I Den frivilliga läsaren följer Åse Hedemark och Linnéa Lindsköld hur läsning utanför skola och arbete politiskt har styrts eller försökt styras från 1945 till idag. Att människor ska läsa har varit av stort politiskt intresse i Sverige under åttio år men svaret på frågorna vad, hur och varför vi ska läsa är i ständig rörelse.

Eftersom läsning kopplas till fundamentala värden i det demokratiska samhället blir det angeläget för staten att med olika medel försöka styra människors läsning så att rätt människor läser rätt sorts litteratur på rätt sätt. Denna styrning kallas här för läsningens politik.

I Den frivilliga läsaren identifieras de fem dominerande rörelserna i läsningens politik utifrån analys av politiska utredningar och förslag, debatter och kampanjer. Rörelserna visar hur såväl synen på läsaren som synen på litteratur och läsning har genomgått flera förändringar.

Idag genomförs stora insatser för att öka människors läsning. Dessa präglas av ett nyttotänkande där läsningen förväntas lösa problem på flera samhällsområden. Hur ska det gå för läsandet under tyngden av samhällets förhoppningar och ambitioner? Boken avslutas med fyra förslag till stöd för den frivilliga läsningen.

Åse Hedemark är en av landets ledande forskare på bibliotekspolitik, läsfrämjande och barns och ungas läsning. Hon är docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Institutionen för ABM (arkivvetenskap, biblioteks- och informationsvetenskap, musei- och kulturarvsvetenskap) vid Uppsala universitet.

Linnéa Lindskölds forskning rör styrning av kultur, litteratur och läsning. Hon är docent i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan i Borås samt föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning.

Den kända och älskade barnboksförfattaren och konstnären Elsa Beskow (1874-1953) har fängslat många generationers barn med sina livfulla berättelser och lockande bilder. Hur gjorde hon?

Boken Förtrollad vardag visar genom brev, skisser, foton och illustrationer hur Elsa använde inspiration från sitt eget liv i sitt skapande. Med varm medmänsklighet, konstnärlig skicklighet och skimrande fantasi verkade hon för att nå barnen och ge dem ljusa minnen i barndomen.

Bokens rika bildmaterial, biografiska texter och fördjupande avsnitt med olika infallsvinklar ger en sällsynt och fascinerande inblick i Elsa Beskows arbete för att förvandla vardagen från verklighet till fantasi.

I boken medverkar Dag Beskow, Petra Bäni Rigler, Lars Häggström, Eva Nordlinder, Martin Olin, Daniel Prytz, Gitten Skiöld och Eva Söderberg.

För 1000 år sedan skrevs Genji Monogatari (Berättelsen om Genji) av den japanska hovdamen Murasaki Shikibu. Det är världslitteraturens första roman, en psykologisk och realistisk skildring av kärlek, kvinnors överlevnadsstrategier, mäns makt, buddism och känslan av förgänglighet i en värld där konst och natur genomsyrade livet.

Genji har utnämnts till världskulturarv och är översatt till många språk - men inte till svenska.

I Genji. Tusen år med världens första roman introducerar Monica Braw verket, författaren, de historiska sammanhangen, seklers kritiska analyser av texten och dess ojämförliga inflytande på japansk diktkonst. Den livliga japanska och internationella forskningen presenteras liksom Genjis ikoniska betydelse för den japanska självbilden.

Monica Braw är fil. dr i japansk historia och författare till en lång rad böcker om Japan, senast Geisha eller samuraj. Japan och japonismen (2021).

Boken handlar om den förbisedde 1800-talstopografen John Bohman. Med sina böcker om Vättern bildar han länken mellan Daniel Tiselius pionjärverk från det tidiga 1700-talet och Folke Dahlbergs klassiska skildringar om sjön under 1900-talet. Helt bortglömd är han inte. Hans namn kan stundom dyka upp i olika sammanhang då det gäller Vättern - exempelvis just hos Folke Dahlberg, som ser Bohman som "den utomordentlige vätternskildraren". Men hans böcker har aldrig återutgivits och hans liv och verk har aldrig framlagts i bokform. Den senaste översikten är den snart 100 år gamla artikeln i Svenskt biografiskt lexikon. Denna bok vill överbrygga luckan genom att dels ge en fylligare bild av denne natur- och kulturorienterade Östgötapräst, dels ge en kommenterande presentation av hans tre verk: Omberg och dess omgivningar (1829), Vättern och dess kuster. Första resan (1834) och Vättern och dess kuster. Andra resan (1840).

Börje Räftegård är fil. dr och tidigare universitetslektor vid Göteborgs universitet. Utöver svensk 1600-talsdiktning och romantikens litteratur har han också forskat och skrivit om efterkrigstidens jazzmusik, Karlsborgs fästning och om det tidiga militärflygets historia - samt om lyckan att långfärdscykla.

Inför varje sekelskifte råder en nervös otålighet parad med ängslan. Det okända ter sig skrämmande och det beprövade gamla onda verkar då bättre än det oprövade nya goda - "det var bättre förr".

1800-talets slut präglades av såväl nostalgi och pessimism som framtidstro och optimism, la belle époque existerade jämsides med fin de siècle. Honoré de Balzac, Charles Baudelaire, Beau Brummell, Claude Monet, William Morris, Edvard Munch, Richard Wagner, Oscar Wilde – perioden flödar över av förnyelse och revitalisering, ofta nog av starkt melankoliska personer.

Olav Wiströms bok följer begreppet fin de siècle bakåt till antiken och fram till vår egen tid. Den utgör inte bara en historik utan också en civilisationskritik.

Olav Wiström är kritiker och litteraturvetare och har tidigare utgivit böckerna Inre och yttre skönhet. Essäer om kultur, känslor och karaktär (2011) samt Till glädjen. Från glädjerus till skadeglädje (2014).

Starlet lästes av tiotusentals svenska tjejer, och har kommit att bli en del av svensk populärkulturhistoria. Tidningen riktade sig framför allt till tjejer i 10-14-årsåldern och innehöll serier, redaktionellt material och texter inskickade av läsarna. Decennier senare omtalas den fortfarande, har fått klä skott för dålig litteratur och förekommit i diskussioner om skadligheten i populärpress riktad till unga kvinnor. Samtidigt är Starlet ett minnesmärke för nostalgi och en angelägen tjejkultur, och ett positivt laddat medium som fyllde ett viktigt syfte för många. Tidningen talade till unga tjejer samtidigt som läsarna hade möjlighet att kommunicera sinsemellan, vilket gjorde Starlet till en förlängning av flickrummet och ett socialt medium innan internets genomslag på 1990-talet. Vad gjorde läsarna och medarbetarna egentligen i, och med, Starlet-tidningen? Ett tjejligt rum. Tidningen Starlet 1966–1996 utforskar den omtvistade och omtyckta tidningen som produkt och erfarenhet.

Kristina Öhman är etnolog, verksam vid Göteborgs universitet. Ett tjejligt rum. Tidningen Starlet 1966–1996 är hennes doktorsavhandling.

Under stormaktstiden arbetade över tusen människor i Falu koppargruvas mörker, under hårda förhållanden och med fara för sina liv. Inför varje nytt år deltog bergmännen i ett ritualiserat tärningsspel, "Dobblet vid gruvstugan", som avgjorde brytningsordningen och malmfördelningen i gruvan. Spelet var viktigt för att förhindra konflikter och säkra gruvans räntabilitet. Med detta spel som grund publicerade gruvskrivaren Gisle Jacobson 1613 boken Ett litet Tidhfördriff, en orakeltärningsspelbok på vers, som på ett unikt sätt illustrerar gruvmiljön och ger oss en inblick i gruvarbetarnas tankar och känslor.

Då den uttryckligen vänder sig till kroppsarbetare kan den betraktas som Sveriges första arbetarlitteratur. Denna bok belyser vilken funktion texten fyllde och den kulturella kontext i vilken den uppstod. Texten återges också i sin helhet.

Iris Ridder är docent i litteraturvetenskap och jobbar som universitetslektor vid Högskolan Dalarna.

