Har postmodernismen gått ur modet eller är den mer närvarande än någonsin? Det gränslösas slutenhet argumenterar för att det postmoderna alltjämt är levande i vår samtid. Postmodernismen, den slutna gränslösheten, har smugit sig in i kulturens alla prång och dominerar nu hur vi tänker och talar om tillvaron, inte minst det musiska.

Det gränslösas slutenhet riktar sig till en kultur- och musikintresserad allmänhet som vill orientera sig om hur det postmoderna påverkar dagens tänkande om musik, men också till den läsare som mer på djupet vill sätta sig in i postmodernistisk teoribildning.

Patrik Andersson är director musices och universitetslektor i orkesterdirigering vid Lunds universitet samt föreståndare för dess musikcentrum Odeum. Patrik Andersson har sedan tidigare publicerat ett flertal böcker om musik, senast Musik, mening och värde. Filosofiska perspektiv på en värld av eget slag (Gidlunds, 2020).

Leopold Mozarts Grundlig violinskola kan verkligen stå för sin titel och de omfattande texterna kompletteras rikligt med bilder. Läsaren får här genom Leopolds fönster titta in i rådande musikalisk uppförandepraxis inom den wienklassiska epoken under särskilt andra delen av 1700-talet. Vi får därmed indirekt inblickar i hur sonen Wolfgang i sin musik hanterade det han fick lära sig av sin far. Bland annat ges en presentation av de samtida stråkinstrumenten, en grundkurs i musikteori, anvisningar och illustrationer över hur man skall hålla respektive ej hålla violinen, hur man skall föra stråken, om lägesspelet, musikaliska utsmyckningar, samt "den riktiga notläsningen och det goda föredraget överhuvudtaget". Violinskolan är intressant och givande läsning också för musiker av idag.

Översättare är professor Clas Pehrsson (f. 1942), som har haft en omfattande internationell verksamhet som musiker och lärare. Han var lärare vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm åren 1965-2012, och han invaldes 2001 som ledamot av Kungliga Musikaliska Akademien. Under senare år har han publicerat egna böcker och översättningar, huvudsakligen med anknytning till musik.

Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 158

Hur kan operasångarens konstnärliga handlingsutrymme vidgas? Det är en av frågorna i Släpp sångarna loss! där Tove Dahlberg i samarbete med andra yrkesverksamma inom scenkonsten undersöker genus och gestaltningsnormer i operavärlden. Med scener ur standardrepertoaren och nyskrivna verk som arbetsmaterial vaskas nya verktyg och förhållningssätt fram. Teoretiska perspektiv omvandlas till en vokal och kroppslig sångarpraktik. Längs vägen utforskas gestaltningskonventioner - hur de skiljer sig åt i olika röstfack och hur de kan förändras. Tove Dahlberg leker med stereotyper, inspireras av dragking-teknik, utmanar hur kanoniserade roller brukar gestaltas och vad som ingår i sångarens yrkesroll. Hon undersöker också gestaltning av intimitet och skillnader mellan trygghet och tillit.

Tove Dahlberg är sångare, utbildad först inom jazz vid Kungliga Musikhögskolan i Stockholm, därefter inom opera vid Operastudio '67 och dåvarande Operahögskolan i Stockholm. Hon har haft solistuppdrag vid Covent Garden i London, La Monnaie-operan i Bryssel, Opéra National de Lyon och Lincoln Center i New York och på operafestivalerna i Glyndebourne, Florens och Aix-en-Provence. I Sverige har hon framträtt vid Kungliga Operan, Drottningholms slottsteater och Folkoperan. Bland rollerna märks Dorabella i Così fan tutte (Mozart), Cherubin i Figaros bröllop (Mozart), Kleopatra i Julius Caesar (Händel) och titelrollerna i Julie (Philippe Boesmans efter Strindbergs drama) och Pelléas och Mélisande (Debussy). Släpp sångarna loss! är Tove Dahlbergs doktorsavhandling.

Kungliga Musikaliska Akademien grundades 1771. Dess barndom var svår trots att det var välbärgade individer ur Stockholms överklass som valdes som medlemmar. En av akademiens  legendariska sekreterare konstaterade 25 år senare att akademiens primära syfte då verkar ha varit att anordna ett eget lotteri och att styrelsens roll var att avnjuta "de goda Måltider, som wankades hos Gumman Noach eller Simsons hwid hwarje Lotteri-Dragning". Så småningom kom kungliga donationer. Riksdagen började bidra med årliga anslag. Från mitten av 1800-talet har en stor mängd donationer kommit från privatpersoner. Akademien har därför nu att förvalta donationsfonder om sammanlagt runt en miljard kronor. Fondernas urkunder anger de ändamål som akademien måste rätta sig efter.

Under runt halvtannat sekel var undervisningen vid konservatoriet akademiens viktigaste uppgift. Därtill kom att bygga upp ett musikbibliotek och senare även ett musikmuseum och ett musikhistoriskt arkiv. Under senare delen av 1900-talet blev dessa fyra verksamheter överförda till statliga myndigheter. Musikaliska Akademien har sedan 1981 ägnat sig åt att föra musiklivets talan i det offentliga, driva angelägna utvecklingsprojekt och fördela medel ur cirka 150 donationsstiftelser.

