism och konsumism. Kurt Salomonsons mörka motbild fick inte stå oemotsagd. Hans romaner blev inte bara en angelägenhet för den traditionella litteraturkritiken utan kom att engagera ledarskribenter och samhällsdebattörer i tidningspressen, representanter för olika folkrörelser och politiska partier, inte minst inom arbetarrörelsens olika förgreningar.

I Brutal social demaskering granskar och analyserar Carl-Eric Johansson den litterära och politiska offentlighetens mottagande av Kurt Salomonsons sociala romaner. Boken beskriver också hur Kurt Salomonsons författarskap omvärderats under senare decennier.

Författaren och fotografen Hans Lidman (1910–1976) började skriva i en rad tidningar och tidskrifter på 1930-talet. Hans stora genombrott som författare kom fredens år 1945. Han skrev om resor och vandringar, om natur och människor, från början mest från hembygden Ovanåker i Hälsingland. Resorna gick allt längre bort och Nordkalotten fick en särskild plats i hans författarskap. Hans böcker såldes i stora upplagor i de nordiska länderna under 50- och 60-talen.

Hans Lidman var också folklivsforskare, journalist, redaktör, konstkännare och aktiv i en rad föreningar med anknytning till hembygd, natur och fiske. Böckerna om fiske blev kanske hans största framgång, men Lidmans böcker är svåra att genrebestämma därför att de innehåller en blandning av skönlitteratur, dokumentärer om människor och natur och hans egna tankar och upplevelser. Hans böcker har genom åren fascinerat många läsare och många myter har skapats om författaren själv.

Vem var han som skrev de vackra och ibland mörka berättelserna från Svartån och andra platser? Författarna till den här boken har letat i gamla arkiv, brev, kontrakt, fiskedagböcker, samt talat med människor som kände och arbetade tillsammans med Hans Lidman. Boken berättar om hans bakgrund, om tiden han levde i och om folkrörelserna som präglade 1900-talet. Vi får följa honom från skolåren och ungdomsåren med många vandringar och fiskeäventyr i Hälsinglands skogar, hans möte med hustrun Clary och hans hårda arbete med att bli erkänd som författare. Boken innehåller också en bibliografidel med det mesta som hittats av och om Hans Lidman.

Göran Eriksson, född 1945, är uppvuxen i Los i Hälsingland men bosatt i Västerås där han arbetat som civilingenjör på ABB. Göran Eriksson är även flugfiskare och lidmanläsare sedan 1950-talet och var tidigare ledamot av Hans Lidman Sällskapets styrelse under nio år.

Hans Malmsten, född 1949, är uppvuxen i Söderhamn i Hälsingland men bosatt i Falun där han som musiker varit medlem av Dalasinfoniettan. Hans Malmsten är också kulturarbetare, boksamlare och fågelkännare och var tidigare ordförande i Hans Lidman Sällskapet under 10 år.

Torsten Petterssons forskning utmärks av en mångfald och ett djup med få motstycken i nutida svenskspråkig litteraturvetenskap. Under de senaste 40 åren har han rört sig obehindrat mellan litteratur på en rad olika språk och från flertalet epoker. Till den vetenskapliga gärningen ska också läggas Torstens skönlitterära författarskap som omfattar dikter, noveller och kriminalromaner.

Med denna festskrift, som utges i samband med att Torsten fyller 60 år, vill vi hylla honom och hans insats inom litteraturvetenskapen. Bidragen tar fasta på Torstens förmåga att överskrida gränser mellan discipliner, teman och metoder, och är skrivna av svenska och internationella forskare från en rad olika forskningsområden. Texterna behandlar ämnen som tolkningsteori och empirisk läsforskning, svensk, finlandssvensk, engelskspråkig och tysk litteratur, teologi och livsåskådning samt Torstens egen insats både som forskare och som skönlitterär författare.

Festskriften är redigerad av Jenny Björklund (Uppsala), Ann-Sofie Lönngren (Uppsala), Mattias Pirholt (Södertörn och Uppsala), Magnus Ullén (Karlstad) och Maria Wennerström Wohrne (Uppsala).

En av Norges mest kända författare, Aksel Sandemose, hade ett händelserikt liv, var mycket produktiv och nådde världsrykte framför allt genom två av sina böcker, En flykting korsar sitt spår och Varulven. Inte lika känt är att Sandemose var en mästare i att skildra ett speciellt personlighetsdrag, narcissism. Freud, psykoanalysens skapare, skriver ”…jag tycker själv att det känns egendomligt att mina fallbeskrivningar har kommit att likna noveller och att de så att säga saknar den seriösa vetenskapens traditionella kännetecken. Jag måste trösta mig med att det inte så mycket beror på mina personliga preferenser utan snarare ligger i sakens natur; lokaldiagnostik och elektriska reaktioner har helt enkelt inte mycket att ge när det gäller hysteri, medan däremot en ingående skildring av de själsliga processerna, som man är van att finna i diktningen, faktiskt tillåter mig att vinna ett slags insikt i hysteriska sjukdomsförlopp.” Sandemose visar här vägen.

Boken analyserar hur Sandemose i några av sina mest kända verk beskriver narcissistiska karaktärer. Boken diskuterar även hur Sandemose bygger en brygga mellan sitt eget liv och den litteratur han skapar.

Bo Sigrell är psykoanalytiker och professor i psykologi. Han har skrivit ett flertal böcker om psykologi och psykoterapi och har på Gidlunds tidigare utgivit Att dikta sig fri från verkligheten. Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo

Erik Beckman (1935–1995) är främst känd som poet och prosaförfattare, men vid sidan om en del kritik skrev han även en stor mängd dramatik, i första hand för radion. Vid en jämförelse väger det lika mellan det tjugotal verk Beckman skrev för boksidan och de som var avsedda att gå ut i etern. Verksamhetsfält och ordstigar var dessutom intimt sammanvävda.

För att få syn på denna sida hos en av vårt lands skarpaste och roligaste författare har Teddy Hultberg vecklat ut den i hela sin längd och ställt bok vid drama längs hela författarskapet från 1963–95, en beskrivning av hur skrivprocesserna för skilda medier ständigt berörde och befruktade varandra. Hultberg beskriver också hans nära relation till Radioteatern, försöken att nå teaterscenen, och hur Beckman uppfattade och använde sig av radion som medium.

Beckman blev tidigt stämplad som en "svår författare" — en etikettering han själv flitigt tillbakavisade — men trots god kritik sålde böckerna bara i små upplagor. Men när Radioteatern sände hans pjäser nådde han flera hundra tusen lyssnare och blev i praktiken en del av folkteatern.

Med den rikt illustrerade boken följer en CD med Erik Beckmans dramatiska debut, radiopjäsen Vem-du-är och vad-vi-kan-tillsammans från 1969, även pjäsens manus återges i sin helhet.

Teddy Hultberg är verksam som författare, forskare och kulturskribent. Åren 1983–91 var han frilansmedarbetare på Sveriges Radio, huvudsakligen vid Musikradion. Några boktitlar: Literally Speaking. Sound Poetry & Text-Sound Composition (1993); Fylkingen — Ny musik & Intermediakonst (1994); Ilmar Laaban — Ankarkättingens slut är sångens början (1998); Öyvind Fahlström i etern — Manipulera världen (1999); elis ernst eriksson: 100 år av åtlydnader (2006) och Öyvind Fahlström — Early Drawings (2014).

Den peruansk-spanske författaren och nobelpristagaren Mario Vargas Llosa är en av Latinamerikas största författare under 1900-talet. Under 1960- och 1970-talet stod han tillsammans med Gabriel García Márquez, Julio Cortázar och Carlos Fuentes för en radikal förnyelse av den latinamerikanska romanen. Från debutromanen Staden och hundarna 1963 har han gett ut en roman vart annat eller vart tredje år. Han har också skrivit om romantekniker, kulturfrågor och världspolitik. Hans beundrare världen över är många. Det är därför intressant att närmare studera Keltens dröm (2010) som i flera avseenden innebär ett avsteg från hans tidigare produktion.

Romanen Keltens dröm är romantiskt inriktad på att beskriva en hjälte, den är estetiskt i det närmaste fulländad, men den blandar samtidigt fragment från olika delar av huvudpersonens liv på ett postmodernt sätt som kan ifrågasättas. Med Keltens dröm som utgångspunkt studeras här författarskapet ur rad synpunkter. Boken vänder sig till den intellektuellt och litterärt intresserade allmänheten.

Svenska kvinnotidskrifter har en lång tradition. Det började med Tidskrift för hemmet 1859 och har sedan fortsatt med många viktiga tidskrifter som Hertha,Morgonbris, Tidevarvet, Vi mänskor, Kvinnobulletinen, Bang och de akademiska tidskrifterna som Tidskrift för genusvetenskap, den populärvetenskapliga Genus och fanzines av olika slag.

Det är en brokig skara tidskrifter: långvariga och kortvariga, borgerliga och socialistiska, politiska, kulturella och vetenskapliga, små och stora. Mycket skiljer dem åt, men en sak förenar: kvinnotidskriften har varit och är en viktig plats för kvinnofrågor i samhället, politiken och kulturen. Kvinnotidskrifterna har varit betydelsefulla som opinionsbildare, som kultur- och litteraturförmedlare, som mötesplats för kritisk tänkande, som informationsspridare, som identitetsskapare och som humoristisk arena.

I antologin Nya röster finns fjorton spännande bidrag av följande skribenter: Irene Andersson, Åsa Arping, Anna Bohlin, Eva Borgström, Monika Edgren, Maria Edström, Jenny Gunnarsson Payne, Kristina Hultman, Ingrid Holmquist, Katarina Leppänen, Anna Lena Lindberg, Ami Lönnroth, Birgitta Ney, Anna Nordenstam, Lina Samuelsson, Cristine Sarrimo, Lisbeth Stenberg, Margareta Stål, Birgitta Wistrand, Eva Åsén Ekstrand.