Kan vi som bildbetraktare klättra in i tavlan på väggen? Är det möjligt för gestalterna i bilden att lämna bildrummet och stiga ut till oss i åskådarrummet? Är direkt kommunikation genom tavelramen möjlig? I vår fantasivärld pågår en ständig trafik genom tavelramen. Drömmen om inträde och utträde förenar alla åldrar. Den leker inte bara med vår nyfikenhet på eller våra farhågor kring tänkta världar bortom vår egen, utan även med våra föreställningar om att uppleva eller förverkliga det omöjliga. Rampassage har länge varit ett återkommande inslag i litterära berättelser för både barn och vuxna, men även i scenkonst, film och narrativa bilder. Vad är det berättaren vill förmedla genom denna forcering av tavelramen? Det är vad denna bok försöker besvara.

Hans Lund är docent i litteraturvetenskap och universitetslektor i konstarternas interrelationer (intermedialitet), Lunds universitet.

Lättläst skönlitteratur för unga är en högaktuell texttyp i stark expansion. Denna bok gör nedslag i historiken kring lättläst från 1960-talet till idag och här finns analyser av författares och förläggares syn på lättläst, av ungdomsböckernas tematiker och av nedladdningsbart material för lärare och elever. Den innehåller också empiriska studier av hur lärare i svenska, skolbibliotekarier och elever på högstadiet uppfattar lättläst i en skolkontext.

Författare är Anna Nordenstam, professor i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet och Christina Olin-Scheller, professor i litteraturvetenskapens didaktik och professor i pedagogiskt arbete vid Karlstads universitet.

Skrifter utgivna av Svenska barnboksinstitutet nr 160.

Tolkiens trilogi Sagan om ringen skrevs under 1950-talet, starkt färgad av erfarenheten av två världskrig, och fick ett enormt genomslag under 1960-talet, då hippies och grönavågare kunde identifiera sig med de piprökande hobbitarna och deras stillsamma lantliv i Fylke. När Bo Hanssons skiva med samma namn kom ut 1970 gav den viktiga impulser för den svenska instrumentala proggen och med Peter Jacksons filmatiseringar från början av 2000-talet brast alla fördämningar och sagans innehåll blev allmängods. Dess inverkan på hela det kulturella fältet har varit enorm och musik, film, tv-serier och dataspel har gjorts på temat.

Flummare är inte ensamma om att ha valt ut delar av sagan att identifiera sig med. För black metal-musikerna var det orcherna som lockade, medan högerextremismen uppmärksammade böckernas undertext av renande raskrig och palantiren har blivit en symbol för övervakningssamhället. Till och med i det nu härjande vaccinmotståndet kan man ana influenser från Midgårdssagan.

Peter Bryngelsson - som under 50 år varit verksam som musiker, producent och författare - följer i denna bok de vindlade stigar som Tolkiens trilogi öppnat i populärkulturens och ideologiernas vildvuxna skogar.

Arbetarlitteraturen är en inflytelserik strömning i nittonhundratalets litteratur. Dess ställning har skiftat mellan olika länder. Den har varit och är betydligt starkare i Sverige än i exempelvis Frankrike. Det ser även olika ut i de nordiska länderna, där den svenska arbetarlitteraturen ofta framstått som unik med sin periodvis starka position. Men hur ska arbetarförfattaren definieras? Är det kroppen som avgör? Skapas hen genom de litterära verken? Ryms kvinnorna? Vem är arbetarförfattaren i de olika nordiska länderna? Skiftar det mellan tidsperioder? I denna antologi diskuteras sådana frågor av 18 nordiska forskare.

De är bara namn, ibland inte ens det, på skillingtryckens framsidor: kvinnor som dömts till döden för gruvliga brott i tider långt från vår egen. Trycktitlar i frakturstil kallar dem "synderska" och "barnamörderska" med datum och plats för avrättningen. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna inte mycket om själva brottet, inte heller om gärningskvinnans omständigheter. I stället möter vi missdåderskan som kulturell stereotyp: en ångerfull synderska eller monstruös mor. Men bakom varje visa ruvar en verklig historia.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand skillingtryck som rapporterar om kvinnliga brottslingar för 1700- och 1800-talets publik. Genom ingående fallstudier av barnamordsbrott i Stockholm undersöker hon förhållandet mellan visorna och de faktiska händelserna så långt de kan spåras i rättegångsprotokoll, arkiv och dagstidningar. Vad berättar visorna – och vad är det de inte förtäljer? Vilken roll spelade de folkliga trycken i samtidens opinion? Studien belyser en framträdande genre i vårt tidigaste massmedium men är också en resa i kvinnohistoriens mörkare regioner.

Karin Strand (f. 1970) är fil. dr i litteraturvetenskap och biträdande chef för Svenskt visarkiv (Musikverket). 2016 utkom hon med Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck (Gidlunds förlag).

Trots att Viktor Rydberg och August Strindberg tillhörde olika generationer var de verksamma samtidigt under drygt 25 års tid. För första gången får vi här en grundlig inblick i deras åsikter om varandra samt en uppfattning om de impulser de fått från varandras författarskap. Studien bygger på brevmaterial och ingående textanalyser.

Under 1880-talet bekämpade radikala liberaler och socialister det förtryck som utövades av kyrkan, kungahuset och överklassen. Deras metoder skiljde sig emellertid åt. Ena sidan förespråkade debatter, press- och yttrandefrihet medan den andra argumenterade för revolutionär verksamhet med bombattentat som främsta vapen. Intressant är att dessa åsikter och polariserade metoder förespråkas indirekt i Rydbergs och Strindbergs texter, vilket titeln Dialog eller dynamit syftar på.

I det inledande kapitlet presenteras nyss funna originalbrev vilka leder till att den enda källan som legat till grund för nittio års spekulationer kring Rydbergs erotiska dragning till unga pojkar nu förlorar sitt värde.

Birthe Sjöberg är Rydbergforskare och professor emerita i litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Mamma, moderskap - orden bågnar idag av nya innebörder när tekniken och samhället förändras. Överallt hittar vi historier om moderskap - i romaner, essäer, dikter, patientupplevelser, bloggar och digitala diskussionstrådar. Både i litteraturen och verkligheten handlar det om ensamhet och social isolering, men också om styrka och gemenskap.

Mamma hursomhelst är en samling berättelser som reflekterar över erfarenheter från en mängd olika håll. Här blandas bidrag från forskare, kulturskribenter och skönlitterära författare. Boken innehåller berättelser om förlossningsdepression, om att vara pappa och gravid, om BB-vård, mor-dotterrelationer, tankar kring att vara adoptivmor, om att inte vilja eller inte kunna få barn, om att vara mamma i ett nytt land med ett nytt språk och mycket annat. En del texter handlar om djupt traumatiska upplevelser. Andra är skarpa och roliga granskningar som synliggör invanda mönster och vanetänkande. Boken inspirerar till samtal och idéer om ett högaktuellt ämne.

Författare: Aase Berg, Ulrika Dahl, Emma Eleonorasdotter, Kristin Eliasson, Jenny Engström Baron, Erik Masao Eriksson, Margaretha Fahlgren, Gabriele Griffin, Anneli Jordahl, Christian Lenemark, Merete Mazzarella, Cilla Naumann, Cecilia Pettersson, Christine Rubertsson, Sigrid Schottenius Cullhed, Anna Soltorp, Maria Svenning, Sara Sylvén, Cecilia Torudd, Helena Wahlström Henriksson, Anna Williams.

I början av 1900-talet var den skönlitterära klassikerutgivningen en etablerad vetenskaplig verksamhet, som bedrevs vid universitet och inom litterära utgivningssällskap. Dess historia följs i denna bok tillbaka till den senare hälften av 1700-talet, då samlade utgåvor av svenska författares verk gavs ut, både med en förväntad förtjänst för ögonen och för att tjäna som rättesnören för en uppväxande författargeneration. Romantikernas utgivare underströk i stället vikten av historisk trohet: en utgivare borde inte putsa och ändra i en avliden författares verk, utan noggrant återge allt som det stod skrivet. Under 1800-talet blev klassikerutgivningen ett slagfält för en rad frågor, som bland annat gällde författarrätt, litterär kreativitet och folkbildning. Den vetenskapliga editionsfilologin tog intryck av den klassiska filologins långa tradition, samtidigt som den skönlitterära klassikerutgivningen stod i samspel med förlag riktade till en bredare publik. Den litterära utgivarfiktionen, klassikerserien, skolutgåvan och den vetenskapligt syftande editionen är några av de litterära produkter som sätts under lupp i denna bok.