Ekonomihistorikern Staffan Albinsson beskriver här Kungliga Musikaliska Akademiens 250 år med fokus i hur dess verksamheter utvecklats med hjälp av Riksdagens och privatpersoners finansiering. Det ger ett nytt spännande perspektiv på akademiens historia och nutid.

Staffan Albinsson är sedan 2010 knuten till Handelshögskolan vid Göteborgs universitet. Dessförinnan verkade han i flera decennier som bland annat länsmusikchef, orkesterchef och konserthuschef. Hans musikekonomiska artiklar har publicerats i flera internationella vetenskapliga tidskrifter.

Musiklivet i Sverige har alltid påverkats av kontakter med andra länder. I sex artiklar presenteras här forskning kring detta viktiga kulturella utbyte genom skildringar av betydande musikers och tonsättares insatser i det svenska musiklivet under fyrahundra år.

Innehåll: Maria Schildt, Italienska och franska förebilder för den svenska hovmusiken 1640-1725 Anders Dillmar, Den mångfacetterade Johann Christian Fredrik Hæffner (1759-1833) Anne Reese Willén, Främling och vän - den svenska italienaren: Jacopo Foronis verksamhet som hovkapellmästare 1848-185 Anders Hammarlund, Musik som bildning: Några judiska musikmiljöer i Sverige 1850-1950 Henrik Rosengren, Konkurrenter eller brobyggare? Musikforskarna Emsheimer, Engländer och Eppstein i svensk exil Christina Tobeck, Några nedslag i den svenska efterkrigstidens musikaliska nyorientering med internationella förtecken

Från proggen, genom punken, syntarna till singer songwriters. Rock och blues på svenska. Folkmusiken och den klassiska repertoaren pågår under tiden. Här samsas genrerna i en och samma formgivares arbetsrum. Idéer, infall, erfarenheter landar i olika formspråk för olika uttryck för att det ska nå fram till olika musikaliska smaker.

Den svenska skivbranschen genom omslagen under 1970- 80- 90-talen och in i tvåtusentalet. Formgivaren Lasse Ermalm delar sina betraktelser om hur det sett ut och varför det såg ut som det gjorde. Artister ger sin syn på hur det gick till när somliga omslag blev som de blev.

Paradigmskiftet från analogt till digitalt fick påtagliga konsekvenser både för skivutgivningen och formgivningen. Hur förverkligade man overkliga bilder innan datorerna vidgade fantasins möjligheter att visualisera musik?

Musikjournalisterna Håkan Lahger och Lars Nylin skriver om den mobila konstutställningen som uppstod i skivaffärerna samt om det som genom tiderna egentligen varit det mest lönsamma för skivbolagen.

Du som själv köpte skivorna och du som blev indoktrinerad av föräldrarnas skivsamlingar, för dej fick en del omslag ikonstatus och många försvann spårlöst. Vad gjorde att somliga inte bleknade bort? Var det omslagsbilden eller var det musiken? Eller tvärt om, eller både och? Här finns LP-konvolutens stora påtagliga bildspråk, hittarna på singlar och EP, de mångsidiga CD-albumen och de maffiga boxarna att njuta av. Totalt mer än 300 skivomslag.

TV-inslag om boken: SVT, TV4.

"En av de mest produktiva omslagsformgivarna genom tiderna. Bredden är enorm. Från progg till punk. Boken påminner om bortglömda storsäljare som fanns i många svenska hem." (Jan Gradvall, Dagens Industri)

"2500 omslag senare borde Ermalm få en hedersgrammis, för att som ingen annan ha grafiskt formgivit den svenska rocken." (Jörgen Holmstedt, Rock 'n' Roll Magazine)

"Otaliga omslag samlade i den gedigna boken där formgivarens underhållande berättelser från arbetslivet blandas med texter om omslag". (Håkan Steen, Aftonbladet Nöje).

Tillbaka till Underjorden handlar om de hjältar som drev klubbar, spelade musik, målade backdrops, stod i garderoben och fyllde i studiecirkelpapper. Som skapade svensk alternativ klubbkultur på nedlagda fabriker, tomma badhus, fritidsgårdar och invandrarföreningar. Ett myller och en mångfald av svennar, lantisar, afros, juggar och brats. Hippies och entreprenörer, slackers och konstnärer. Många av dessa klubbkulturens hjältar och eldsjälar har osynliggjorts och tidigare inte kommit till tals. Boken fördjupar och gräver vidare i historien utifrån frågor författarna väckt i samband med sina tidigare uppmärksammade böcker DJ-liv (2016) och Från Diskofeber till Rejvhysteri (2020). Genom drygt 100 intervjuer beskrivs delar av de alternativa och underjordiska musikscenerna i Göteborg, Skåne och Stockholm under 80- och 90-talen. Berättelsen handlar om vad som sker alldeles i början när den globala klubbmusiken möter det svenska folkhemmet.

Under åren kring sekelskiftet 1900 betraktades Emil Sjögren som den viktigaste av tidens svenska tonsättare. Edvard Grieg kallade honom "Sveriges främste tonpoet" och i liknande ordalag uttryckte sig många av Sjögrens samtida.

Trots att han hade en sådan stark position då har inte särskilt mycket forskning gjorts om Sjögren. Denna bok är ett försök att råda bot på det. Dessutom finns en förhoppning om att nya vägar till Sjögrens musik ska uppstå för en läsande och lyssnande publik.