”Elda under din vrede” skriver Ingrid Sjöstrand (f. 1922) i en av sina mest lästa och spridda dikter från 1979. Under åren som följde framfördes ”Elda under din vrede” och andra dikter av Sjöstrand vid otaliga manifestationer inom tidens fredsrörelse, miljörörelse och kvinnorörelse. I början av 1980-talet stod kärnkraften och kärnvapenupprustningen i Europa i centrum för den svenska samhällsdebatten. Rörelseorganisationerna mobiliserade stora skaror i kampen mot kärnkraft och kärnvapen. Ingrid Sjöstrand var själv engagerad i kvinnornas fredsrörelse och en av initiativtagarna till Kvinnokamp för fred, som bildades 1979 och kom att bedriva fredsarbetet med feministiska förtecken.

Med ett antal av Sjöstrands dikter om systerskap, kärnkraft och kärnvapen som utgångspunkt undersöker Carina Agnesdotter hur poesi fungerar som retorisk handling i situationer med koppling till framför allt kvinnors kamp för fred. Undersökningen fokuserar på relationen mellan dikt och rörelse. Vilka funktioner fyller poesi i kollektiva politiska sammanhang? Vad syftar dikterna till? Hur är dikterna konstruerade och vilka grepp använder de för att övertyga? Vilken kunskap ger dikterna om den fredsrörelse de är en del av?

Dikt i rörelse är den första större undersökningen av Ingrid Sjöstrands poesi och av poesins funktion i de sociala rörelserna under slutet av 1970- och början av 1980-talet.

Gidlunds utger i maj 2014 en ny samling debattdikter av Ingrid Sjöstrand: Planet till salu, blå.

Genusperspektivet inom svensk litteraturvetenskap har en lång historia. Författarskap, enskilda texter och institutioner har varit föremål för undersökning utifrån skilda frågeställningar och forskningsområdet har utvecklats i en mängd riktningar under de senaste decennierna. Det är ett fält statt i ständig förvandling.

I denna bok ger en rad forskare sin bild av hur fältet förändrats – de frågor som behandlas rör vad som händer idag. Redan tidigt var den tvärvetenskapliga ambitionen närvarande på samma sätt som den alltid varit given inom den feministiska forskningen och genusvetenskapen. Gränsöverskridanden har gett upphov till en mängd nya frågor och varit riktmärke i det kritiska samtalet om litteratur och kön. Detta är även märkbart i bokens olika bidrag.

Boken är indelad i sex tematiska avdelningar som ger en inblick i det litteraturvetenskapliga forskningsläget i Sverige och Norden: ”Att skriva historia”, ”Teorins vägar”, ”Biografin och självbiografin”, ”Förhandlingar om kön och kärlek”, ”Läsning och läsaren” samt ”Flickor & pojkar”. Avslutningsvis presenteras tre inlägg som pekar mot framtiden: ”Vadan och varthän? Om den litteraturvetenskapliga genusforskningens framtid”.

Bokens redaktörer Eva Heggestad, Anna Williams och Ann Öhrberg är verksamma vid Litteraturvetenskapliga institutionen, Uppsala universitet.

Louise Vinges I Selmas sällskap är ingen vanlig klippbok. Artiklar och före­drag om Selma Lagerlöfs författarskap har dels fått en mer populär form, dels omgivits med berättelser om hur och varför de kommit till. Här berättas också episoder ur Selma Lagerlöf-sällskapets historia. Det stora editionsprojektet Selma Lagerlöf-arkivet beskrivs, och läsaren får en inblick i forskningen kring Selma Lagerlöfs verk. Några personliga minnen från Mårbacka har fått plats i de inledande kapitlen. Boken kombinerar memoarer, forskning och uppslag till nya studier i lättillgänglig form.

Bland kapitelrubrikerna kan nämnas "Selmas skånska landskap", "Högläsning som konstform", "En författarinna möblerar" och "Alla dessa brev". Här växlar glimtar ur Selma Lagerlöfs liv med friska observationer i författarskapet, till exempel hur hon använder brev i melodramatiska episoder, hur hon beskriver inredningar och hur hennes egen högläsning har påverkat hennes stil.

Louise Vinge, professor em. i litteraturvetenskap, har varit medlem i Selma Lagerlöf-sällskapet sedan det bildades och var i flera år ledamot av dess styrelse. Numera är hon en av sällskapets hedersledamöter. Hon har medverkat i många av sällskapets tidigare publikationer, senast med antologierna I Selma Lagerlöfs värld och Spår och speglingar, som hon har redigerat tillsammans med Maria Karlsson.

En gång i tiden fanns det bara visor. Några av dem berättade, andra beskrev eller skämtade om vad mer eller mindre märkvärdiga människor eller väsen som älvor och bergakungar hade för sig. Några visor var dagsaktuella, andra hade hängt med ganska länge. På 1600-talet började den tidens kulturarvsbevarare att samla in och dokumentera de allra äldsta visorna ur den muntliga traditionen. De kallade dem rätt och slätt gamble wijsor. I den här antologin kan du läsa om hur det som en gång var gamla visor så småningom blev ballader och efterhand till och med medeltida ballader. Du får veta en hel del om den gamla balladen Tiggargubbens brud, som har bidragit till att bevara patriarkala värderingar långt in i modern tid. En tredje artikel beskriver och förklarar varför ballader blev en uppskattad repertoar i de sångböcker som användes i svenska skolor från mitten av 1800-talet och framöver. Boken innehåller också en artikel som ger en spännande inblick i en genre som kan betraktas som vår tids motsvarighet till de medeltida balladerna, nämligen rappen. I rap berättar, musicerar och rör sig deltagarna i ett samspel som på många sätt liknar utförandet av äldre tiders episka sångkonst.

Vi lever idag i ett alltmer medialiserat samhälle där gränserna mellan fakta och fiktion precis som mellan privat och offentligt är i upplösning. För att få legitimitet måste författaren i betydligt högre grad än tidigare göra sig synlig inte bara genom den litteratur han eller hon skriver, utan också genom att vara tillgänglig och tilltalande i medierna.

I Sanna lögner riktar Christian Lenemark fokus mot två förgrundsgestalter i den samtida medialiseringen av författaren – Carina Rydberg och Stig Larsson. Hur har dessa författare och mediestrateger gått in i den nya postmoderna mediedramaturgin? Hur arbetar de med sina personer i medierna och i sina författarskap? Och hur ser mediernas svar på detta ut?

I den omfattande teoribildning som vuxit fram angående författares självbiografiska texter under 2000-talet har intresset genomgående varit riktat mot författarens agerande och de självbiografiska texternas utformning. I Lenemarks undersökning framgår emellertid att också mediedramaturgin spelar en mycket viktigt roll. Författarna blir skrivna i lika hög grad som de skriver sig.

Sanna lögner är en bok som griper rakt in i de senaste årens diskussion om fakta- och fiktionslitteraturen och författarens villkor i mediesamhället.

Christian Lenemark (f. 1978) är verksam som litteraturvetare vid Göteborgs universitet. Sanna lögner är hans doktorsavhandling.

En kulen höstdag klockan 10 på kvällen den 4 oktober 1840 anlände Esaias Tegnér till en Irrenanstalt i Schleswig. Svenska läkare hade förklarat honom sinnessjuk och den hårt prövade familjen hade beslutat att han skulle behandlas på asylen vars chef var den ansedde och progressive tyske läkaren Peter Willers Jessen. Tegnér själv var helt ovetande och trodde att han var ute på en nöjesresa. Sjukhuset uppfattade han som ett värdshus. Tumultet som uppstod när sanningen avslöjades är inte svårt att föreställa sig.  Hur hade en sådan här situation kunnat uppkomma? Hur kunde den som kallades ljusets och solens sångare, var biskop i Växjö och ledamot av riksdagen spärras in på ett sinnessjukhus i Schleswig, uppenbarligen ditlurad mot sin vilja?

Detta är några av de frågor som Christina Svensson försöker besvara i Diktaren på dårhuset. I boken beskrivs Esaias Tegnérs sjukdomshistoria och hans sjukdomsdiktning ur ett idéhistoriskt och ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Tegnérs sjukdom doku­menteras ur flera olika synvinklar: Tegnérs självbild i brev och dikt, vännernas, läkarnas och familjens uppfattning. Tre centrala kapitel behandlar var sin dikt, Mjeltsjukan, Den Döde och Porträtet. Gemensamt för dikterna är att de tillkom under en kris i Tegnérs liv. De två första kriserna kan ses som steg på vägen till asylen där den sista dikten skrevs.

Christina Svensson är docent i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

August Strindberg använde sig ofta av krigiska metaforer när han talade om sitt förestående genombrott som författare i den franska huvudstaden. Han hade belägrat staden från Versailles och Montmartres höjder, nu skulle den erövras. Dessa erövringsdrömmar delade han med många samtida författare och konstnärer, bland dem målarna Carl Hill och Ivan Aguéli.

Den här boken handlar om dessa tre tidiga svenska modernister och deras strävan att göra sig ett namn i Paris. Den är också tänkt att vara en guide till hur Strindberg, Hill och Aguéli rörde sig i staden; var de bodde, arbetade och träffade folk. Till denna "promenadboksfunktion" finns tre kartor där viktiga adresser och platser har märkts ut.

Annars kan man förstås bara läsa boken som en skildring av tre fascinerande och på många sätt gripande livsöden.

Anders Hogeman är gitarrpedagog vid Musikhögskolan i Malmö. Han är också sedan många år verksam som talboksinläsare och lektör på Bibliotekstjänst i Lund.

Hans-Göran Ekmans bok Teatermästaren Strindberg innehåller två nyskrivna populärvetenskapliga uppsatser om Strindbergs dramatik.

Den ena handlar om Strindbergs ”Helgdramer”, alltså de som knyter an till en kristen eller hednisk helg som Advent, Påsk, Midsommar m.fl. Vi får se hur Strindberg bygger upp stämningar av andakt för att i nästa ögonblick sabotera den högtidliga stämningen.