Danmarks betydelse för Hjalmar Söderberg och hans författarskap kan knappast överskattas. Alltsedan ungdomen fängslades han av dansk kultur, inte minst av författare som J.P. Jacobsen, Herman Bang och H.C. Andersen, och av filosofer och tänkare som Søren Kierkegaard och Georg Brandes. Denna starka kulturella tillhörighet blev under hans mer än trettio sista år också en fysisk sådan, sedan han flyttat till Danmark.

Söderbergforskningen har inte tidigare framlagt en samlad bild av inflytandet från Danmark på Söderbergs författarskap, och vad gäller enskildheter i detta knappast sett den stora betydelse en författare som H.C. Andersen haft.

Med sina insikter i danskt kulturliv, och genom en noggrann läsning av Söderbergs texter i dialog med danska författares verk, fyller Gunnar Syréhn nu en lucka i forskningen kring ett betydande författarskap.

Syréhn framhåller särskilt hur Hjalmar Söderberg hörde hemma i det borgerliga och rättsstatliga samhället, och hur han kom att lidelsefullt engagera sig mot tidens onda krafter, framför allt nazismen. Att Söderberg även förde denna kamp genom sina religionshistoriska studier, är en viktig poäng i Syréhns framställning.

Gunnar Syréhn är fil. dr och docent i litteraturvetenskap, särskilt dramaforskning, vid Uppsala universitet. Under många år var han universitetslektor i Linköping och svensk lektor vid Köpenhamns Universitet. Vid sidan av sin akademiska karriär har han verkat som skådespelare och sångare i Köpenhamn. Han har dessutom varit gymnasie- och högskolelärare och kulturjournalist. Som välmeriterad forskare har Syréhn särskilt intresserat sig för svensk litteratur, framför allt dramatik. I författarskapet kan nämnas tre böcker med Lars Forssell som centralgestalt, en om P.O. Enquists dramatik, och en om Gunnar Wennerbergs Gluntarne.

Djur och djursymbolik är ständigt närvarande i Dagermans författarskap, men faunan förnyas efter hand. Det handlar om både vanlig boskap, vilda djur och en mångfald av fantasidjur. Dagerman debuterar med tre dikter i tidskriften 40-tal som alla har djur i titeln – råtta, orm och markdjur – och hans författargärning avslutas med dagsedeln "Varning för hunden!" Genom att detaljstudera just djurmotivet belyses samtidigt hela författarskapet.

Hans-Göran Ekman är docent emeritus vid Uppsala universitet och har tidigare utgivit böcker om Lars Ahlin (Humor, grotesk och pikaresk 1975), August Strindberg (Klädernas magi 1991, Villornas värld 1997 och Teatermästaren Strindberg 2012), Karen Blixen (Karen Blixens paradoxer 2002) och Carl Michael Bellman (Fluidum svalla! 2008). I Stig Dagermans bestiarium analyserar han Dagermans djursymbolik i romanerna Ormen, De dömdas ö, Bränt barn och Bröllopsbesvär.

Utgiven med stöd av Sven och Dagmar Saléns stiftelse samt Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur.

Fredrika Bremer i USA, Selma Lagerlöfs brevväxling, Vilhelm Moberg och emigrationen, Elin Wägner och männen, Star Trek som arbetarlitteratur. Det är några av de ämnen som denna samling litteraturvetenskapliga artiklar, essäer och personliga betraktelser behandlar.

I trettioen texter diskuteras bland annat kvinnliga författares litteraturhistoriska sammanhang, svensk litteratur i och om världen, brevskrivande, biografiska perspektiv, klass och arbetarlitteratur, barn- och ungdomslitteratur samt moderlighet och mödraskap.

Konstellationer är en festskrift till Anna Williams, professor i litteraturvetenskap vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala. Bidragen knyter an till hennes omfattande och mångfacetterade produktion. Festskriften är redigerad av Alexandra Borg, Andreas Hedberg, Maria Karlsson, Jerry Määttä och Åsa Warnqvist.

Utgiven i samarbete med Avdelningen för litteratursociologi vid Litteraturvetenskapliga institutionen i Uppsala.

Denna bok är en beskrivning av de mest karakteristiska dragen i den svenskspråkiga romanen och novellen från de senaste decennierna, från tiden runt millennieskiftet.

Flera teser formuleras. En är att den svenska prosaberättelsen idag allmänt kan karakteriseras genom de tre genretermerna metafiktion, faktion och autofiktion.

En annan grundtanke gäller det språkfilosofiska synsättet i den svenska nutidsepiken, vilket kan karakteriseras som tendentiellt nominalistiskt eller strukturförnekande.

Som en följd av detta föreligger ett påtagligt ointresse för ett bredare och mera djupgående historiserande tänkande.

Den svenska prosaepiken idag uppvisar alltså få försök till mera inträngande gestaltningar av det historiskt förflutna. Men den svenska nutidsprosan kännetecknas heller inte av något större intresse för framtiden. Istället utmärks den av en inriktning mot mest bara här och nu.

Samhället idag är så komplext, hastigt föränderligt och oförutsägbart att nutidsmänniskan förnimmer framtiden mer som ett hot än som ett löfte. Denna känsla av hot speglas i nutidens svenska roman genom en dystopisk snarare än utopisk grundton.

Bokens författare Bo G Jansson är professor emeritus i litteraturvetenskap vid Högskolan Dalarna.

Med sina gedigna kunskaper, sin inflytelserika forskning samt sin kritiska och essäistiska verksamhet har professor Johan Svedjedal i decennier varit en uppskattad och viktig kraft inom den svenska litteraturvetenskapen. Spänning och nyfikenhet är en hyllning till hans många och betydelsefulla insatser. Boken speglar hans breda och djupa intresse för litteraturen och samhället.

De 36 bidragen i denna festskrift knyter an till Johan Svedjedals många intresseområden. Bland de medverkande finns flera av de främsta namnen inom den svenska litteraturvetenskapen. Här finns artiklar och essäer om förhållandet mellan litteratur och samhälle; om C. J. L. Almqvist, Selma Lagerlöf och P. G. Wodehouse; om biografisk forskning, arkivstudier och databaser; om deckare, resehandböcker och tecknade serier; om narratologiska aspekter av tidsresor och skidtävlingar; om namnet Svedjedal och om när modernismen kom till Vimmerby; om litterära priser, medialisering, digitalisering och läspraktiker; om förlag och bokmarknad samt inte minst om litteratursociologin som fält och metod. Det hela avslutas med en skräcknovell.

Det rådde under 1700-talet konsensus i västerlandet om att världsordningen är moralisk, så att det goda belönas och det onda straffas. Denna världsåskådning var den grund som kyrkan och samhället vilade på, och marken under 1700-talsmänniskornas fötter. Skulle man utmana och rucka på detta fundament skulle kaos hota att sippra in. Ändå gjorde Hedvig Charlotta Nordenflycht det i ett flertal dikter. Tidigare än någon annan i Sverige publicerade hon texter som ifrågasatte rådande doxa inom världsåskådningsdiskursen, och som utmanade det världsliga patriarkatet såväl som det himmelska. Hennes dikter argumenterar med emfas för upplysning och emot dogmerna om att människan måste vänta tills hon når himlen med att få insikt i världsordningen. Nordenflycht är den första i vårt land som offentligt ger sig in i den världsbildsdiskussion som är centrum i upplysningsdiskursen och som i Europa drivs av skribenter som Bayle, Newton, Leibniz, King, Pope, von Haller, Voltaire och Hume.