De nio författarna närmar sig tonsättaren från olika håll. Dels handlar det om breda genomgångar av hans piano- och orgelproduktion, hans position i musiklivet och hans konsertverksamhet, dels om mer specifika frågor, som hans relation till Köpenhamn, till kontrapunkt, till Tannhäuserlegenden, till exotism och till kategorierna stämning och atmosfär.

Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 154

Eva Larsson, Lästvik, Steneby, Dalsland 14/6 1983. Visor. Från Steneby kyrka fortsätt väg 172 söderut drygt 1 km nedför backen, slätt, väg t. vänster, ingen skylt, kör 500m, stor plåtlagård, boningshus vid sidan om vägen, gaveln mot vägen, vinbärsbuskar.

Så kunde vägbeskrivningen se ut före GPS-åldern när Märta Ramsten med Nagra-bandspelare och mikrofon reste runt i landet för att dokumentera vårt folkmusikaliska kulturarv för Svenskt visarkiv. Framför mikrofonen satt sångare och spelmän från Överkalix i norr till sydligaste Skåne och delade med sig av sina musiktraditioner. Bakom mikrofonen fanns den lyssnande dokumentatören - det är också hon som kommer till tals i denna bok.

Märta Ramsten är musiketnolog, docent i musikvetenskap och f.d. chef för Svenskt visarkiv. Hennes produktion av artiklar, skrifter och fonogram rör främst folkliga musiktraditioner. Hon är ledamot av Kungl. Musikaliska Akademien och Kungl. Gustav Adolfs Akademien för svensk folkkultur.

Skrifter utgivna av Svenskt visarkiv 52

När musikern och författaren Marie Selander flyttar till Eskilstuna 2017 engagerar hon sig genast i det lokala musiklivet. På scener och bland arrangörer finns det nästan bara män - likaså på samlingsskivor, jubileumskonserter och på listor över viktiga artister. Var finns de kvinnliga musikerna?

Tillsammans med de lokala kulturarbetarna Emma Gustafsson och Frida Herchenröther börjar hon leta efter kvinnor som spelat, komponerat, turnerat, övat och kämpat om utrymme. Förminskade, objektifierade eller bortglömda. Stadens musikliv verkar ha varit ett riktigt "herrarnas kalas" för att citera en av de 50 kvinnliga musiker som författarna har intervjuat.

Här finns nu en riktigt intressant historia om kvinnliga restaurangägare, damorkestrar, kapellmästare, dragspelsdrottningar, pianister och jazzmusiker. Om sångerskor, punkare, proggare, popsnören och rrriot-girls från 1900-talets början och ända in i framtiden.

Möt dragspelarna Anna Wingman och Majken Carlsson, jazzsångerskan Anni-Frid Lyngstad, schlagerstjärnan Towa Carson, pianisten Astrid Jansson, punkbandet Tina Tarm och kvinnorna i 90-talets popstad där över 200 band repade. Möt också flera av de unga musiker som jobbar hårt för att gjuta nytt liv i musikstaden Eskilstuna. De har mycket att berätta!

"Allt var liksom i rörelse." Så sammanfattar musikgruppen Blå Tåget det svenska 1960-talet. Men vad innebär det att allt var i rörelse? I den här boken undersöker fyra musiketnologer några av de estetiska, ideologiska, geografiska och inte minst kulturella förflyttningar som skedde i det svenska musiklivet under årtiondena kring 1970. Med förflyttningar i fokus nystar de i hur fältinspelningar från sextiotalets Bosnien kom att hamna i ett svenskt arkiv och sedan hittade tillbaka, hur olika slags rörligheter i sextiotalets populärmusik lett till möten och sammanflätningar, hur en svensk balalajkaorkester kom att utvecklas till sinnebilden av autentiskt musicerande, hur en fysisk plats och dess publik kom att forma en hel musikscen, och hur föreställningar om det folkliga - som ärligt och äkta, ursprungligt och utopiskt - formades och förhandlades vid musikfester, stämmor och i en rörelse mellan stad och land.

Författarna Sverker Hyltén-Cavallius, Karin Eriksson, Dan Lundberg och Madeleine Modin ingick i forskningsprojektet Kreativa förflyttningar vid Svenskt visarkiv.

Kerstin Thorborg var vårt lands ledande operasångerska underdrygt 20 år. I Berlin, Wien, London och New York hördes hon med Toscanini, Melchior och Björling. Omsvärmad, intervjuad, fotograferad och inspelad, sjöng på julaftnar i radion med hälsningar hem från Metropolitan, särskilt till sitt älskade Björkhagen i Hedemora.

Maken Gustaf Bergman blev hennes factotum, instuderande pianist och regissör, promotor och klippa i livet. De bådas karriärer skildras här ihop med ett stort bildmaterial och utförliga register.

Christer Eklund är musikforskaren, som bl.a. blev producent på Rikskonserter, Dalarnas länsmusikchef, recensent, skivbolagsproducent och handhavare av det omfattande Thorborgarkivet.

2 cd-skivor medföljer boken.

Tolkiens trilogi Sagan om ringen skrevs under 1950-talet, starkt färgad av erfarenheten av två världskrig, och fick ett enormt genomslag under 1960-talet, då hippies och grönavågare kunde identifiera sig med de piprökande hobbitarna och deras stillsamma lantliv i Fylke. När Bo Hanssons skiva med samma namn kom ut 1970 gav den viktiga impulser för den svenska instrumentala proggen och med Peter Jacksons filmatiseringar från början av 2000-talet brast alla fördämningar och sagans innehåll blev allmängods. Dess inverkan på hela det kulturella fältet har varit enorm och musik, film, tv-serier och dataspel har gjorts på temat.