Den andra demonstrerar hur Strindberg använder citat i sin dialog. Detta kan tyckas paradoxalt eftersom han annars inte uppskattade färdigtänkta tankar och andras slitna formuleringar. Men citaten kan också vara vapen i ordstrider där det gäller att bräcka en antagonist.

I sina prosatexter lånar Strindberg bilder och terminologi från teatern och han använder flitigt metadramatiska inslag som ”pjäs i pjäsen” och liknande. I hela hans produktion finns en diskussion om värdet respektive faran av illusion.

När vi blickar tillbaka på 1800-talets sista decennier ser vi vår egen värld skapas. Fenomen som industrialisering, urbanisering och sekularisering lade grunden för det moderna samhället. I allmänhet värderar vi denna utveckling positivt. Men för många av 1800-talets svenskar var moderniseringen en plågsam utveckling. Deras kritik mot storstadslivet och industrikapitalismen gäller också oss, eftersom vår värld skapats ur deras.

Viktor Rydberg (1828–1895) var länge en av Sveriges mest lästa författare. Han har beskrivits som en senromantisk idealist och som en av den svenska liberalismens främsta företrädare. Men under sina sista levnadsår var han också moderniseringskritiker. I den inflytelserika diktsviten "Den nya Grottesången" uttryckte han sitt missnöje med det moderna samhällets förhållanden.

En strid för det som borde vara är en bred undersökning av Rydbergs moderniseringskritiska samhällsuppfattning. Såväl sak- som fiktionsprosa granskas. Genom berättartekniska och retoriska analyser formuleras en ny bild av Rydbergs författarskap. Fram träder tanken på en alternativ modernisering, väsensskild från storstadens och industrins.

Andreas Hedberg (f. 1979) är litteraturvetare verksam vid Uppsala universitet. En strid för det som borde vara är hans doktorsavhandling.

Under 50-talet blir Sverige syndens näste. Små oskyldiga barn får sexualundervisning. Och deras föräldrar ser filmer med nakna rumpor.

Under 60-talet blir både böcker och filmer grövre. Och 1973 tar pornografin steget in i barnboken.

Det hela börjar med att en dansk redaktör ber den svenske barn- och ungdomsboksförfattaren Hans-Eric Hellberg (f. 1927) att skriva ”porr för barn”. Hellberg tvekar för en stund, men sedan ger han sig i kast med uppdraget.

Den här berättelsen handlar i första hand om skandalsuccén Kram och i andra hand om Hans-Eric Hellberg, en av Sveriges mest populära barn- och ungdomsboksförfattare under mer än 50 år.

Tony Elgenstierna (f. 1964) är författare till romanen Kvinnor i nöd (Alfabeta 2006). Han har tidigare arbetat som journalist, sedan 1997 är han gymnasielärare i Uppsala

Med diktsviterna Duinoelegier och Sonetterna till Orpheus, bägge tillkomna under några hektiska arbetsveckor i början av år 1922, trädde Rainer Maria Rilke (1875-1926) fram som den tyskspråkiga modernismens främsta poet. Den här boken - den första Rilkebiografin på svenska - handlar om Rilkes diktning från den alltför tidiga debuten som 19-åring med Leben und Lieder och följer hans väg fram till det stora, sena genombrottet i dödens skugga. Boken är också en berättelse om ett fascinerande livsöde; en berättelse om en ung man som bryter sig ut ur sin ursprungsmiljö - den krympande tyskspråkiga minoriteten i Prag och Böhmen - för att komma i kontakt med författare och konstnärer i andra länder: Tyskland, Sverige, Ryssland, Frankrike, Schweiz. Han reser genom tsartidens Ryssland, bor länge i Paris, blir ögonvittne till Tysklands sammanbrott och revolutionen i München 1919, tvingas fly undan den vita terrorn efter rådsrepublikens fall till Schweiz, där han dör i cancer 29 december 1926.

Bengt Landgren var 1982-2009 professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har utgivit böcker om bl.a. Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Hermann Broch, Johannes Edfelt, August Strindberg, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, Gunnar Tideström, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Sten Selander samt om svensk akademisk litteraturundervisning under 1900-talet. Bengt Landgren är ledamot av Vitterhetsakademien och Det Norske Videnskaps-Akademi. Han har varit ordförande i Strindbergssällskapet, Gunnar Ekelöf-sällskapet och Svenska Litteratursällskapet.

Spår och speglingar innehåller sjutton artiklar om Selma Lagerlöf av författare, forskare och kulturjournalister. De handlar om hur Selma Lagerlöf genom åren och i skilda sammanhang har speglats av omvärlden och vilka spår hon har satt. Släktens och vännernas Selma Lagerlöf möter oss, liksom kollegernas, översättarnas, journalisternas, teaterns, operans och filmens. I Selma Lagerlöfs vida krets träffar vi på Tomas Tranströmer, Greta Garbo, Ingmar Bergman, Anita Björk, Esaias Tegnér, Riccardo Zandonai, Sif Ruud, Torgny Lindgren och många andra. Också allmänheten får för ovanlighetens skull komma till tals: hur såg vanligt folk på en av samtidens största celebriteter? Och vilken Selma Lagerlöf blir framtidens när hennes skrifter och arkivmaterial ges ut digitalt?

Sven Delblanc forskade tidigt om 1700-talets talekonst och idéhistoria och begav sig ofta till detta sekel också som diktare.

En höstdag 2009 samlades en skara forskare och musiker till ett seminarium på 1700-talsteatern Confidencen i Ulriksdal för att föreläsa och diskutera Sven Delblancs relation till denna epok.

I denna volym har föredragen samlats och illustrerats med texter av författaren och bilder från evenemanget.

Medverkar gör: Lars Ahlbom, Kurt Johannesson, Hans-Göran Ekman, Lars Lönnroth, Lars Gustafsson, Lasse Zilliacus samt Helmer Lång.

Den medeltida balladen var sannolikt ursprungligen en sorts allkonstverk med dans, gester och sång, men genom historiens traderings- och medieringsprocesser har den emellanåt förvandlats till en litterär genre. Med hjälp av nya teoretiska perspektiv och grundliga undersökningar av källmaterial utreder artiklarna i Intermediala perspektiv på medeltida ballader hur man kan förstå balladens relationer till andra medier och konstformer och hur man kan beskriva de många historiska transformationer som den genomgått.

Lars Noréns poetiska föreställningsvärld är fylld av levande och döda, historia och minne. Liv och död skiftar med en sådan hastighet att redan födelsen, på samma sätt som i en barocktext, är iklädd dödens lindor. Vid en första anblick ser det ut som om människorna går mot en oåterkallelig död, men i föreliggande studie åskådliggörs hur den lineära tiden, som kan mätas med hjälp av klocka och almanacka, övergår i en tidlös dimension.

Att besvärja döden är den första studien i sitt slag som behandlar myter och religiösa föreställningar i det norénska författarskapet. Yvonne Blomberg klargör hur sammanställningen mörker, natt och död visar vägen till det stora kaosrummet, där människan upplöses men också återföds. Växelspelen mellan ljus och mörker är sköra hinnor mellan liv och död.

En konfessionslös religiositet sätter sin prägel på texterna. Det stora mörkret ser ut att sammanfalla med mystikens enhetsskådande. Den bild av världen och människorna som Norén förmedlar, med de realistiska, mörka inslagen och de råa, brutala formuleringarna, kan förefalla splittrad. Men genom texternas mytiska dimension, som även innefattar filmrullen som spolas tillbaka, eller fotografiet som får liv, kan denna söndring tidvis rekonstrueras. Lars Noréns skapande fantasi gestaltar helande processer och mytiska aktörer med förmåga att förhindra en total söndring, eller en slutgiltig död.

Yvonne Blomberg doktorerar vid Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria i Stockholm. Hon är verksam som lärare vid Högskolan Dalarna.

Som regel brer prosatexter ut sig ohämmat på tidningsuppslag, datorskärmar och boksidor: från vänster till höger och uppifrån och ner fylls utrymmet med bokstavstecken. Endast runt rubriker, styckeavdelningar och före och efter nya avsnitt tillåts tomrummet från ytans marginaler att tränga in mellan orden. Detta gäller inte lyriken som alltsedan den först började tecknas ned har trivts med att kringgärdas av väl tilltagna fria ytor.

Lyrik som inte ser ut på vanligt vis, det vill säga lyrik som inte nöjer sig med endast måttfullt ojämn högermarginal, blygsamma förskjutningar i vänstermarginalen och diskreta blankrader mellan strofer eller versgrupper, kallas ofta för visuell poesi. Detta är en problematisk term, kopplad till ett ännu mer diskutabelt begrepp. I denna bok argumenterar Lars Elleström för att de flesta av de egenskaper i den typ av lyrik som går under benämningen ”visuell poesi” betydligt bättre kan förstås och beskrivas i termer av ”visuell ikonicitet i lyrik”. Dikternas utseende betyder något och denna betydelse skapas av likhetsrelationer, vilket inom semiotiken kallas ikonicitet.

Första delen av framställningen ägnas åt en noggrann teoretisk utredning av vad visuell ikonicitet är. För att kunna nå fram till en ordentlig förståelse av visuell ikonicitet, och för att på ett systematiskt sätt kunna kritisera bristerna i den så kallade visuella poesins teoretiska fundament och ett antal dominerande men tvivelaktiga begrepp, krävs en bred intermedial ansats. Denna teoretiska ansats är tänkt som en grund för så mycket mer än just visuell ikonicitet, men den visuella ikoniciteten är ett av många exempel på hur förståelsen av konstarter och medier kan fördjupas genom tillämpandet av en intermedial snarare än en mediespecifik teoretisk begreppsapparat.