Helene Blomqvist visar i denna bok hur Nordenflychts texter blir till blasfemiska mottexter mot det officiella ordet. I den svenska sekulariseringsprocessen är Nordenflycht pionjären. Hennes dikter är de första litterära aktörerna i den myndiggörandeprocess som fört vårt land dit där det idag befinner sig.

Skillingtryck kallas de enkla vistryck som fram till 1900-talets första decennier vände sig till den breda publiken. Visorna kunde vara av alla möjliga slag: psalmer, kungahyllningar, lyriska och humoristiska visor liksom visor om aktualiteter som nyheter, olyckor och rafflande brott. Den brokiga repertoaren speglar vilka ämnen som antogs intressera köpekretsen vid olika tidpunkter, men också vilka frågor som upphovspersoner med olika agendor sökte nå ut med i säljande form.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand tre olika visgenrer i skillingtryck som alla tematiserar sociala angelägenheter i sin samtid. Det handlar om tiggarverser av blinda, visor om brott och brottslingar samt berättelsesånger som propagerar mot dryckenskap. I undersökningen av visornas genrehistoria och kulturella funktion studeras visorna ytterst som sociala gränssnitt: hur texterna representerar de verkliga omständigheter, personer och problem de utger sig för att skildra. För detta syfte tar författaren oss också med på fallstudier av den vidare historien bakom de tryckta orden.

Författaren och fotografen Hans Lidman (1910–1976) började skriva i en rad tidningar och tidskrifter på 1930-talet. Hans stora genombrott som författare kom fredens år 1945. Han skrev om resor och vandringar, om natur och människor, från början mest från hembygden Ovanåker i Hälsingland. Resorna gick allt längre bort och Nordkalotten fick en särskild plats i hans författarskap. Hans böcker såldes i stora upplagor i de nordiska länderna under 50- och 60-talen.

Hans Lidman var också folklivsforskare, journalist, redaktör, konstkännare och aktiv i en rad föreningar med anknytning till hembygd, natur och fiske. Böckerna om fiske blev kanske hans största framgång, men Lidmans böcker är svåra att genrebestämma därför att de innehåller en blandning av skönlitteratur, dokumentärer om människor och natur och hans egna tankar och upplevelser. Hans böcker har genom åren fascinerat många läsare och många myter har skapats om författaren själv.

Vem var han som skrev de vackra och ibland mörka berättelserna från Svartån och andra platser? Författarna till den här boken har letat i gamla arkiv, brev, kontrakt, fiskedagböcker, samt talat med människor som kände och arbetade tillsammans med Hans Lidman. Boken berättar om hans bakgrund, om tiden han levde i och om folkrörelserna som präglade 1900-talet. Vi får följa honom från skolåren och ungdomsåren med många vandringar och fiskeäventyr i Hälsinglands skogar, hans möte med hustrun Clary och hans hårda arbete med att bli erkänd som författare. Boken innehåller också en bibliografidel med det mesta som hittats av och om Hans Lidman.

Göran Eriksson, född 1945, är uppvuxen i Los i Hälsingland men bosatt i Västerås där han arbetat som civilingenjör på ABB. Göran Eriksson är även flugfiskare och lidmanläsare sedan 1950-talet och var tidigare ledamot av Hans Lidman Sällskapets styrelse under nio år.

Hans Malmsten, född 1949, är uppvuxen i Söderhamn i Hälsingland men bosatt i Falun där han som musiker varit medlem av Dalasinfoniettan. Hans Malmsten är också kulturarbetare, boksamlare och fågelkännare och var tidigare ordförande i Hans Lidman Sällskapet under 10 år.

Torsten Petterssons forskning utmärks av en mångfald och ett djup med få motstycken i nutida svenskspråkig litteraturvetenskap. Under de senaste 40 åren har han rört sig obehindrat mellan litteratur på en rad olika språk och från flertalet epoker. Till den vetenskapliga gärningen ska också läggas Torstens skönlitterära författarskap som omfattar dikter, noveller och kriminalromaner.

Med denna festskrift, som utges i samband med att Torsten fyller 60 år, vill vi hylla honom och hans insats inom litteraturvetenskapen. Bidragen tar fasta på Torstens förmåga att överskrida gränser mellan discipliner, teman och metoder, och är skrivna av svenska och internationella forskare från en rad olika forskningsområden. Texterna behandlar ämnen som tolkningsteori och empirisk läsforskning, svensk, finlandssvensk, engelskspråkig och tysk litteratur, teologi och livsåskådning samt Torstens egen insats både som forskare och som skönlitterär författare.

Festskriften är redigerad av Jenny Björklund (Uppsala), Ann-Sofie Lönngren (Uppsala), Mattias Pirholt (Södertörn och Uppsala), Magnus Ullén (Karlstad) och Maria Wennerström Wohrne (Uppsala).

En av Norges mest kända författare, Aksel Sandemose, hade ett händelserikt liv, var mycket produktiv och nådde världsrykte framför allt genom två av sina böcker, En flykting korsar sitt spår och Varulven. Inte lika känt är att Sandemose var en mästare i att skildra ett speciellt personlighetsdrag, narcissism. Freud, psykoanalysens skapare, skriver ”…jag tycker själv att det känns egendomligt att mina fallbeskrivningar har kommit att likna noveller och att de så att säga saknar den seriösa vetenskapens traditionella kännetecken. Jag måste trösta mig med att det inte så mycket beror på mina personliga preferenser utan snarare ligger i sakens natur; lokaldiagnostik och elektriska reaktioner har helt enkelt inte mycket att ge när det gäller hysteri, medan däremot en ingående skildring av de själsliga processerna, som man är van att finna i diktningen, faktiskt tillåter mig att vinna ett slags insikt i hysteriska sjukdomsförlopp.” Sandemose visar här vägen.

Boken analyserar hur Sandemose i några av sina mest kända verk beskriver narcissistiska karaktärer. Boken diskuterar även hur Sandemose bygger en brygga mellan sitt eget liv och den litteratur han skapar.

Bo Sigrell är psykoanalytiker och professor i psykologi. Han har skrivit ett flertal böcker om psykologi och psykoterapi och har på Gidlunds tidigare utgivit Att dikta sig fri från verkligheten. Tove Ditlevsen, Edith Södergran, Gunvor Hofmo

Erik Beckman (1935–1995) är främst känd som poet och prosaförfattare, men vid sidan om en del kritik skrev han även en stor mängd dramatik, i första hand för radion. Vid en jämförelse väger det lika mellan det tjugotal verk Beckman skrev för boksidan och de som var avsedda att gå ut i etern. Verksamhetsfält och ordstigar var dessutom intimt sammanvävda.

För att få syn på denna sida hos en av vårt lands skarpaste och roligaste författare har Teddy Hultberg vecklat ut den i hela sin längd och ställt bok vid drama längs hela författarskapet från 1963–95, en beskrivning av hur skrivprocesserna för skilda medier ständigt berörde och befruktade varandra. Hultberg beskriver också hans nära relation till Radioteatern, försöken att nå teaterscenen, och hur Beckman uppfattade och använde sig av radion som medium.

Beckman blev tidigt stämplad som en "svår författare" — en etikettering han själv flitigt tillbakavisade — men trots god kritik sålde böckerna bara i små upplagor. Men när Radioteatern sände hans pjäser nådde han flera hundra tusen lyssnare och blev i praktiken en del av folkteatern.

Med den rikt illustrerade boken följer en CD med Erik Beckmans dramatiska debut, radiopjäsen Vem-du-är och vad-vi-kan-tillsammans från 1969, även pjäsens manus återges i sin helhet.

Teddy Hultberg är verksam som författare, forskare och kulturskribent. Åren 1983–91 var han frilansmedarbetare på Sveriges Radio, huvudsakligen vid Musikradion. Några boktitlar: Literally Speaking. Sound Poetry & Text-Sound Composition (1993); Fylkingen — Ny musik & Intermediakonst (1994); Ilmar Laaban — Ankarkättingens slut är sångens början (1998); Öyvind Fahlström i etern — Manipulera världen (1999); elis ernst eriksson: 100 år av åtlydnader (2006) och Öyvind Fahlström — Early Drawings (2014).