Flummare är inte ensamma om att ha valt ut delar av sagan att identifiera sig med. För black metal-musikerna var det orcherna som lockade, medan högerextremismen uppmärksammade böckernas undertext av renande raskrig och palantiren har blivit en symbol för övervakningssamhället. Till och med i det nu härjande vaccinmotståndet kan man ana influenser från Midgårdssagan.

Peter Bryngelsson - som under 50 år varit verksam som musiker, producent och författare - följer i denna bok de vindlade stigar som Tolkiens trilogi öppnat i populärkulturens och ideologiernas vildvuxna skogar.

Vart är världen på väg? Tonsättaren Hugo Alfvén slog igenom på 1890-talet, i en tid när gamla sanningar utmanades av vetenskapliga genombrott, industrialisering, urbanisering och internationalisering, av religionskritik och ny filosofi, och av sociala och politiska massrörelser. På många sätt liknar den tiden vår egen.

Kan då symfonier och orkestermusik som Midsommarvaka ha något med allt detta att göra? Ja, menar Tobias Lund, som tolkar en rad av Alfvéns större verk som musik om världen och människans vanskliga plats i den. Starkast och uthålligast sjunger Alfvén om sinnlighetens, kärlekens och sexualitetens förmåga att hela en brusten värld, åtminstone tillfälligt.

Författaren visar också att Alfvéns musikskapande var intimt förbundet med internationella trender inom litteratur, bildkonst och livsåskådning, förmedlade av vänner som Ellen Key, Karl-Erik Forsslund, Alice Nordin, Verner von Heidenstam och Carl Milles.

Speltoken – Hugo Alfvén och rosens klang gör inte bara klart att Alfvéns musik är långt mera komplex och innehållsrik än vad man ofta har antagit, utan öppnar också ett nytt, musikhistoriskt perspektiv på ett avgörande skede i Sveriges moderna historia.

Tobias Lund är musikvetare verksam vid Lunds universitet, musik- och operakritiker, författare och föreläsare. Speltoken är hans tredje bok, efter doktorsavhandlingen om Franz Schuberts tidiga sånger (2009) och en bok om Eduard Tubin (2011) som han skrev tillsammans med tonsättarens son, Eino Tubin.

Musicerande, musikskapande och undervisning i musik styrs av olika villkor för deltagandet i musiklivet. Förutsättningar för att spela, skapa och lära musik varierar beroende på vem som är utövare eller vem som lär. Deltagandets villkor tar sig väsensskilda uttryck beroende på musikens sammanhang, traditioner och politiska förutsättningar.

I denna antologi guidas läsaren genom musikskaparkollon för tjejer och icke-binära, rap-scenens lokala subkulturer, rockband, den regionala kulturpolitikens makt över musik, inträdet av folk- och världsmusik inom högre utbildning, breddad rekrytering i kulturskolan och avslutningsvis musikaliskt lärande som social hållbarhet.

Boken riktar sig till studenter och lärare inom kulturområdet, utbildningsansvariga såväl som för kulturintresserade som vill få fördjupad förståelse för vad det innebär att delta i musiklivet.

Sven Lindskog ger i denna skrift en välkommen och grundlig analys av Kungl. Musikaliska Akademiens medaljutgivning, och låter oss ta del av samarbetet med andra akademier och dessas egen medaljutgivning inom musikens område. Denna gedigna genomlysning av medaljhistoriken ger nya infallsvinklar på 250 års musikliv i Sverige och fyller därmed en lucka i akademiens historieskrivning.

Kungl. Musikaliska Akademiens skriftserie nr 152.

Även tillgänglig som e-bok på svenska (ISBN 978-91-7844-473-1) och engelska (ISBN 978-91-7844-474-8, Musical Academy Medals).

Ännu en bok om Wagners Ring? Trots att Richard Wagner är en av västvärldens mest omskrivna och analyserade gestalter, så har knappt någon gått in i hans dramaturgiska verkstad för att kolla hur han knådade om de fornnordiska myterna till musikhistoriens mest omfattande epos Nibelungens ring. Vilka myter tog han, hur ändrade han och satte samman dem till en alldeles egen handling? Då Wagner lämnade Dresden för att gå i landsflykt 1849 hade han redan skrivit ner 800 sidor för hand med olika utkast från omkring tio källor - till de mest använda hör Den poetiska Eddan och dess tyska bearbetning Nibelungenlied, men också bröderna Grimms nedtecknade sagor och myter. Hur hamnade de isländska och västnorska myterna, med rötterna i 800-talet, i ett av vår tids mest omskrivna, omtolkade och spelade tyska musikverk? Varför valde han det temat i stället för Jesus från Nasaret?

Denna bok tar avstamp i Wagner som dramaturg och textförfattare, men kan även ses som en behändig handbok i Nibelungens ring för den som behöver en lättfattlig introduktion till det gigantiska och mångskiktade verket. Den avslutas med en liten ledmotivskola samt några noteringar kring de mest tongivande Ringen-uppsättningarna fram till i dag. Som bilaga finns rollistor och handling akt för akt, så att den mindre insatta lätt kan orientera sig. Detta är den första boken om Ringen på svenska sedan jubileumsåret 1976.