Andra delen ägnas helt åt visuell ikonicitet i svenskspråkig lyrik. De dikter som analyseras, av bland andra Bengt Emil Johnson, H. C. Ericson, Anna Hallberg, Solveig von Schoultz, Gustaf Fröding, Katarina Frostenson, Sonja Åkesson, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer, är av mycket varierande slag. En del skulle lika gärna kunna klassificeras som bildkonst, medan andra helt lever upp till våra förväntningar på hur en vanlig dikt ska se ut. Vad som förenar dem är de egenskaper som låter sig lyftas fram och förklaras med hjälp av begreppet ikonicitet.

Som en röd tråd genom litteraturens historia löper idén om författaren som profet: att poeterna ser sådant som vi andra inte ser. Att hon eller han är utvald men att siandets gåva också kräver sitt pris i form av ensamhet, utanförskap och melankoli.

Här presenterar sexton litteraturforskare en samling essäer om diktare som uppfattat sig eller beskrivits som profetiska författare. Först möter vi Platon och hans tankar om diktaren som besatt, för att sedan se hur dessa idéer tar sig uttryck hos författare från vitt skilda epoker och sammanhang: från Horatius, Joakim av Floris, Dante, Christine de Pizan och Nostradamus, via William Blake, Lord Byron, Atterbom, Victor Hugo, Rimbaud och Strindberg till Björling, Jim Morrison, Bob Dylan, Leonard Cohen, Pia Tafdrup, Michael Strunge och Mare Kandre.

De medverkande är Anna Carlstedt, Mickaëlle Cedergren, Carin Franzén, Anders Cullhed, Leif Friberg, Mattias Fyhr, Per Förnegård, Gunnel Engwall, Eva-Carin Gerö, Elsa Hörling, Tzortzis Ikonomou, Hans Roland Johnsson, Eva-Karin Josefson, Roland Lysell, Jöran Mjöberg samt Brian Møller Jensen.

Under senare år har det blivit allt vanligare att det samtida Sverige uppfattas som ett mångkulturellt samhälle. Här analyserar och kritiserar Magnus Nilsson några viktiga litterära konsekvenser av denna förändrade nationella självbild med utgångspunkt i analyser av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen.

Magnus Nilsson är filosofie doktor i litteraturvetenskap, aktiv vid Malmö högskola. Hans forskning behandlar främst arbetarlitteratur och han har tidigare givit ut böckerna Den moderne Ivar Lo-Johansson och Arbetarlitteratur.

Gustaf Fröding är känd som en av den svenska litteraturens främste lyriker. Men hade många strängar på sin lyra. Under 1800-talets sista decennier arbetade han som journalist på den vänsterliberala Karlstads-Tidningen. Här svarade han i första hand för tidningens ”lättare texter”, krönikor och kåserier, som behandlar mycket skiftande ämnen. Men Fröding skrev också ledare, resebrev från Tyskland och Norge, politiska översiktsartiklar, porträtt av samtida berömdheter, dagsverser m.m. Han var dessutom en flitig kritiker med litteratur och teater samt någon gång också varieté och cirkus inom sitt bevakningsområde.

Frödings tidningstexter utgör ett betydande del av Frödings författarskap. De förändrar den traditionella bilden av Fröding och visar att han ingalunda enbart var någon ”tillvarons utlänning”. Som journalist visar han sig tvärtom som en välorienterad och slagfärdig polemiker, en infallsrik debattör och inte minst en hårdför granskare av orättvisorna i det oscarianska Sverige. Frödings journalistik blir här för första gången föremål för ett ingående studium. Dag Nordmark ger en bred presentation av texternas viktigaste teman och retoriska utformning och sätter in dem i deras samtidshistoriska sammanhang.

Dag Nordmark är professor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet och har tidigare bl. a. gett ut böckerna Bildspråkets betydelser (1976), Det förenade samtalet (1989), Tiljorna vid vägen (1995), Finrummet och lekstugan (1999). Han har också medverkat i samlingsverk som Den svenska pressens historia och Ny svensk teaterhistoria.

Vad förmår litteraturen mot ett världskrig?
Vilka möjligheter har litteraturen att göra motstånd?

När första världskriget bröt ut drogs Sverige med i det upphetsade tillstånd som drabbade Europa: nationell hänryckning blandades med fruktan och oro. Kritiska röster hördes tidigt, parallellt med den uppblossande krigsentusiasmen och den officiellt deklarerade neutraliteten. I den intensiva debatt som pågick i pressen och andra skriftliga medier kom författarna – och med dem litteraturen – att spela en framträdande roll.

Motståndets berättelser undersöker hur kritiken mot första världskriget gestaltades i svensk litteratur under krigsåren. Här presenteras vad som utmärker den skönlitterära krigskritiken och hur den skiljer sig från opinionsbildningen i andra genrer. Efter en inledande genomgång av retoriska motiv och berättartekniker i antikrigslitteraturen, diskuteras texter av Elin Wägner, Anna Lenah Elgström och Marika Stiernstedt. Deras politiskt radikala texter är i hög grad pacifistiska, feministiska och socialistiska, men rymmer likväl ofta ambivalenser och problematiseringar.

Motståndets berättelser är både en historisk undersökning av kritiken mot första världskriget och en diskussion om litteraturens möjligheter att fungera som motståndshandling.

Sofi Qvarnström (f. 1976) är verksam vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala samt vid Högskolan i Gävle. Motståndets berättelser är hennes
doktorsavhandling.

Sten Selander (1891–1957) var poet, tongivande teater- och litteraturkritiker, naturvetenskaplig forskare och docent i växtbiologi vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien och mycket annat. Han växte upp i ett förmöget Stockholmshem på Regeringsgatan – fadern, August Strindbergs syssling, var berömd bakteriolog – studerade naturvetenskapliga ämnen i Uppsala på 1910-talet, men övergick snart till skönlitterärt författarskap, essäistik och kulturjournalistik i Stockholmspressen. Från början, under första världskriget, var Selander starkt konservativ med ideologisk hemvist i den tyskvänliga unghögerrörelsen. Men tidigare än de flesta observerade han hotet mot demokratin från fascism, nazism och stalinism. Mycket tidigt varnade han också för miljöförstöringen i industrialiseringens, urbaniseringens och motoriseringens spår.
Sten Selander publicerade nio diktsamlingar, ett tiotal essäsamlingar och mer än tusen tidningsartiklar i mycket olika ämnen: roman-, lyrik- och teaterrecensioner, artiklar om svensk natur, engelsk inrikespolitik och engelskt samhällsliv, idrottsreportage och frontreportage från finska vinterkriget 1939–40. Selander intog under 1920-, 30- och 40-talet en central position i svensk kulturdebatt och invecklades i flera häftiga strider, bland annat med 40-talisterna. Som poet gjorde han sina främsta insatser med Sommarnatten (1941) och den postumt utgivna Avsked (1957), som utgör konstnärliga höjdpunkter både i hans diktning och i svensk 40- och 50-talslyrik.

Boken är den första undersökningen av hela Selanders författarskap: lyriken från debuten 1916 till dödsåret 1957, litteraturkritiken, essäerna och den aldrig avslutade biografin över Sven Hedin.

Bengt Landgren är sedan 1982 professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har utgivit böcker om bl.a. Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Hermann Broch, Johannes Edfelt, August Strindberg, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, Gunnar Tideström, Gunnar Mascoll Silfverstolpe samt om svensk akademisk litteraturundervisning under 1900-talet. Bengt Landgren är ledamot av Vitterhetsakademien och Det Norske Videnskaps-Akademi. Han har varit ordförande i Strindbergssällskapet och Svenska Litteratursällskapet.

Gluntarne, Gunnar Wennerbergs duettcykel om det uppsaliensiska studentlivet, är ett av det svenska 1800-talets idag mest levande verk. I Sparka mot porten och storma! gör sig Gunnar Syréhn till talesman för att Gluntarne först och främst bör betraktas som teater.

Duettsamlingens karaktär hänger bland andra faktorer samman med att den växte fram, inte som ett verk avsett för publicering, utan som en intim form för framförande inför Wennerbergs studentkamrater i juvenalernas krets.

Boken ger en fyllig social- och litteraturhistorisk bakgrund som sedan följs av grundliga diskussioner med dramaanalytiska förtecken. Dessutom undersöker författaren Gluntarnes ironiska dimension och deras genretillhörighet, och presenterar ett antal teatrala framföranden av duettsamlingen. Han argumenterar övertygande för Gluntarne som en syntes av högt och lågt inom litteratur och musik, liksom mellan det akademiska och det borgerliga och mellan finkultur och folklig kultur.

Sparka mot porten och storma! är ett uppslagsrikt arbete i gränslandet mellan litteratur, teater och musik. Gediget vetenskapligt men stilistiskt lättillgängligt beträder Gunnar Syréhn ny mark inom ett försummat forskningsområde.

Är det möjligt att dikta sig fri från verkligheten?

Här möter vi tre kvinnliga lyriker: Tove Ditlevsen från Danmark, Edith Södergran från Finland/Sverige och Gunvor Hofmo från Norge. Alla tre har märkliga levnadsöden och får uppleva ett stort mått av lidande. Tove Ditlevsen blir offer för alkohol- och drogmissbruk och tar sitt liv när hon är 58 år. Edith Södergran blir bara 31 år och lever under större delen av livet med en dödshotande lungsjukdom. När Gunvor Hofmo är 32 år, insjuknar hon i psykisk sjukdom och sjukperioden varar i 22 år, varefter hon återvänder till diktandet.

Tove Ditlevsen uppfattar att dikterna kommer av sig själv, som drömmar. Hon förmedlar sin inre världs längtan till läsaren med ett vardagligt språk som talar om alldagliga ting. Det är därför så många känner igen sig och berörs. Edith Södergrans dikter är gränsöverskridande. Det är hennes kontakt med det omedvetna och mångfalden av inre självbilder som skapar kraften. Känslan av instängdhet och främlingsskap gränsar till kontakten med solen och himlavalvet. I Gunvor Hofmos dikter möter läsaren välkända fenomen som får en helt ny innebörd och uppträder som en omskakande sanning. Den här insikten följs av en känsla av lycka, men också av oro.