Svenska kvinnotidskrifter har en lång tradition. Det började med Tidskrift för hemmet 1859 och har sedan fortsatt med många viktiga tidskrifter som Hertha,Morgonbris, Tidevarvet, Vi mänskor, Kvinnobulletinen, Bang och de akademiska tidskrifterna som Tidskrift för genusvetenskap, den populärvetenskapliga Genus och fanzines av olika slag.

Det är en brokig skara tidskrifter: långvariga och kortvariga, borgerliga och socialistiska, politiska, kulturella och vetenskapliga, små och stora. Mycket skiljer dem åt, men en sak förenar: kvinnotidskriften har varit och är en viktig plats för kvinnofrågor i samhället, politiken och kulturen. Kvinnotidskrifterna har varit betydelsefulla som opinionsbildare, som kultur- och litteraturförmedlare, som mötesplats för kritisk tänkande, som informationsspridare, som identitetsskapare och som humoristisk arena.

I antologin Nya röster finns fjorton spännande bidrag av följande skribenter: Irene Andersson, Åsa Arping, Anna Bohlin, Eva Borgström, Monika Edgren, Maria Edström, Jenny Gunnarsson Payne, Kristina Hultman, Ingrid Holmquist, Katarina Leppänen, Anna Lena Lindberg, Ami Lönnroth, Birgitta Ney, Anna Nordenstam, Lina Samuelsson, Cristine Sarrimo, Lisbeth Stenberg, Margareta Stål, Birgitta Wistrand, Eva Åsén Ekstrand.

Louise Vinges I Selmas sällskap är ingen vanlig klippbok. Artiklar och före­drag om Selma Lagerlöfs författarskap har dels fått en mer populär form, dels omgivits med berättelser om hur och varför de kommit till. Här berättas också episoder ur Selma Lagerlöf-sällskapets historia. Det stora editionsprojektet Selma Lagerlöf-arkivet beskrivs, och läsaren får en inblick i forskningen kring Selma Lagerlöfs verk. Några personliga minnen från Mårbacka har fått plats i de inledande kapitlen. Boken kombinerar memoarer, forskning och uppslag till nya studier i lättillgänglig form.

Bland kapitelrubrikerna kan nämnas "Selmas skånska landskap", "Högläsning som konstform", "En författarinna möblerar" och "Alla dessa brev". Här växlar glimtar ur Selma Lagerlöfs liv med friska observationer i författarskapet, till exempel hur hon använder brev i melodramatiska episoder, hur hon beskriver inredningar och hur hennes egen högläsning har påverkat hennes stil.

Louise Vinge, professor em. i litteraturvetenskap, har varit medlem i Selma Lagerlöf-sällskapet sedan det bildades och var i flera år ledamot av dess styrelse. Numera är hon en av sällskapets hedersledamöter. Hon har medverkat i många av sällskapets tidigare publikationer, senast med antologierna I Selma Lagerlöfs värld och Spår och speglingar, som hon har redigerat tillsammans med Maria Karlsson.

En gång i tiden fanns det bara visor. Några av dem berättade, andra beskrev eller skämtade om vad mer eller mindre märkvärdiga människor eller väsen som älvor och bergakungar hade för sig. Några visor var dagsaktuella, andra hade hängt med ganska länge. På 1600-talet började den tidens kulturarvsbevarare att samla in och dokumentera de allra äldsta visorna ur den muntliga traditionen. De kallade dem rätt och slätt gamble wijsor. I den här antologin kan du läsa om hur det som en gång var gamla visor så småningom blev ballader och efterhand till och med medeltida ballader. Du får veta en hel del om den gamla balladen Tiggargubbens brud, som har bidragit till att bevara patriarkala värderingar långt in i modern tid. En tredje artikel beskriver och förklarar varför ballader blev en uppskattad repertoar i de sångböcker som användes i svenska skolor från mitten av 1800-talet och framöver. Boken innehåller också en artikel som ger en spännande inblick i en genre som kan betraktas som vår tids motsvarighet till de medeltida balladerna, nämligen rappen. I rap berättar, musicerar och rör sig deltagarna i ett samspel som på många sätt liknar utförandet av äldre tiders episka sångkonst.

Vi lever idag i ett alltmer medialiserat samhälle där gränserna mellan fakta och fiktion precis som mellan privat och offentligt är i upplösning. För att få legitimitet måste författaren i betydligt högre grad än tidigare göra sig synlig inte bara genom den litteratur han eller hon skriver, utan också genom att vara tillgänglig och tilltalande i medierna.

I Sanna lögner riktar Christian Lenemark fokus mot två förgrundsgestalter i den samtida medialiseringen av författaren – Carina Rydberg och Stig Larsson. Hur har dessa författare och mediestrateger gått in i den nya postmoderna mediedramaturgin? Hur arbetar de med sina personer i medierna och i sina författarskap? Och hur ser mediernas svar på detta ut?

I den omfattande teoribildning som vuxit fram angående författares självbiografiska texter under 2000-talet har intresset genomgående varit riktat mot författarens agerande och de självbiografiska texternas utformning. I Lenemarks undersökning framgår emellertid att också mediedramaturgin spelar en mycket viktigt roll. Författarna blir skrivna i lika hög grad som de skriver sig.

Sanna lögner är en bok som griper rakt in i de senaste årens diskussion om fakta- och fiktionslitteraturen och författarens villkor i mediesamhället.

Christian Lenemark (f. 1978) är verksam som litteraturvetare vid Göteborgs universitet. Sanna lögner är hans doktorsavhandling.

En kulen höstdag klockan 10 på kvällen den 4 oktober 1840 anlände Esaias Tegnér till en Irrenanstalt i Schleswig. Svenska läkare hade förklarat honom sinnessjuk och den hårt prövade familjen hade beslutat att han skulle behandlas på asylen vars chef var den ansedde och progressive tyske läkaren Peter Willers Jessen. Tegnér själv var helt ovetande och trodde att han var ute på en nöjesresa. Sjukhuset uppfattade han som ett värdshus. Tumultet som uppstod när sanningen avslöjades är inte svårt att föreställa sig.  Hur hade en sådan här situation kunnat uppkomma? Hur kunde den som kallades ljusets och solens sångare, var biskop i Växjö och ledamot av riksdagen spärras in på ett sinnessjukhus i Schleswig, uppenbarligen ditlurad mot sin vilja?

Detta är några av de frågor som Christina Svensson försöker besvara i Diktaren på dårhuset. I boken beskrivs Esaias Tegnérs sjukdomshistoria och hans sjukdomsdiktning ur ett idéhistoriskt och ett litteraturvetenskapligt perspektiv. Tegnérs sjukdom doku­menteras ur flera olika synvinklar: Tegnérs självbild i brev och dikt, vännernas, läkarnas och familjens uppfattning. Tre centrala kapitel behandlar var sin dikt, Mjeltsjukan, Den Döde och Porträtet. Gemensamt för dikterna är att de tillkom under en kris i Tegnérs liv. De två första kriserna kan ses som steg på vägen till asylen där den sista dikten skrevs.

Christina Svensson är docent i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

August Strindberg använde sig ofta av krigiska metaforer när han talade om sitt förestående genombrott som författare i den franska huvudstaden. Han hade belägrat staden från Versailles och Montmartres höjder, nu skulle den erövras. Dessa erövringsdrömmar delade han med många samtida författare och konstnärer, bland dem målarna Carl Hill och Ivan Aguéli.

Den här boken handlar om dessa tre tidiga svenska modernister och deras strävan att göra sig ett namn i Paris. Den är också tänkt att vara en guide till hur Strindberg, Hill och Aguéli rörde sig i staden; var de bodde, arbetade och träffade folk. Till denna "promenadboksfunktion" finns tre kartor där viktiga adresser och platser har märkts ut.

Annars kan man förstås bara läsa boken som en skildring av tre fascinerande och på många sätt gripande livsöden.

Anders Hogeman är gitarrpedagog vid Musikhögskolan i Malmö. Han är också sedan många år verksam som talboksinläsare och lektör på Bibliotekstjänst i Lund.