Göran Gademan, docent i teatervetenskap, är dramaturg och castingsamordnare på Göteborgsoperan och kommer här ut med sin tredje bok på Gidlunds (Operabögar 2003, Operahistoria 2015). Han har även gjort sig känd som "evig stormästare" i SVT:s Kontrapunkt, varefter han hamnade på femte plats på magasinet OPUS lista över svenska musikpersonligheter. Under pandemin förde han kulturarbetarnas talan genom att grunda föreningen "Öppna salongerna" för att öppna teatrar och konserthus på ett smittsäkert sätt, vilket renderade honom en nominering till Stora Målpriset 2020. Hans umgänge med Wagners epos började då han var i nedre tonåren och kulminerar under 2021, då han som dramaturg går i mål med Göteborgsoperans Ring, inför vilken han nyöversatt hela verket för textmaskin.

Vem var Kjell Westling? Han var musik, han var en orkester, en gudabenådad multiinstrumentalist som spelade alla instrument utom harpa. En kollektivistisk ensamvarg. En helklassiker, pedant och instrumentsamlare. En genreöverskridande kompositör. Han spelade fiol lika bra som Hjort Anders. Han lärde sig noter på 40-talet, spelade etyder på 50-talet och New Orleans-jazz på 60-talet. Han var en beundrad doldis som lyfte den progressiva musikrörelsen på 70-talet. En experimentell jazzmusiker på 80-talet. Genial film- och teatermusiker på 90-talet. En sångformgivare och arrangör alla ville arbeta tillsammans med på 00-talet. Och inte minst en älskad make och fyrbarnspappa. I Kjell Westling & Musiken skriver hans fru och vänner om hans liv, humor och värme. Hans medmusikanter, regissörer och musikforskare om hans musicerande och verk.

Ylva Mårtens är frilansjournalist och författare. Hon arbetade i drygt 40 år med radiodokumentärer och kultur- och samhällsprogram på Sveriges Radio. Hon var tidigare lektor för radioproduktion och forskare vid Stockholms konstnärliga högskola. Ylva är flerfaldigt prisbelönt för sina radioprogram.

"Antologins olika bidrag formar sig till en strålande exposé, inte bara över ett svårfångat och älskvärt universalgeni. Kjell Westling blir ett prisma genom vilket ett svenskt kulturliv bryts och återges i klara färger. Jag är imponerad av den starka berättarglädjen i de olika bidragen. Som märkligt nog inte upprepar sig utan kompletterar varandra och som dessutom bjuder på sköna tidsbilder och anekdoter samt hög kändisfaktor." (Camilla Lundberg, musikskribent)

Spotify-spellista till boken

Att musik stimulerar läkande processer i kroppen har varit känt sedan mänsklighetens början. I modern tid har denna intuitiva kunskap även kunnat bevisas kliniskt och praktiseras i form av musikterapi.

Sång är en del av musikterapins främsta verktyg tack vare sin direkta förankring i kropp och medvetande, och kan naturligtvis användas på flera områden inom vård, rehabilitering och omsorg.

Boken vänder sig till behandlare av alla slag som är nyfikna på att bredda sina klient- och patientmöten genom att inkludera även sång och musik. Den är en lättillgänglig ingång till kunskapsområdet musik och hälsa samt en konkret vägledning till hur man kan gå till väga för att våga börja ta in sång i behandlingen.

Ellinor Ingvar-Henschen är operasångerska med yrkeserfarenhet från bland annat Malmö Opera och Den Kongelige Opera i Köpenhamn. Hon har även en grundutbildning i musikterapi från Kungl. Musikhögskolan/KMH samt en filosofie magisterexamen i musikvetenskap med fokus på hur sångrösten kan användas som läkande metod inom framförallt psykiatrin. Sedan 2017 arbetar hon regelbundet som musikterapeut inom barn- och ungdomspsykiatrin med sången som främsta ingång.

Förord av Ingrid Hammarlund, tidigare prefekt och lektor i musikterapi vid Kungl. Musikhögskolan/KMH där hon på 1990-talet blev avgörande för ämnets införande på akademisk nivå i Sverige. 2020 tilldelades hon Kungl. Musikaliska Akademiens högsta utmärkelse Medaljen för Tonkonstens Främjande för sitt arbete i musikterapins tjänst.

Även tillgänglig som e-bok: ISBN 978-91-7844-487-8.

En stor och betydelsefull del av dagens klassiska sångrepertoar består av musik från tidigare århundraden, en repertoar vi har gemensamt med tidigare generationer musiker och sångare. Under senare tid har intresset för äldre uppförandepraxis ökat, och utgåvor som ligger nära originalet har blivit mer tillgängliga med både "urtext"- och faksimilutgåvor. Vi kan i dag använda oss av samma material som fanns för flera hundra år sedan och se samma notbild som sångare hade tillgång till på den tiden musiken var ny.

Det finns dock en inbyggd problematik när det handlar om tolkningen av notbilden. Olika traditioner under olika epoker och i olika länder gör det svårt och osäkert för den sångare som vill ge sig i kast med musik som skrivits under epoker där en del av den skapande processen lämnades över till exekutörerna.