Alla tre lyrikerna är trots, eller tack vare sitt lidande, mycket produktiva under sina liv. Med hjälp av psykoanalytiska teorier (Klein, Segal, Bion och Meltzer) diskuterar Bo Sigrell lyrikernas inre världar och i vilken mån det går att i dikterna finna spår av dem.

Bo Sigrell är psykoanalytiker och professor i psykologi. Han har skrivit ett flertal böcker om psykologi och psykoterapi.

Viktor Rydberg förknippas kanske främst med Singoalla och dikter som ”Tomten”, ”Betlehems stjärna” och ”Den nya Grottesången”. Få känner till att han även författade politisk-satiriska artiklar. 1857 gav han ut den radikala, liberala tidningen Tomtebissen där han själv skrev en dryg tredjedel av artiklarna.

I den här boken kan man för första gången läsa samtliga artiklar som Rydberg publicerade i Tomtebissen. Varje artikel föregås av en förklarande text, och har försetts med textkritiska noter. I bokens inledning presenteras journalisten Rydberg.

Artiklarna bör vara av stort intresse inte bara för dem som är intresserade av Rydbergs författarskap utan också för dem som är historiskt intresserade. År 1857 var ett år som ger associationer till vår egen tid. Världen drabbades av en stor ekonomisk kris som hade utlösts av ekonomiska spekulationer i Kalifornien. Rydberg behandlar penningkrisen med skarp satir, men också försvaret, tryckfriheten, kvinnans rättigheter, monarkin, kyrkan, det nyss avslutade Krimkriget samt stridigheterna i Indien och Kina.

Med artiklarna i Tomtebissen visade Viktor Rydberg att hans bana som kyrkokritiker, radikal liberal och betydande kulturpersonlighet nu hade börjat.

Birthe Sjöberg är Rydbergsforskare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Tidigare har hon bland annat publicerat Den historiska romanen som vapen. Studier i Viktor Rydbergs ungdomsjournalistik och romanen Fribytaren på Östersjön (2005), Våra favoriter bland Viktor Rydbergs Dikter (2008) och tillsammans med professor Birgitta Svensson Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism (2009).

Bellmans Stockholm var en värld fylld av vätskor – inte bara genom supandet på stadens många krogar. Man kan säga att gustavianerna återupptäckte vattnet. I tidens medicin och fysik studeras det ur nya synvinklar. Stockholmaren hade Polhems sluss inför ögonen liksom fontäner, brunnar och kaskader. Flottans skepp syntes på det omgivande havet. Simkunnighet var ovanlig, båtfärder och åskväder förskräckte.

Ur ett mentalitetshistoriskt perspektiv beskrivs i Fluidum svalla! lättillgängligt och elegant vätskornas roll i Fredmans epistlar och för skaldebröder som Leopold, Kellgren, Oxenstierna, Adlerbeth och Thorild.

Hans-Göran Ekman är docent emeritus vid Uppsala universitet. Han har tidigare publicerat uppmärksammade böcker om bl.a. Lars Ahlin (Humor, grotesk och pikaresk), August Strindberg (Klädernas magi, Villornas värld – den senare även i engelsk översättning: Strindberg and the Five Senses) och Karen Blixen (Karen Blixens paradoxer). Ett flertal av hans uppsatser och essayer har översatts till engelska, franska, italienska och tjeckiska.

Vid en rasolycka i Falu koppargruva 1670 omkom och försvann gruvdrängen Fet-Mats Israelsson. Hans kropp upptäcktes välbevarad, till synes förstenad, med fortfarande ungdomligt utseende, mer än fyra årtionden senare 1719. Han igenkändes då av sin trolovade Margreta – nu en gammal gumma. På grund av den märkligt bibehållna kroppen och det hisnande ögonblick då den åldrade kvinnan återsåg sin ungdoms kärlek, blev Fet-Mats och hans historia snabbt känd, även internationellt.

Fet-Mats begravdes inte genast utan visades i ett glasskåp vid gruvan under lång tid. Vetenskapsmän och andra nyfikna från hela Europa besökte och beskrev honom. Fet-Mats diskuterades ivrigt under 1700-talet – var han ett mineral eller ett lik? Det kom att dröja innan Fet-Mats kom i vigd jord. Han begravdes vid fyra tillfällen, senast en bit in på 1900-talet.

Under 1800-talet blev Fet-Mats-historien i Europa en inspirationskälla till dikt och konst, dramatik och opera. Även under 1900-talet, och ända fram till idag, har berättelsen om Fet-Mats och hans fästmö gestaltats av författare och konstskapare.

I denna bok berättas om den verklige Fet-Mats samt beskrivs de konstnärliga och poetiska bearbetningarna av hans historia från tidigt 1800-tal och fram till idag, från romantiken till postmodernismen.

Bo G Jansson är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Högskolan Dalarna och bosatt i Boda by i Svärdsjö, samma by som såg Fet-Mats födas.

Vid mitten av 1700-talet hängav sig den svenska publiken åt dåtidens stora utländska brevromaner: Richardsons Pamela och Clarissa, Rousseus Julie och Goethes Den unge Werthers lidanden. Det finns många exempel på brevromanernas enorma inflytande och hur de brevskrivande hjältarna och hjältinnorna fungerade som förebilder och identifikationsobjekt för dåtidens läsare.

Snart kom också brevberättelser skrivna på svenska. 1770 trycktes Hans Bergeströms Indianiske bref. Under det tidiga 1800-talet publicerades brevromaner som Per Adolf Granbergs Enslingshetsälskaren (1800), Clas Livijns Spader Dame (1824), C.J.L. Almqvists Araminta May (1838) och Fredrika Bremers båda romaner Axel och Anna (1828) och Grannarne (1837).

”Jag har fått ett bref…” är en bred genomgång av brevromanens uppkomst och de svenska brevromaner som publicerades mellan 1770 och 1870. I boken undersöks romanerna utifrån olika kompositionella och tematiska aspekter, och här diskuteras bland annat hur de svenska författarna använde brevformen för att uppnå särskilda syften samt hur de förhöll sig till dåtidens utländska förebilder och genrekonventioner.

Yvonne Leffler är docent och universitetslektor i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Om man säger ”skönlitteratur” tänker nog de allra flesta på romaner, den genre som numera är mest dominerande. Så har det dock inte alltid varit. Ännu vid 1800-talets början hade endast ett mycket litet antal svenska romaner skrivits. Romaner lästes visserligen flitigt, men det rörde sig nästan uteslutande om översättningar av utländska verk. Romanen hade dessutom dåligt anseende i hela Europa. Den ansågs sakna litterära kvaliteter och man hävdade att den skadade de kvinnliga läsarnas moral.

Detta kom emellertid att förändras när romantiken i början av 1800-talet kom till Sverige. Den svenske romantiker som ägnade mest möda åt att uppvärdera romanen hette Vilhelm Fredrik Palmblad (1788–1852). Palmblad var en av de ledande krafterna bland fosforisterna, den litterära krets i Uppsala som på 1810-talet häftigt angrep det svenska kulturetablissemanget. Påverkad av tyska författare som Goethe, Friedrich Schlegel och Novalis strävade Palmblad efter att göra romanen till en ansedd konstform.

En underbar berättelse om ridderliga äventyr är en bred undersökning av såväl Palmblads litteraturkritik som hans egna romaner. Genom en granskning av Palmblads uppfattning om romangenren kastar studien nytt ljus över den svenska romanens tidiga historia och ifrågasätter den vedertagna bilden av utvecklingen från romantisk till realistisk roman.

Henrik Wallheim (f.1978) är litteraturvetare verksam vid Uppsala universitet. En underbar berättelse om ridderliga äventyr är hans doktorsavhandling.

Nittonhundratalets två första decennier var en av de mest omvälvande perioderna i Europas historia. Också det svenska samhället genomgick då en våldsam moderniseringsprocess, men präglades samtidigt av den hårdnande kampen om den politiska makten. Unionskrisens, storstrejkens och försvarsstridens tid har traditionellt men ganska missvisande uppfattats som ”de tigande diktarnas”. Många svenska författare utvecklade nu tvärt om ett intensivt politiskt engagemang som kulminerade under världskrigets och revolutionernas år.

Med artiklar och debattskrifter, men inte minst med sina dikter deltog författare i alla politiska läger mycket aktivt i den politiska opinionsbildningen. Budskapen förstärktes genom suggestiva bilder och symboler som anspelade på eller bidrog till att skapa olika politiska myter. Diktare i krig behandlar inledningsvis den nationalistiska respektive den antimilitaristiska kampdiktens ideologiska och retoriska mönster, men undersöker sedan tre författarskap: K.G. Ossiannilssons, Bertil Malmbergs och Ture Nermans. De tre författarna stod långt ifrån varandra både i fråga om temperament och ideologiska utgångspunkter, men de blev alla under dessa år politiska diktare. Här diskuteras deras kampdiktning och utvecklingen av deras författarskap fram till 1920.

Claes Ahlund är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Han har tidigare utgivit Den skandinaviska universitetsromanen 1877–1890 (1990), Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa (1994), Fallets lag och jagets stjärna. En studie i Stig Dagermans författarskap (1998) samt, tillsammans med Bengt Landgren, Från etableringsfas till konsolidering. Svensk akademisk litteraturundervisning 1890–1946 (2003).

Under 1800-talets slut och 1900-talets början genomgick vårt lands natur under inflytande av industrialiseringen en genomgripande förändring. Ett av de viktigaste vittnesbörden om hur naturen under denna tid användes för att utvinna allt från skönhetsupplevelser till järnmalm, timmer och vattenkraft hittar man i Svenska Turistföreningens årsskrifter, som utkommit varje år sedan 1886. De nådde stora upplagor och fick snabbt en för tiden unik genomslagskraft.

Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, den epokgörande skolboken vars första del utkom 1906, kan av flera skäl läggas vid sidan av STF:s kartläggning av landet. Selma Lagerlöf drog nytta av materialet i årsskrifterna och kom själv att medverka där med ett extra kapitel om Halland.

Erik Erlandson-Hammargren, folkhögskollärare, verksam vid Bräkne-Hoby folkhögskola i Blekinge, analyserar detta dynamiska skede i sin doktorsavhandling. Genom att följa utvecklingen under en så lång period som trettio år, från 1885 till 1915, kan han avläsa förändringarna i sättet att se på naturen. Han knyter an till den i Sverige föga beaktade habitatteori som framlagts av den brittiske geografen Jay Appleton och utvinner nya och i flera fall överraskande resultat, viktiga för förståelsen av framväxten av det moderna Sverige.

Att Sara Lidman i sina romaner ofta anknyter till bibeltexter är ingen nyhet. Sara Lidman är heller inte ensam om ett stilistiskt bruk av bibeln. Bibeln och skönlitteraturen är ett växande fält inom religions- och litteraturvetenskaperna som tar sig många olika uttryck. I den här boken undersöker Lina Sjöberg relationen mellan bibelns berättelser och Sara Lidmans Jernbaneepos, först med utgångspunkt i Jernbaneeposet och sedan med inriktning på berättelsen om Abraham, Sara och Hagar. Vad händer i läsningen av Jernbaneeposet när en läsare kopplar epostexten till en bibeltext? Och vilken tolkning av eposet framträder ur en läsning som särskilt fokuserar bibelreferenserna?

Berättelsen om Abraham, Sara och Hagar länkas till eposets berättelse genom återkommande referenser. I Nabots sten är bibelberättelsens närvaro slående, men även eposets övriga delar anspelar på Genesis 16 och 21 i skildringen av relationerna mellan Anna-Stava, Didrik och Hagar. Att bibelberättelsen handlar om relationer mellan tre vuxna karaktärer står klart. Men vad är det för relationer som antyds i textens luckor och motsägelser? I den här boken prövas möjligheten att använda skönlitteratur som bibelvetenskapligt redskap i tolkningen av bibelberättelsers emotionella och existentiella aspekter.

Genesis och Jernet är en närläsning av Jernbaneeposet och de bibeltexter som knyts till eposets värld. I boken söker författaren ett system och en metod som underlättar tolkningar av relationer mellan bibel och skönlitteratur.

Lina Sjöberg är författare och kulturskribent. Hon har varit verksam som doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, och denna bok är hennes doktorsavhandling.

Mytens förvandlingar. Georg Büchners revolutionsdrama Dantons Tod och dess verkningshistoria.

'Resan ifrån lifvets ö till dödens'. August Strindbergs Spöksonaten – ett purgatoriedrama.

Att gestalta ett liv. Hjalmar Bergmans roman Savonarola. En munkhistoria.

I passionens vind. Kring Parisina – ett skådespel i sin tid.

'Människorna till en god vilje'. Hjalmar Bergman och konstsagan.

Visionen av seger i en mörk tid. Gunnar Ekelöfs dikt Samothrake och andra världskriget.

Ett scenkonstverks födelse. Stig Dagermans drama Den dödsdömde och dess urpremiär.

'Drömmen om helheten, längtan efter paradiset'. Agneta Pleijels Lord Nevermore – en roman om tid.

Ett mångfasetterat scenkonstverk. Witkiewicz' drama Modern i Alf Sjöbergs regi.

Den bild vi har av Viktor Rydberg brukar präglas av antingen idealiserande antikdyrkan, förbjuden ”gossekärlek” eller av Göteborgsliberalismen. Det tidigare författarskapet har ofta uppfattats som omoget och melodramatiskt, vilket lett till att det förbisetts.

I sin studie av Rydbergs tidiga artiklar, bl.a. i den politisk-satiriska tidskriften Tomtebissen, samt romanen Fribytaren på Östersjön ger Birthe Sjöberg nya aspekter på den unge författaren. Det är framför allt tre sidor som lyfts fram. Den ena är ”radikalen och revolutionären” – en sida som passar dåligt med bilden av den ”kristne ungdomsfostraren”. Den andra är den militanta präst- och kyrkokritikern, vilket tycks gå stick i stäv med Rydbergs kristna lyrik. Det tredje är den genomtänkta kvinnosynen, vilken hittills varit försummad i forskningen. Vi möter här en helt annan Viktor Rydberg än vi är vana vid.

Birthe Sjöberg är docent och universitetslektor på litteraturvetenskapliga institutionen vid Lunds universitet.

”Hon har funnits här som en hemsk skugga i snart fyrtio år...Vi har haft henne här hela tiden...inne i dig, i dina tankar och din skuld...hon har sugit ut din kraft och din, ja känsla för den här familjen.”

Det är sin svärmor som Margareta i pjäsen Höst och vinter (1987) pratar om. Med sina förtvivlade ord belyser hon den outredda, ofta förträngda moderskonflikt, som i många av Lars Noréns pjäser från åttiotalet kommer upp till ytan i tillspetsade diskussioner och heta sammandrabbningar vuxna människor emellan.

I föreliggande avhandling behandlar Björn Apelkvist den kontroversiella frågan om moderskapets mörkare maktsidor och dess konsekvenser. En makt är varken ond eller god i sig. Om den däremot trängs undan, om den måste gro utan erkännande eller växa med skuld och skam som följeslagare, så tenderar den att väga över åt det destruktiva hållet.

Inblicken i det som är pudelns kärna, dvs. den problematiska modersrelationen, framförs ofta genom de vuxna barnen i pjäserna men kan lika gärna, som i citatet ovan, uttryckas av modern själv. Noréns konstnärliga förmåga att ge alla pjäsaktörer lika betydelsefulla röster gör hans dramer i hög grad verklighetstrogna och motverkar ensidiga ställningstaganden. Ansvaret faller istället i en dostojevskisk anda på alla i familjen, menar Apelkvist.

Björn Apelkvist, född 1969, är litteraturvetare och verksam i Lund.

Gustav Sandgren (1904–1983) var i början av 1930-talet en av Sveriges mest uppmärksammade författare. Tillsammans med Erik Asklund, Josef Kjellgren, Artur Lundkvist och Harry Martinson uppenbarade han sig 1929 i Fem unga, en skönlitterär antologi som väckte uppmärksamhet genom sin programmatiskt moderna framtoning. Boken har kommit att framstå som en symbol för den litterära modernismens första allvarliga framstöt i Sverige efter 1910-talets stormsvalor. Brottet med det gamla förstärktes av att alla författarna var autodidakter med proletär bakgrund. Sandgren var en av de stridbaraste av de fem.

De fem ungas modernism inskränkte sig inte till litteraturen utan var också politisk, social och kulturell. Och inte nog med det, den stod i samband med tidens generationsdebatt och hade delvis karaktären av ett ungdomsuppror. Sandgren var också barnboksförfattare, och en av frågorna i Boëthius bok är om han var modernist även i dem, och i så fall vilket sätt.

Sandgren var modern också i ett annat avseende. Han tycks sakna ett enhetligt och sammanhållet jag. Han var kluven och ambivalent och vacklade mellan olika livshållningar, åsikter och stämningslägen. Författarskapet visar sig vara fullt av olika röster som befinner sig i dialog med varandra.

Klämt mellan sextiotalet och åttiotalet – så brukar sjuttiotalet uppfattas i kulturella kretsar. Perioden likställs gärna med en genomideologiserad, förenklad och föga komplicerad socialrealism, en av ett stereotypt politiskt tänkande dominerad historisk parentes eller – beroende på ens nuvarande ideologiska ställningstagande – villfarelse. Men den som gör sig besväret att studera perioden mera ingående upptäcker snart att verkligheten var mera nyanserad än den bild som vuxit fram i efterhand. Positionerna var långt ifrån alltid fastlåsta och tydliga, och det saknades knappast stridsvimmel. Dessutom gjordes olika försök att vidga kulturens institutionella ramar, med musikrörelsen, de fria teatergrupperna och stenciltidskrifterna som typiska exempel. Detta gör sjuttiotalet till ett intressant och givande forskningsobjekt, inte minst ur kultursociologiskt perspektiv.

Ett sådant perspektiv anläggs i Om inträdet i världen, som undersöker hur det sena 1960­-talets och tidiga 1970-­talets lyrikdebutanter tog sina första steg in i det litterära fältet. I boken studeras i detalj hur nykomlingarna lyckades träda in och hålla sig kvar i fältet, vad som krävdes för att inta och behålla en position i det litterära fältet. Vid undersökningen av villkoren för denna process och av dess historiska förlopp riktas uppmärksamheten både på fältet av positioner och på fältet av ställningstaganden.

Genom bokens empiriska uppläggning å ena sidan och dess anknytning till Bourdieus fältteori å den andra försöker Daan Vandenhaute i Om inträdet i världen bidra både till kunskapen om den nyare svenska litteraturhistorien och till förståelsen av hur det litterära fältet fungerar mera allmänt.

Eva Ström debuterade som lyriker med diktsamlingen Den brinnande zeppelinaren 1977 och fick sitt stora genombrott med Steinkind, 1979. Redan här möter man en särpräglad bild- och symbolskapande förmåga, som hämtar kraft från skilda erfarenhetsområden: läkaryrket, den nya kvinnorörelsen och – inte minst – hennes förhållande till den stora dikten från romantiken fram till 1900-talsmodernismen. Evas Ströms dynamiska författarskap är en framträdande tidskritisk röst. Hennes dialog med en värld fylld av våld och ondska men också av skönhet och kärlek, inbjuder läsaren till samtal om de stora existentiella frågorna.

Allt är sönderslitet men strävar efter helhet behandlar i första hand Eva Ströms lyrik i dess skilda faser, men också den gränsöverskridande uttrycksvilja, som inte bara resulterat i olika former av episkt berättande, utan också i verk för scenen och radioteatern. Likaså belyses samarbetet med moderna tonsättare.