När vi blickar tillbaka på 1800-talets sista decennier ser vi vår egen värld skapas. Fenomen som industrialisering, urbanisering och sekularisering lade grunden för det moderna samhället. I allmänhet värderar vi denna utveckling positivt. Men för många av 1800-talets svenskar var moderniseringen en plågsam utveckling. Deras kritik mot storstadslivet och industrikapitalismen gäller också oss, eftersom vår värld skapats ur deras.

Viktor Rydberg (1828–1895) var länge en av Sveriges mest lästa författare. Han har beskrivits som en senromantisk idealist och som en av den svenska liberalismens främsta företrädare. Men under sina sista levnadsår var han också moderniseringskritiker. I den inflytelserika diktsviten "Den nya Grottesången" uttryckte han sitt missnöje med det moderna samhällets förhållanden.

En strid för det som borde vara är en bred undersökning av Rydbergs moderniseringskritiska samhällsuppfattning. Såväl sak- som fiktionsprosa granskas. Genom berättartekniska och retoriska analyser formuleras en ny bild av Rydbergs författarskap. Fram träder tanken på en alternativ modernisering, väsensskild från storstadens och industrins.

Andreas Hedberg (f. 1979) är litteraturvetare verksam vid Uppsala universitet. En strid för det som borde vara är hans doktorsavhandling.

Under 50-talet blir Sverige syndens näste. Små oskyldiga barn får sexualundervisning. Och deras föräldrar ser filmer med nakna rumpor.

Under 60-talet blir både böcker och filmer grövre. Och 1973 tar pornografin steget in i barnboken.

Det hela börjar med att en dansk redaktör ber den svenske barn- och ungdomsboksförfattaren Hans-Eric Hellberg (f. 1927) att skriva ”porr för barn”. Hellberg tvekar för en stund, men sedan ger han sig i kast med uppdraget.

Den här berättelsen handlar i första hand om skandalsuccén Kram och i andra hand om Hans-Eric Hellberg, en av Sveriges mest populära barn- och ungdomsboksförfattare under mer än 50 år.

Tony Elgenstierna (f. 1964) är författare till romanen Kvinnor i nöd (Alfabeta 2006). Han har tidigare arbetat som journalist, sedan 1997 är han gymnasielärare i Uppsala

Med diktsviterna Duinoelegier och Sonetterna till Orpheus, bägge tillkomna under några hektiska arbetsveckor i början av år 1922, trädde Rainer Maria Rilke (1875-1926) fram som den tyskspråkiga modernismens främsta poet. Den här boken - den första Rilkebiografin på svenska - handlar om Rilkes diktning från den alltför tidiga debuten som 19-åring med Leben und Lieder och följer hans väg fram till det stora, sena genombrottet i dödens skugga. Boken är också en berättelse om ett fascinerande livsöde; en berättelse om en ung man som bryter sig ut ur sin ursprungsmiljö - den krympande tyskspråkiga minoriteten i Prag och Böhmen - för att komma i kontakt med författare och konstnärer i andra länder: Tyskland, Sverige, Ryssland, Frankrike, Schweiz. Han reser genom tsartidens Ryssland, bor länge i Paris, blir ögonvittne till Tysklands sammanbrott och revolutionen i München 1919, tvingas fly undan den vita terrorn efter rådsrepublikens fall till Schweiz, där han dör i cancer 29 december 1926.

Bengt Landgren var 1982-2009 professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har utgivit böcker om bl.a. Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Hermann Broch, Johannes Edfelt, August Strindberg, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, Gunnar Tideström, Gunnar Mascoll Silfverstolpe, Sten Selander samt om svensk akademisk litteraturundervisning under 1900-talet. Bengt Landgren är ledamot av Vitterhetsakademien och Det Norske Videnskaps-Akademi. Han har varit ordförande i Strindbergssällskapet, Gunnar Ekelöf-sällskapet och Svenska Litteratursällskapet.

Den medeltida balladen var sannolikt ursprungligen en sorts allkonstverk med dans, gester och sång, men genom historiens traderings- och medieringsprocesser har den emellanåt förvandlats till en litterär genre. Med hjälp av nya teoretiska perspektiv och grundliga undersökningar av källmaterial utreder artiklarna i Intermediala perspektiv på medeltida ballader hur man kan förstå balladens relationer till andra medier och konstformer och hur man kan beskriva de många historiska transformationer som den genomgått.

Lars Noréns poetiska föreställningsvärld är fylld av levande och döda, historia och minne. Liv och död skiftar med en sådan hastighet att redan födelsen, på samma sätt som i en barocktext, är iklädd dödens lindor. Vid en första anblick ser det ut som om människorna går mot en oåterkallelig död, men i föreliggande studie åskådliggörs hur den lineära tiden, som kan mätas med hjälp av klocka och almanacka, övergår i en tidlös dimension.

Att besvärja döden är den första studien i sitt slag som behandlar myter och religiösa föreställningar i det norénska författarskapet. Yvonne Blomberg klargör hur sammanställningen mörker, natt och död visar vägen till det stora kaosrummet, där människan upplöses men också återföds. Växelspelen mellan ljus och mörker är sköra hinnor mellan liv och död.

En konfessionslös religiositet sätter sin prägel på texterna. Det stora mörkret ser ut att sammanfalla med mystikens enhetsskådande. Den bild av världen och människorna som Norén förmedlar, med de realistiska, mörka inslagen och de råa, brutala formuleringarna, kan förefalla splittrad. Men genom texternas mytiska dimension, som även innefattar filmrullen som spolas tillbaka, eller fotografiet som får liv, kan denna söndring tidvis rekonstrueras. Lars Noréns skapande fantasi gestaltar helande processer och mytiska aktörer med förmåga att förhindra en total söndring, eller en slutgiltig död.

Yvonne Blomberg doktorerar vid Institutionen för litteraturvetenskap och idéhistoria i Stockholm. Hon är verksam som lärare vid Högskolan Dalarna.

Som regel brer prosatexter ut sig ohämmat på tidningsuppslag, datorskärmar och boksidor: från vänster till höger och uppifrån och ner fylls utrymmet med bokstavstecken. Endast runt rubriker, styckeavdelningar och före och efter nya avsnitt tillåts tomrummet från ytans marginaler att tränga in mellan orden. Detta gäller inte lyriken som alltsedan den först började tecknas ned har trivts med att kringgärdas av väl tilltagna fria ytor.

Lyrik som inte ser ut på vanligt vis, det vill säga lyrik som inte nöjer sig med endast måttfullt ojämn högermarginal, blygsamma förskjutningar i vänstermarginalen och diskreta blankrader mellan strofer eller versgrupper, kallas ofta för visuell poesi. Detta är en problematisk term, kopplad till ett ännu mer diskutabelt begrepp. I denna bok argumenterar Lars Elleström för att de flesta av de egenskaper i den typ av lyrik som går under benämningen ”visuell poesi” betydligt bättre kan förstås och beskrivas i termer av ”visuell ikonicitet i lyrik”. Dikternas utseende betyder något och denna betydelse skapas av likhetsrelationer, vilket inom semiotiken kallas ikonicitet.

Första delen av framställningen ägnas åt en noggrann teoretisk utredning av vad visuell ikonicitet är. För att kunna nå fram till en ordentlig förståelse av visuell ikonicitet, och för att på ett systematiskt sätt kunna kritisera bristerna i den så kallade visuella poesins teoretiska fundament och ett antal dominerande men tvivelaktiga begrepp, krävs en bred intermedial ansats. Denna teoretiska ansats är tänkt som en grund för så mycket mer än just visuell ikonicitet, men den visuella ikoniciteten är ett av många exempel på hur förståelsen av konstarter och medier kan fördjupas genom tillämpandet av en intermedial snarare än en mediespecifik teoretisk begreppsapparat.