Sångaren och notbilden ger en lättnavigerad handledning i hur man tänkte under det sena 1700-talet och hur vi i dag kan göra när vi arbetar med musik från den epoken.

Iwa Sörenson von Gertten, född 1946 i Göteborg, är operasångerska och sångpedagog. Parallellt med anställningen vid Kungliga Operan 1979-2001 verkade hon som frilansande konsertsångerska och har gjort flera prisbelönta skivinspelningar. Som sångpedagog har hon arbetat vid Musikhögskolorna i Göteborg och Stockholm samt Uppsala universitet. Intresset för uppförandepraxis har funnits med sedan 70-talet, och avsaknaden av svensk pedagogisk litteratur i ämnet blev utgångspunkten för skapandet av handboken Sångaren och notbilden.

Drygt 200 folkliga koraler, andliga visor och gamla psalmer från de sydsvenska landskapen presenteras i denna bok. Uppteckningarna omspänner en lång historisk period - från början av 1700-talet fram till våra dagar. Melodierna avspeglar både kollektiv församlingssång och individuellt utförande, med stora variationer i framställning och notbild. De flesta uppteckningarna i den här boken har inte publicerats tidigare, men vissa har ingått i numera svåråtkomliga samlingar. Under senare år har det märkts ett ökat intresse för folkliga koraler. Det är utgivarnas förhoppning att denna utgåva ska bidra till ökad kännedom om den ofta okända musikskatt som finns i denna del av Sverige.

Den geniale tonsättaren Beethoven är en ikon världen över. Musikälskarna känner hans musik genom otaliga konserter och inspelningar och människan Beethoven har det berättats om i en aldrig sinande ström av texter av de mest skilda slag. Men Beethoven har också ända fram till vår tid fått spela rollen som politisk inspiratör och visionär med en styrka och omfattning som i musikens värld saknar motstycke. Alla tänkbara ideologier från höger till vänster ockuperade honom och använde honom för sina syften. Han var en förebild för Bismarck, Engels, Lenin, Hitler, Goebbels, Ulbricht, Zhou Enlai, för ledare i demokratier, i krig och fred och som symbol för den Europeiska Unionen. Det kunde ske genom att källorna till hans liv omtolkats, vantolkats och utelämnats samt att musiken getts betydelser och budskap utan förankring hos honom. I denna bok får vi följa denna process men också lära känna Beethovens politiska ideal och inte alltid konsekventa hållning i tidens politiska frågor.

Åke Holmquist, f. 1943, fil. dr i historia, har varit programdirektör vid Rikskonserter, chef för Stockholms Konserthus och Kungl. Filharmoniska Orkestern samt ständig sekreterare vid Kungl. Musikaliska Akademien. Han har forskat och skrivit om Beethoven i decennier och 2011 utkom hans Beethoven. Biografin.

Musikpsykologi är läran om upplevelser och beteenden i samband med musik. Det är alltså ett angeläget ämne för alla som lyssnar till musik, likaså för alla som utövar och skapar musik.

Olika människor reagerar på olika sätt och har olika musiksmak. Man kan också reagera olika i olika situationer, t.ex. om man lyssnar i ensamhet eller tillsammans med andra. Vad är det för egenskaper i musiken, i människan och i situationen som inverkar på upplevelsen?

En angelägen fråga för varje musiker är hur man på bästa sätt lär sig att utföra musik på ett uttrycksfullt och engagerande sätt. Kan man nå ett tillstånd av "flow" där allt tycks gå av sig självt och man överträffar sig själv? Och kan kompositörer uppleva "flow" i sitt musikskapande?

Hur sker musikalisk utveckling hos barn och ungdomar? Hur kan musikaliska underbarn utföra musik på hög nivå så tidigt i livet? Vad menas egentligen med musikalitet och hur kan den ta sig uttryck?

Boken är tänkt som en grundkurs i musikpsykologi för musikstuderande på olika nivåer men vänder sig allmänt till alla som är intresserade av frågor om hur vi använder och påverkas av musik.

Alf Gabrielsson är professor emeritus i psykologi vid Uppsala Universitet. Han har särskilt ägnat sig åt forskning och undervisning i musikpsykologi. Han är också utbildad organist och ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien.

När Kungl. Musikaliska Akademien bildades 1771 hade den ingen motsvarighet norr om Alperna. I denna vackra och rikt illustrerade bok berättas dess 250-åriga historia. Nya frågor ställs till en gammal institution. Vad är dess syfte? Vilka var de stora ödesfrågorna? Jämställdhet och öppenhet för ny musik? Vilken roll har akademien spelat historiskt - och vilken är dess relevans idag?

Även tillgänglig som e-bok på engelska (250. The Royal Academy of Music 1771–2021): ISBN 978-91-7844-463-2.

Operan. En hemvist för de storslagna berättelserna, den magnifika scenografin och de fantastiska rösterna. En operaföreställning är en fest för alla sinnen, ett fyrverkeri av upplevelser.

Tar man sig in bakom scen under pågående föreställning, ser man en annan verklighet. Svartklädda scenarbetare, maskörer och påklädare, alla i full aktivitet. Tekniska lösningar, stora scenografier och strålkastartorn. Det är mörkt och stämningen är laddad.