Denna första monografi över Eva Ströms författarskap sträcker sig över tre decennier fram till och med samlingen Revbensstäderna 2002, som belönades med Nordiska Rådets stora litteraturpris för 2003.

Eva-Britta Ståhl är docent i litteraturvetenskap, verksam vid Högskolan i Gävle.

Carl Jonas Love Almqvist var en samhällsengagerad författare, och i centrum för hans verk står viljan att övertyga. Samtidigt betraktar han retoriken – övertygandets konst – med misstänksamhet. I likhet med sina generationskamrater kritiserar han vältalighetens hävdvunna hierarkier, dess formelbundenhet och anslutning till en allmän mening. I dess ställe sätter han idealet om det rena språkliga uttrycket för en idé och drömmen om den absoluta kommunikationen mellan två själar. Men hur tänker han sig att man kan övertyga utan att övertala? Hos Almqvist finns en grundläggande ambivalens mellan den vassa argumentationen och den rena framställningen, mellan å ena sidan ett engagerat liv i ”strid” för tidens frågor, och å andra sidan en distanserad position, ett liv i ”frid”.

Ett vidunder i sitt sekel studerar retoriska uttryck och den retoriska traditionens status under den första halvan av 1800-talet: tiden för romantikens genombrott och den liberala pressens framväxt i Sverige. I fokus står Almqvists kritiska prosa. Särskild uppmärksamhet ägnas de religiösa och pedagogiska samfund där Almqvist var aktiv kring 1820 samt tidningspressen där han skrev på 1840-talet. Studien inriktar sig också på författarens skrivsätt och argumentation. Här diskuteras närmare några av Almqvists viktigaste avhandlingar: Historiens idéer (1819), Om det nya stridssättets idé (1821), Svenska Fattigdomens betydelse (1838) och Om Poesi i Sak (1839).

”En författare skrev om en författare, och bilden fick liv ur två liv.”

Så beskrev Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson Elin Wägners arbete med boken om Selma Lagerlöf, en av de mest personliga och läsvärda biografier som skrivits på svenska. Om denna och två andra levnadsteckningar, lundaforskaren Elisabeth Tykessons över den romantiske skalden Atterbom och Fredrik Bööks över Verner von Heidenstam, handlar Inger Larssons bok. Genom att undersöka biografernas arbete och analysera dels de biografiska texterna, dels det samtida mottagandet, tränger Larsson under ytan på författarbiografin och ställer frågor om hur fakta och fantasi förhåller sig till varandra i en blandgenre med faktiska anspråk. I en fyllig inledning samsas en presentation av den teoribildning som vuxit fram kring författarbiografins speciella förutsättningar med en kortfattad historik över den svenska författarbiografiska traditionen.

Den som ägnar sig åt vetenskaplig utgivning av litterära verk arbetar i vitterhetens tjänst. I denna volym skriver ett drygt dussin framstående nordiska forskare om de utmaningar, problem och glädjeämnen som sådan utgivning innebär.

De författare som behandlas är bland andra Carl Jonas Love Almqvist, Carl Michael Bellman, Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Carl Gustaf af Leopold, Johan Ludvig Runeberg och Georg Stiernhielm.

Svenska Vitterhetssamfundet utger sedan 1907 klassiska svenska författarskap i tillförlitliga utgåvor. Sedan många år är Barbro Ståhle Sjönell samfundets huvudredaktör och har gjort stora insatser för den vetenskapliga textutgivningen i Sverige och Norden. Denna vänbok har tillkommit som en hyllning till hennes 60-årsdag.

Hrafnkels saga eller fallet med den undflyende traditionen utgör första delen av en planerad trilogi, där avsikten är att komma till rätta med muntlighetens roll i de isländska sagorna. Intresset riktas här på en enda, ofta diskuterad och mycket kort islänningasaga. Hur skulle vägarna kunna ta sig ut från det eventuella historiska incitamentet, via det eventuella muntliga berättandet till den existerande skrivna sagan?

Sagorna om Norges kungar utgör andra delen av en planerad trilogi om muntlighetens roll i de isländska sagorna. I denna del behandlas de norska kungasagornas många versioner av Norges historia från 1035 till 1177. Ett scenario presenteras för utvecklingen av de norska kungasagorna och deras förbindelser med andra sagagenrer, i första rummet islänningasagorna. Hur viktiga var de inhemska muntliga traditionerna och hur viktiga var de utländska influenserna? Var det så att sagorna tillkom i ett ”hav av muntlighet” och är det kanske det som gjort de skrivna sagorna till en del av världslitteraturen?

En möjlig värld behandlar Lars Gustafssons (f 1936) romaner Historien med hunden (1993), Tjänarinnan (1996) och Windy berättar (1999), vilka framstår som en central del i det omfattande författarskapet.

Genom romanerna löper som en röd tråd sökandet efter en moralfilosofiskt och ontologiskt möjlig värld – ett sökande som här tydliggörs och analyseras. Med hjälp av teologiska, filosofiska och litterära nedslag synliggörs underliggande strukturer och en diskussion som handlar om de stora frågorna. Hur ska människan finna en grund för moraliska värderingar? Finns det någon logiskt möjlig lösning på teodicéproblemet? Hur ska världen se ut för att människan ska bli mindre ensam? Vad är egentligen döden, och hur ska vi förhålla oss till den? En möjlig värld presenterar också den amerikanska miljö där romanerna utspelar sig, och läsaren bjuds på många intressanta utflykter i samtidens Texas.

Kerstin Bergman, född 1970, är litteraturvetare, verksam vid Lunds Universitet.

Kampen på den litterära scenen i Sverige 1930-1935 utkämpades inom ett könspolitiskt spänningsfält. Kulturkonservativa litteraturkritiker försvarade en objektiv sanning, radikala författare utgick i Nietzsches efterföljd från att sanningar och ideal var historiska och relativa. Ledande kritiker höll fast vid den rådande ordningens könsstereotypa föreställningar och avvisade som osanna alla livsbilder som inte speglade 'normala' människor och 'normalt' liv.

Första delen av denna bok undersöker samtidsmottagandet av romaner skrivna av Agnes von Krusenstjerna, Stina Aronson, Elin Wägner, Moa Martinson, Karin Boye och Tora Dahl.

Andra delen visar romanerna som svar på värdekrisen efter de absoluta värdenas fall. De kvinnliga författare som bryter upp från sociala och litterära konventioner lämnar föreställningen om en naturgiven identitet och könsroll och deltar precis som sina manliga kollegor i omvärderingen av värden och ideal. Brottet med en idealistisk människosyn gällde även kvinnor.

Mig törstar! tecknar bilden av Fredrika Bremer 200 år efter hennes födelse.

Här möter vi den unga kvinnan som svär att aldrig gifta sig, den stridbara författarinnan som kämpar för demokratisk kristendom och kvinnans emancipation, samt den firade kulturpersonligheten som högt upp i åren reser runt i både nya och gamla världen.

I romaner, brev, teologiska skrifter, dagboksanteckningar och reseskildringar framträder ett liv och ett författarskap i kamp för att förbättra kvinnans situation. Men här finns också en strävan efter något högre - en andlig frigörelse för hela mänskligheten. Bremers kamp för rättvisa innebar inte bara sociala reformer, hon ville en ny människa, ett nytt samhälle.

Mig törstar! innehåller nyskrivna essäer av fjorton författare och forskare: Birgitta Ahlmo-Nilsson, Åsa Arping, Jenny Bergenmar, Eva Lis Bjurman, Carina Burman, Madeleine Gustafsson, Inger Hammar, Eva Heggestad, Birgitta Holm, Yvonne Leffler, Mats Malm, Ulla Manns, Ingeborg Nordin Hennel, René Vázquez Díaz.

Sandro Key-Åberg (1922-1991) debuterade på 50-talet med korthuggna och originella dikter, målade med mörka färger. Teman som kyla, utanförskap och död dominerade men balanserades också av starkt livsbejakande texter.

Under det experimentglada 60-talet breddades hans repertoar. Det egensinniga språkknådandet tog sig uttryck i öppnare och längre dikter och han gav utrymme åt sin stundom varma, stundom svarta humor. Framför allt uppmärksammades han som dramatiker med sina 'prator', som gjorde stor succé på teatrarna både i Sverige och utomlands.

'Jag kommer ur den frusna världen' är den första längre beskrivningen av Key-Åbergs rika författarskap. Den inleds med ett biografiskt kapitel, som skildrar 'oäktingen' Sandros problematiska uppväxt i många olika fosterhem, såriga erfarenheter som påverkat stämningslägen och teman i hans diktning. Författarskapet från debuten i antologin Ny Lyrik 1947 till O. Scenprator presenteras, liksom en rad tolkningsförslag till både välkända och hittills opublicerade texter. Kritikernas värderingar av den unge poetens produktion summeras och ett avslutande kapitel ägnas åt pratorna.

Sven Nyberg har i många år arbetat som adjunkt i svenska vid lärarutbildningen i Luleå. Jag kommer ur den frusna världen är hans doktorsavhandling.

Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) var romantiker, realist, socialreformator och skolman. Han hör till de mest mångsidiga författarna i svensk litteratur, och hans diktning känns fortfarande modern, frän och överraskande. Törnrosdiktaren hör till det fåtal svenska författare som verkligen kan kallas klassiska.

Diktaren, debattören och drömmaren Almqvist ägnas här tio texter, alla med olika perspektiv och infallsvinklar. Samlingen utgörs av föredrag från de senaste åren samt nyskrivna essäer och studier.

Bidragen är skrivna av en rad kännare av Almqvist och hans tid: Bertil Romberg, UllaBritta Lagerroth, Magnus Jacobson, Åsa Arping, Johan Almer, Olof Wijnbladh, Lennart Hedwall, Roland Lysell, Jon Viklund och Lars Burman.