Andra delen ägnas helt åt visuell ikonicitet i svenskspråkig lyrik. De dikter som analyseras, av bland andra Bengt Emil Johnson, H. C. Ericson, Anna Hallberg, Solveig von Schoultz, Gustaf Fröding, Katarina Frostenson, Sonja Åkesson, Gunnar Ekelöf, Ann Jäderlund och Tomas Tranströmer, är av mycket varierande slag. En del skulle lika gärna kunna klassificeras som bildkonst, medan andra helt lever upp till våra förväntningar på hur en vanlig dikt ska se ut. Vad som förenar dem är de egenskaper som låter sig lyftas fram och förklaras med hjälp av begreppet ikonicitet.

Under senare år har det blivit allt vanligare att det samtida Sverige uppfattas som ett mångkulturellt samhälle. Här analyserar och kritiserar Magnus Nilsson några viktiga litterära konsekvenser av denna förändrade nationella självbild med utgångspunkt i analyser av Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen.

Magnus Nilsson är filosofie doktor i litteraturvetenskap, aktiv vid Malmö högskola. Hans forskning behandlar främst arbetarlitteratur och han har tidigare givit ut böckerna Den moderne Ivar Lo-Johansson och Arbetarlitteratur.

Gustaf Fröding är känd som en av den svenska litteraturens främste lyriker. Men hade många strängar på sin lyra. Under 1800-talets sista decennier arbetade han som journalist på den vänsterliberala Karlstads-Tidningen. Här svarade han i första hand för tidningens ”lättare texter”, krönikor och kåserier, som behandlar mycket skiftande ämnen. Men Fröding skrev också ledare, resebrev från Tyskland och Norge, politiska översiktsartiklar, porträtt av samtida berömdheter, dagsverser m.m. Han var dessutom en flitig kritiker med litteratur och teater samt någon gång också varieté och cirkus inom sitt bevakningsområde.

Frödings tidningstexter utgör ett betydande del av Frödings författarskap. De förändrar den traditionella bilden av Fröding och visar att han ingalunda enbart var någon ”tillvarons utlänning”. Som journalist visar han sig tvärtom som en välorienterad och slagfärdig polemiker, en infallsrik debattör och inte minst en hårdför granskare av orättvisorna i det oscarianska Sverige. Frödings journalistik blir här för första gången föremål för ett ingående studium. Dag Nordmark ger en bred presentation av texternas viktigaste teman och retoriska utformning och sätter in dem i deras samtidshistoriska sammanhang.

Dag Nordmark är professor i litteraturvetenskap vid Karlstads universitet och har tidigare bl. a. gett ut böckerna Bildspråkets betydelser (1976), Det förenade samtalet (1989), Tiljorna vid vägen (1995), Finrummet och lekstugan (1999). Han har också medverkat i samlingsverk som Den svenska pressens historia och Ny svensk teaterhistoria.

Sten Selander (1891–1957) var poet, tongivande teater- och litteraturkritiker, naturvetenskaplig forskare och docent i växtbiologi vid Uppsala universitet, ledamot av Svenska Akademien och mycket annat. Han växte upp i ett förmöget Stockholmshem på Regeringsgatan – fadern, August Strindbergs syssling, var berömd bakteriolog – studerade naturvetenskapliga ämnen i Uppsala på 1910-talet, men övergick snart till skönlitterärt författarskap, essäistik och kulturjournalistik i Stockholmspressen. Från början, under första världskriget, var Selander starkt konservativ med ideologisk hemvist i den tyskvänliga unghögerrörelsen. Men tidigare än de flesta observerade han hotet mot demokratin från fascism, nazism och stalinism. Mycket tidigt varnade han också för miljöförstöringen i industrialiseringens, urbaniseringens och motoriseringens spår.
Sten Selander publicerade nio diktsamlingar, ett tiotal essäsamlingar och mer än tusen tidningsartiklar i mycket olika ämnen: roman-, lyrik- och teaterrecensioner, artiklar om svensk natur, engelsk inrikespolitik och engelskt samhällsliv, idrottsreportage och frontreportage från finska vinterkriget 1939–40. Selander intog under 1920-, 30- och 40-talet en central position i svensk kulturdebatt och invecklades i flera häftiga strider, bland annat med 40-talisterna. Som poet gjorde han sina främsta insatser med Sommarnatten (1941) och den postumt utgivna Avsked (1957), som utgör konstnärliga höjdpunkter både i hans diktning och i svensk 40- och 50-talslyrik.

Boken är den första undersökningen av hela Selanders författarskap: lyriken från debuten 1916 till dödsåret 1957, litteraturkritiken, essäerna och den aldrig avslutade biografin över Sven Hedin.

Bengt Landgren är sedan 1982 professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han har utgivit böcker om bl.a. Gunnar Ekelöf, Hjalmar Gullberg, Hermann Broch, Johannes Edfelt, August Strindberg, Rainer Maria Rilke, Erik Lindegren, Gunnar Tideström, Gunnar Mascoll Silfverstolpe samt om svensk akademisk litteraturundervisning under 1900-talet. Bengt Landgren är ledamot av Vitterhetsakademien och Det Norske Videnskaps-Akademi. Han har varit ordförande i Strindbergssällskapet och Svenska Litteratursällskapet.

Viktor Rydberg förknippas kanske främst med Singoalla och dikter som ”Tomten”, ”Betlehems stjärna” och ”Den nya Grottesången”. Få känner till att han även författade politisk-satiriska artiklar. 1857 gav han ut den radikala, liberala tidningen Tomtebissen där han själv skrev en dryg tredjedel av artiklarna.

I den här boken kan man för första gången läsa samtliga artiklar som Rydberg publicerade i Tomtebissen. Varje artikel föregås av en förklarande text, och har försetts med textkritiska noter. I bokens inledning presenteras journalisten Rydberg.

Artiklarna bör vara av stort intresse inte bara för dem som är intresserade av Rydbergs författarskap utan också för dem som är historiskt intresserade. År 1857 var ett år som ger associationer till vår egen tid. Världen drabbades av en stor ekonomisk kris som hade utlösts av ekonomiska spekulationer i Kalifornien. Rydberg behandlar penningkrisen med skarp satir, men också försvaret, tryckfriheten, kvinnans rättigheter, monarkin, kyrkan, det nyss avslutade Krimkriget samt stridigheterna i Indien och Kina.

Med artiklarna i Tomtebissen visade Viktor Rydberg att hans bana som kyrkokritiker, radikal liberal och betydande kulturpersonlighet nu hade börjat.

Birthe Sjöberg är Rydbergsforskare och docent i litteraturvetenskap vid Lunds universitet. Tidigare har hon bland annat publicerat Den historiska romanen som vapen. Studier i Viktor Rydbergs ungdomsjournalistik och romanen Fribytaren på Östersjön (2005), Våra favoriter bland Viktor Rydbergs Dikter (2008) och tillsammans med professor Birgitta Svensson Kulturhjälten. Viktor Rydbergs humanism (2009).

Vid mitten av 1700-talet hängav sig den svenska publiken åt dåtidens stora utländska brevromaner: Richardsons Pamela och Clarissa, Rousseus Julie och Goethes Den unge Werthers lidanden. Det finns många exempel på brevromanernas enorma inflytande och hur de brevskrivande hjältarna och hjältinnorna fungerade som förebilder och identifikationsobjekt för dåtidens läsare.

Snart kom också brevberättelser skrivna på svenska. 1770 trycktes Hans Bergeströms Indianiske bref. Under det tidiga 1800-talet publicerades brevromaner som Per Adolf Granbergs Enslingshetsälskaren (1800), Clas Livijns Spader Dame (1824), C.J.L. Almqvists Araminta May (1838) och Fredrika Bremers båda romaner Axel och Anna (1828) och Grannarne (1837).

”Jag har fått ett bref…” är en bred genomgång av brevromanens uppkomst och de svenska brevromaner som publicerades mellan 1770 och 1870. I boken undersöks romanerna utifrån olika kompositionella och tematiska aspekter, och här diskuteras bland annat hur de svenska författarna använde brevformen för att uppnå särskilda syften samt hur de förhöll sig till dåtidens utländska förebilder och genrekonventioner.

Yvonne Leffler är docent och universitetslektor i Litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet.