Fortsätter man ytterligare en bit in, nästan tills man når den bakre väggen av scenrummet, möter man ännu en gestalt. Det står en ensam musiker där, allra längst in i mörkret. Koncentrerad. Ansiktet är lite upplyst av det bleka skenet från en monitor. Förmodligen står det ett notställ och någon form av instrument bredvid. Kanske en klocka som hänger på ett ställ, en virveltrumma eller en stor vindmaskin.

Då händer det.

Åskan börjar mullra, en kanon ljuder i fjärran, en trumma signalerar eller en dramatisk liten vissling hörs någonstans långt, långt borta.

I fjärran hörs ett ljud skildrar pricksäkert och underfundigt slagverkets dramatiska roll, dess storheter och problem. Välkommen till slagverkarens bitvis bisarra tillvaro, som pendlar mellan eufori, bedövande leda och ren skräck.

Roger Svedberg har en lång och gedigen musikerkarriär bakom sig. I snart trettio år har han varit slagverkaren, som i mörkret bakom operascenen, i orkesterdiket och ibland även på scen, skapat alla de ljud som är en så förbisedd del av operakonsten. Sitt passionerade operaintresse till trots har han även hunnit med att etablera sig som jazzmusiker, arrangör, orkesterledare och föredragshållare.

Hur kan instrumentalmusik i all sin abstrakthet vara så värdefull för många människor när den inte verkar ha någon mening? Instrumentalmusik handlar i huvudsak inte om något eller refererar till något. Ändå upplever många att instrumentalmusik faktiskt har mening. Hur hänger detta ihop? Även om instrumentalmusik skulle visas ha mening av något slag är det inte uppenbart hur en sådan mening relaterar till dess värde. Boken söker svar på frågor som berör musikens mening och värde samt presenterar en översikt av de senaste decenniernas musikfilosofi inom den analytiska traditionen relaterat till frågor om mening och värde.

Patrik Andersson är director musices och universitetslektor i orkesterdirigering vid Lunds universitet samt föreståndare för dess musikcentrum Odeum. Patrik Andersson har sedan tidigare publicerat böckerna Orkesterdirigering. Partituranalys, gestik och ledarskap (2013) samt Orkesterledning. Ledarskap, gruppsykologi och orkesterkultur i arbetet med orkestern (2015).

Tonsättaren Adolf Fredrik Lindblad vistades 1825 till 1827 i Berlin där han blev vän med Felix Mendelssohn Bartholdy. De brevväxlade fram till Mendelssohns död 1847. I breven diskuterar de musik, musiklivet och sina levnadsöden.

Eva Öhrström är musikforskare och professor emeritus från Kungliga Musikhögskolan i Stockholm. Hennes forskning har främst kretsat kring 1800-talets musikhistoria.

Der Komponist Adolf Fredrik Lindblad studierte von 1825 bis 1827 in Berlin, wo er Felix Mendelssohn Bartholdy kennenlernte. Ihr Briefwechsel begann damit und hielt bis zum Tode Mendelssohns 1847 an. In in ihren Briefen tauschten sie sich über Musik, das Musikleben in verschiedenen Ländern und ihre Lebenserfahrungen aus.

Eva Öhrström ist Musikwissenschaftlerin und Professor emerita der Königlichen Musikhochschule in Stockholm. Ihre Forschung hat sie hauptsächlich der Musikgeschichte des 19. Jahrhunderts gewidmet.

De är bara namn, ibland inte ens det, på skillingtryckens framsidor: kvinnor som dömts till döden för gruvliga brott i tider långt från vår egen. Trycktitlar i frakturstil kallar dem "synderska" och "barnamörderska" med datum och plats för avrättningen. Till skillnad från dagens true crime berättar visorna inte mycket om själva brottet, inte heller om gärningskvinnans omständigheter. I stället möter vi missdåderskan som kulturell stereotyp: en ångerfull synderska eller monstruös mor. Men bakom varje visa ruvar en verklig historia.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand skillingtryck som rapporterar om kvinnliga brottslingar för 1700- och 1800-talets publik. Genom ingående fallstudier av barnamordsbrott i Stockholm undersöker hon förhållandet mellan visorna och de faktiska händelserna så långt de kan spåras i rättegångsprotokoll, arkiv och dagstidningar. Vad berättar visorna – och vad är det de inte förtäljer? Vilken roll spelade de folkliga trycken i samtidens opinion? Studien belyser en framträdande genre i vårt tidigaste massmedium men är också en resa i kvinnohistoriens mörkare regioner.

Karin Strand (f. 1970) är fil. dr i litteraturvetenskap och biträdande chef för Svenskt visarkiv (Musikverket). 2016 utkom hon med Brott, tiggeri och brännvinets fördärv. Studier i socialt orienterade visor i skillingtryck (Gidlunds förlag).

Med utgångspunkt i tre årsminnen: 1619 då Johannes Rudbeckius kom till Västerås som biskop, 1819 när den wallinska psalmboken antogs med domprosten Johan Olof Wallin som upphovsman, och 1919 när Bror Samuelson föddes som skulle komma att leda domkyrkans körer, berättas om dåtid och nutid kring åmynningen som gav staden dess namn - Arosia.

Sofia Lilly Jönsson är kulturjournalist och skriver om musik, kyrka och tradition. Hon tilldelades 2017 års stipendium från Timmermansorden till Bo Setterlinds minne för sin kvalitetsmedvetna kulturjournalistik samt samma år Religionssociologiska föreningens pris för bästa journalistiska produktion med relevans för religion i dagens Sverige.