Bengt Lidforss (1868-1913) var botaniker, men också publicist och socialist. Skandalomsusad och färgstark har han porträtterats av ett stort antal skönlitterära författare, allt ifrån August Strindberg till Inger Alfvén. Hans mångsidiga medarbetarskap i Arbetet hjälpte tidningen fram till en uppmärksammad position. I denna bok skildras hans kamp för en ledande position också inom det litterära fältet.

Lidforss var en skönhetsdyrkare av stora mått men samtidigt socialdemokrat. Detta ledde till att han stred på många kulturella arenor - inte bara mot kritiker, författare, och Svenska Akademien, utan också mot inflytelserika män inom kyrka och politik. Skönhetsdyrkare och socialdemokrat ger oss oväntade svar på vad dessa bataljer handlade om och vi får möta Lidforss samtida giganter som Fredrik Böök, Vilhelm Ekelund, Albert Engström, Verner von Heidenstam, Oscar Levertin, August Strindberg med flera.

'Jag har lärt mig verldshistorien utantill!' meddelade Strindberg i ett brev nyåret 1903. Det som tidigare tett sig lika förvirrat och obegripligt som 'en Röfvarroman' ordnade sig nu behändigt till ett meningsfullt sammanhang. Strindberg redovisade sina upptäckter i en artikelserie om 'världshistoriens mystik' och använde sedan samma stoff - berättelser från Mose i vassen till franska revolutionen - i novellsamlingen Historiska Miniatyrer 1905. Här uppställs en hypotes och genomförs ett fascinerande experiment i optimism. Författarens tanke är att världshistorien styrs av medveten och välvillig gudsvilja, och att dessa ingripanden av högre makt kan iakttas och beläggas. Invändningar sparas för andra verk och optimismen renodlas mycket medvetet. Dock misslyckas experimentet då det i novellsamlingen Nya Svenska Öden 1906 visar sig omöjligt att trovärdigt teckna den svenska historien som en kontinuerlig utveckling till det bättre. Strindbergs världshistoriska studier slutar i blå böckerna där han återgår till utgångspunkten och den litterärt mer tacksamma uppfattningen att kaos råder.

I Conny Svenssons bok möter vi en läsande, forskande och sökande Strindberg som genomkorsar historien och ställer sig de eviga frågorna om det finns en plan eller mening i allt som händer, eller om tillvaron blott består av brott och lidanden. Detta tema, Strindberg och världshistorien, behandlas här för första gången.

* Hur hanterade det sena 1700-talets akademiker litteraturen?
* Vilken roll spelade litteraturkritiken i en tid av kontrollerad debatt?

Den som betalade medlemsavgift till en läsecirkel eller ett läsesällskap kunde läsa en större mängd böcker och tidningar för en mindre summa. Sådana ideellt organiserade, medlemsstyrda sällskap fanns i de flesta europeiska städer från mitten av 1700-talet och några decennier efter sekelskiftet. Denna studie behandlar två av dessa läsesällskap, grundade 1797 och 1798 i de svensk-finska universitetsstäderna Uppsala och Åbo.

De drivande krafterna i läsesällskapen i Uppsala och Åbo gav ut litteraturkritiska tidskrifter. Litteraturkritiken såg inte ut som idag; den recenserade litteraturen refererades ofta generöst. På så vis förmedlade varje tidskriftshäfte en samling av andra tidskrifter och böcker, och en årgång av en recensionsjournal utgjorde ett bibliotek lagom stort att ha i fickan.

Läsesällskapens tidskrifter avslöjar vad redaktörerna tyckte om olika slags litteratur och om andra aktuella ämnen - inte minst den egna verksamheten: Vad litteraturkritik var, hur den borde framföras och hur kritiserade författare borde reagera? Vilken plats litteraturen, vetenskaperna och den fria tanken hade och borde ha i samhället, och snuddande nära: vad var det goda samhället?

Skönlitteratur för vuxna och barn, bygde- och arbetarspel, levnadsminnen, reseskildringar och bilderböcker. Samt ett urval av facklitterära och bibliografiska hjälpmedel.

Lars Furuland har ägnat många år åt detta pionjärarbete, som inleds med en större studie över regional contra centraliserad kultur.

År 1840 började C J L Almqvist skriva tjocka underhållningsromaner. Den skandalomsusade författaren kunde på så sätt förtjäna sitt levebröd. Samtidigt menade han att romanen var den litteraturform som bäst skildrade verkligheten. Sannfärdiga verklighetsskildringar skulle i sin tur ligga till grund för samhällsreformer.

Almqvists sena romankonst har sällan uppmärksammats av forskarna. Här sätts den emellertid in i sitt litteraturvetenskapliga sammanhang. I sex fristående kapitel studerar Lars Burman särskilt de spännande romanerna Amalia Hillner (1840) och Tre fruar i Småland (1842-43).

Författaren betonar kontinuiteten i Almqvists tänkande och söker efter 'konstanta gestaltningar' i diktningen. Framförallt uppmärksammar han dock Almqvists mångsidiga och motsägelsefulla intresse för kvinnan.

Som ung lever Strindberg i högsta grad i sinnenas värld. Till friskheten i hans tidiga verk bidrar inte minst deras sensualism.

Den äldre Strindberg däremot tyckte sig leva i vad han kallade 'Villornas värld'. Han bygger upp en hel filosofi kring begreppet och demonstrerar den på ett originellt vis i sitt märkligaste och mest svårtolkade drama: Spöksonaten.

I 'Villornas värld' bedrar människor ständigt varandra. Ett sätt att lura andra är att manipulera deras sinnesorgan - ett ofta förbisett inslag i Strindbergs dramatik.

I sina kammarspel - Oväder, Brända tomten, Spöksonaten och Pelikanen - skildrar Strindberg med förtvivlad klarsyn livet i 'Villornas värld'. Paradoxalt nog spelar han därvid själv på åskådarens alla sinnen, när han gestaltar en rikedom av sinnesintryck: syner, ljud och även smaker, dofter och beröringar - men det sker i mer pessimistisk anda än i ungdomen. Ibland känner Strindberg dessutom leda vid det stora illusionsnummer han som dramatiker utför ännu några gånger.

Hans-Göran Ekman är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet och har tidigare publicerat den uppmärksammade Strindbergsstudien Klädernas magi.

Hur ser bilden av den kvinnliga författaren egentligen ut i våra litteraturhistoriska översiktsverk? Om det handlar denna bok, och svaret finner man genom att undersöka utrymme, ordval och inte minst tystnad. Fram träder en bild av den kvinnliga författaren som en anomali, förpassad till litteraturhistoriens marginal. Hennes särart betonas ständigt och i de allmänna handböckerna hamnar hennes texter vid sidan om de viktiga litterära strömningarna - också i vår egen samtid.

Anna Williams är fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Orden och jorden. En studie i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem belyser hittills osedda samband mellan denna förbisedda roman och flera av författarens främsta verk, bland andra Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Herr Arnes penningar och Körkarlen.

I Liljecronas hem återfinner Ulla Torpe många typiska Lagerlöfmotiv och Lagerlöfgestalter, men hon drar också fram sidor hos författaren som den litteraturvetenskapliga forskningen hittills gått förbi.

Ulla Torpe anlägger med denna doktorsavhandling ett modernt tolkningsperspektiv, som utgör en kombination av psykoanalytisk och litteraturvetenskaplig teoribildning. Med en sådan läsart kan flera nivåer i texten belysas och Selma Lagerlöfs djupa kunskap om mänskliga relationer friläggas.

Författaren placerar också in henne i raden av kvinnogestalter, som med rötter i jorden utvecklar sina idéer om kvinno- och fredsfrågor, alltifrån Fredrika Bremer över Elin Wägner med Fogelstadsgruppen fram till våra dagars kvinno-, freds- och miljörörelse.

Den aktuella romanens bakgrund är det gamla Värmland, eremiten, enligt Lagerlöf, som drömmer och sörjer sin egen storhetstid, då järnet, jorden och skogen skapade föreställningen om en unik värld, lika unik som den barn- och ungdomsmiljö, som Selma Lagerlöf gång på gång - inte minst i Liljecronas hem - återknyter till i sin diktning.

'Och så alla de underbara flickböckerna. Tänk att det fanns så många roliga och trevliga flickor i världen som plötsligt stod en lika nära som några varelser av kött och blod! Det var Hetty, det irländska yrvädret, och Polly, en krona bland flickor från New England, Pollyanna och Katy, för att inte tala om Sarah, hon med diamantgruvorna, som blev så underbart fattig och satt och frös i sin vindskupa ända till Ram Dass klättrade över taket med soppa och varma filtar. Och naturligtvis... Anne på Grönkulla, å du min oförglömliga, för evigt åker du i trillan bredvid Matthew Cuthbert under Avonleas blommande körsbärsträd! Hur jag levde med den flickan! En hel sommar lekte jag och mina systrar Anne på Grönkulla i stora sågspånshögen uppe vid sågen, jag var Diana Barry och dyngpölen bakom lagårn var Mörka speglande vågen.'

Så förklarar Astrid Lindgren flickboken sin kärlek. Annars har den som litterär genre vanligtvis setts över axeln eller utsatts för hård och närmast mekanisk kritik.

Mary Ørvigs sakkunniga och medryckande genomgång av genren är ett pionjärarbete. Hon visar vilken betydelsefull ställning flickläsningen intar i kvinnans kulturhistoria. Och hon skriver med kärleksfull klarsyn och den auktoritet som bred beläsenhet och ett långt, internationellt orienterat yrkesliv på barnboksområdet gett henne.

Boken ger viktiga bidrag till kvinnohistoria och debatt, flickans uppfostran och sociala situation, flickbokens framväxt och kritiken av den. Utöver porträtt av femton namnkunniga författarinnor från Louisa M Alcott till Jean Webster ges en exposé över en rad kvinnor, som skrev berömda bestsellers. Boken avslutas med en bred litteraturöversikt.

Fil dr Mary Ørvig är en internationellt känd barnboksexpert med en mångsidig utgivning på området. Från grundandet av Svenska Barnboksinstitutet var hon under många år dess föreståndare.