Nittonhundratalets två första decennier var en av de mest omvälvande perioderna i Europas historia. Också det svenska samhället genomgick då en våldsam moderniseringsprocess, men präglades samtidigt av den hårdnande kampen om den politiska makten. Unionskrisens, storstrejkens och försvarsstridens tid har traditionellt men ganska missvisande uppfattats som ”de tigande diktarnas”. Många svenska författare utvecklade nu tvärt om ett intensivt politiskt engagemang som kulminerade under världskrigets och revolutionernas år.

Med artiklar och debattskrifter, men inte minst med sina dikter deltog författare i alla politiska läger mycket aktivt i den politiska opinionsbildningen. Budskapen förstärktes genom suggestiva bilder och symboler som anspelade på eller bidrog till att skapa olika politiska myter. Diktare i krig behandlar inledningsvis den nationalistiska respektive den antimilitaristiska kampdiktens ideologiska och retoriska mönster, men undersöker sedan tre författarskap: K.G. Ossiannilssons, Bertil Malmbergs och Ture Nermans. De tre författarna stod långt ifrån varandra både i fråga om temperament och ideologiska utgångspunkter, men de blev alla under dessa år politiska diktare. Här diskuteras deras kampdiktning och utvecklingen av deras författarskap fram till 1920.

Claes Ahlund är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Han har tidigare utgivit Den skandinaviska universitetsromanen 1877–1890 (1990), Medusas huvud. Dekadensens tematik i svensk sekelskiftesprosa (1994), Fallets lag och jagets stjärna. En studie i Stig Dagermans författarskap (1998) samt, tillsammans med Bengt Landgren, Från etableringsfas till konsolidering. Svensk akademisk litteraturundervisning 1890–1946 (2003).

Under 1800-talets slut och 1900-talets början genomgick vårt lands natur under inflytande av industrialiseringen en genomgripande förändring. Ett av de viktigaste vittnesbörden om hur naturen under denna tid användes för att utvinna allt från skönhetsupplevelser till järnmalm, timmer och vattenkraft hittar man i Svenska Turistföreningens årsskrifter, som utkommit varje år sedan 1886. De nådde stora upplagor och fick snabbt en för tiden unik genomslagskraft.

Selma Lagerlöfs Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige, den epokgörande skolboken vars första del utkom 1906, kan av flera skäl läggas vid sidan av STF:s kartläggning av landet. Selma Lagerlöf drog nytta av materialet i årsskrifterna och kom själv att medverka där med ett extra kapitel om Halland.

Erik Erlandson-Hammargren, folkhögskollärare, verksam vid Bräkne-Hoby folkhögskola i Blekinge, analyserar detta dynamiska skede i sin doktorsavhandling. Genom att följa utvecklingen under en så lång period som trettio år, från 1885 till 1915, kan han avläsa förändringarna i sättet att se på naturen. Han knyter an till den i Sverige föga beaktade habitatteori som framlagts av den brittiske geografen Jay Appleton och utvinner nya och i flera fall överraskande resultat, viktiga för förståelsen av framväxten av det moderna Sverige.

Att Sara Lidman i sina romaner ofta anknyter till bibeltexter är ingen nyhet. Sara Lidman är heller inte ensam om ett stilistiskt bruk av bibeln. Bibeln och skönlitteraturen är ett växande fält inom religions- och litteraturvetenskaperna som tar sig många olika uttryck. I den här boken undersöker Lina Sjöberg relationen mellan bibelns berättelser och Sara Lidmans Jernbaneepos, först med utgångspunkt i Jernbaneeposet och sedan med inriktning på berättelsen om Abraham, Sara och Hagar. Vad händer i läsningen av Jernbaneeposet när en läsare kopplar epostexten till en bibeltext? Och vilken tolkning av eposet framträder ur en läsning som särskilt fokuserar bibelreferenserna?

Berättelsen om Abraham, Sara och Hagar länkas till eposets berättelse genom återkommande referenser. I Nabots sten är bibelberättelsens närvaro slående, men även eposets övriga delar anspelar på Genesis 16 och 21 i skildringen av relationerna mellan Anna-Stava, Didrik och Hagar. Att bibelberättelsen handlar om relationer mellan tre vuxna karaktärer står klart. Men vad är det för relationer som antyds i textens luckor och motsägelser? I den här boken prövas möjligheten att använda skönlitteratur som bibelvetenskapligt redskap i tolkningen av bibelberättelsers emotionella och existentiella aspekter.

Genesis och Jernet är en närläsning av Jernbaneeposet och de bibeltexter som knyts till eposets värld. I boken söker författaren ett system och en metod som underlättar tolkningar av relationer mellan bibel och skönlitteratur.

Lina Sjöberg är författare och kulturskribent. Hon har varit verksam som doktorand vid Teologiska institutionen, Uppsala universitet, och denna bok är hennes doktorsavhandling.

Sandro Key-Åberg (1922-1991) debuterade på 50-talet med korthuggna och originella dikter, målade med mörka färger. Teman som kyla, utanförskap och död dominerade men balanserades också av starkt livsbejakande texter.

Under det experimentglada 60-talet breddades hans repertoar. Det egensinniga språkknådandet tog sig uttryck i öppnare och längre dikter och han gav utrymme åt sin stundom varma, stundom svarta humor. Framför allt uppmärksammades han som dramatiker med sina 'prator', som gjorde stor succé på teatrarna både i Sverige och utomlands.

'Jag kommer ur den frusna världen' är den första längre beskrivningen av Key-Åbergs rika författarskap. Den inleds med ett biografiskt kapitel, som skildrar 'oäktingen' Sandros problematiska uppväxt i många olika fosterhem, såriga erfarenheter som påverkat stämningslägen och teman i hans diktning. Författarskapet från debuten i antologin Ny Lyrik 1947 till O. Scenprator presenteras, liksom en rad tolkningsförslag till både välkända och hittills opublicerade texter. Kritikernas värderingar av den unge poetens produktion summeras och ett avslutande kapitel ägnas åt pratorna.

Sven Nyberg har i många år arbetat som adjunkt i svenska vid lärarutbildningen i Luleå. Jag kommer ur den frusna världen är hans doktorsavhandling.

Hur ser bilden av den kvinnliga författaren egentligen ut i våra litteraturhistoriska översiktsverk? Om det handlar denna bok, och svaret finner man genom att undersöka utrymme, ordval och inte minst tystnad. Fram träder en bild av den kvinnliga författaren som en anomali, förpassad till litteraturhistoriens marginal. Hennes särart betonas ständigt och i de allmänna handböckerna hamnar hennes texter vid sidan om de viktiga litterära strömningarna - också i vår egen samtid.

Anna Williams är fil dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.

Orden och jorden. En studie i Selma Lagerlöfs roman Liljecronas hem belyser hittills osedda samband mellan denna förbisedda roman och flera av författarens främsta verk, bland andra Gösta Berlings saga, En herrgårdssägen, Herr Arnes penningar och Körkarlen.

I Liljecronas hem återfinner Ulla Torpe många typiska Lagerlöfmotiv och Lagerlöfgestalter, men hon drar också fram sidor hos författaren som den litteraturvetenskapliga forskningen hittills gått förbi.

Ulla Torpe anlägger med denna doktorsavhandling ett modernt tolkningsperspektiv, som utgör en kombination av psykoanalytisk och litteraturvetenskaplig teoribildning. Med en sådan läsart kan flera nivåer i texten belysas och Selma Lagerlöfs djupa kunskap om mänskliga relationer friläggas.

Författaren placerar också in henne i raden av kvinnogestalter, som med rötter i jorden utvecklar sina idéer om kvinno- och fredsfrågor, alltifrån Fredrika Bremer över Elin Wägner med Fogelstadsgruppen fram till våra dagars kvinno-, freds- och miljörörelse.

Den aktuella romanens bakgrund är det gamla Värmland, eremiten, enligt Lagerlöf, som drömmer och sörjer sin egen storhetstid, då järnet, jorden och skogen skapade föreställningen om en unik värld, lika unik som den barn- och ungdomsmiljö, som Selma Lagerlöf gång på gång - inte minst i Liljecronas hem - återknyter till i sin diktning.