Experiment mot alla odds beskriver filmaren och gränsöverskridaren Åke Karlungs (1930-90) konstnärliga verksamhet under ett halvt decennium. Vi får följa en bana som ingen annans inom den öppna konstens labyrinter, och läsaren får möta en ny röst från marker vi trodde var genomtraskade många gånger om. Karlung var nyskapande inom animerad experimentfilm åren 1960–72.

Tio av hans främsta filmer är nu restaurerade till HD-kvalitet och ingår på bokens Blu-ray-skiva. Åke Karlung experimenterade under hela sitt liv med ljud, såväl till sina filmer som till egna text–ljudkompositioner. Bokens CD innehåller ett antal ljudverk aldrig tidigare utgivna på fonogram.

Karlung låg i frontlinjen vad gäller elektronisk ljudbearbetning och experimentell filmkonst; han var aktiv inom flertalet spjutspetsorganisationer som arbetade med konst & teknologi på 60-talet. Hans gränsöverskridande konstutövning sträcker sig från bildkonst över rörliga filmbilder till mysteriespel och installationer. Det här gör att Teddy Hultbergs närstudie av Karlungs konstutövning även ger oss ett nytt perspektiv, och en kritisk blick, på det öppna och djärva 60-talets konst, i ett klimat där Karlung ofta hade en vidare kulturell utblick än flertalet av sina kamrater i de kretsar han verkade. Hans konst förbinder en radikal kritik av förtryckande maktsfärer och inskränkta ideologier med en öppenhet gentemot österländsk filosofisk tradition.

Författaren och forskaren Teddy Hultberg har ägnat mer än tio år åt att utforska Karlungs oeuvre i skrift, bild, musik och rörliga bilder. Hultberg har bakom sig flera detaljerade studier över besläktade konstnärskap som Öyvind Fahlström, Elis Eriksson och Erik Beckman.

Pressbilder

Vem var Johann Sebastian Bach? Egentligen. Det vet vi knappast något om, tyvärr. Människan tycks dold bakom sin berömmelse. Det är som om historien själv av någon dunkel anledning vill ha det så: ni får hans musik, varsågoda, det får räcka.

Den här boken handlar om hur Bachs musik levt vidare efter hans död 1750, hur den har förvaltats, uppfattats, tolkats och omtolkats i ord och i ton. Bach var berömd redan under sin livstid men kom att bli ännu mer berömd efter sin död. Denna berömmelse visar sig i själva verket vara så omfattande och djupgående att den saknar all motsvarighet.

Här presenteras och diskuteras förutsättningar, händelser och åsikter kring Bachs musik under snart 300 år. Vi följer spåren efter honom - från hans familj och ättlingar, elever och några av dem som redan på 1700-talet blickade tillbaka på hans konst, via musikhistoriens storheter, musiker, forskare och pedagoger, fram till dagens koreografer och artister. Boken innehåller också en lista över Bachs alla kompositioner, en utförlig litteraturförteckning och ett personregister.

Erik Kjellberg är professor emeritus i musikvetenskap vid Uppsala universitet och har tidigare utgivit flera uppmärksammade böcker och översiktsverk om musik. Har varit verksam vid Sveriges Radio, Svenskt visarkiv, Kungl. Musikaliska akademien, Kungl. Musikhögskolan och Lilla Akademien.

<å>"I femtiofem år har jag gått och känt mig märkvärdig bara för att jag är en tjej som är bra på gitarr. Femton långa samtal med kvinnliga professionella gitarrister gav mig en behövlig lektion i ödmjukhet. Vi är alla märkvärdiga! Vi har fört varsin kamp för att få leva med gitarren i vår famn, med våra grepp kring dess hals och liv. Vi har alla sett tillbaks och undrat om vi kunde ha lyckats ännu bättre."

Maria Lindström i samtal med: Sabina Agnas, Magda Andersson, Marie Bergman, Hélène Bohman Blomqvist, Inger Jonsson-Smith, Celia Linde, Barbro Lindkvist, Felicia Nielsen, Eva Norée Möller, Delaram Panahi, Elona Planman, Susanna Risberg, Afra Rubino, Shirin Siavashi, Hanna Åberg.

Maria Lindström är gitarrist, låtskrivare, sångare och poet, med 10 skivor, en diktsamling och en mängd kabaréföreställningar i sin resumé. Hon har även frilansat i musikradion och utfört flera intervjuer med musiker i Klingan och visprogrammet Felicia.

Detta är en bok om fängelsevisor, ”kåklåtar”, som dessa kom att kallas under 1970-talet. Men det är också en studie av hur människor i utsatta situationer kan använda musik för att skapa sammanhang och tillhörighet och för att uttrycka känslor och förmedla budskap.

Under 1960- och 1970-talen samlade Svenskt visarkiv in visor på svenska fängelser i två olika projekt. Syftet var att dokumentera en visgenre som ansågs vara på utdöende, men som under samma tidsperiod fick en ny popularitet och delvis andra funktioner genom att den blev en del av den svenska musikrörelsen. Från att ha varit en undanskymd genre som levde i fängelsemiljöns avskildhet blev kåklåtar en offentlig angelägenhet och en del i den politiska kampen för bättre villkor inom kriminalvården.

Ett av bokens kapitel ägnas åt musikern Lennart ”Konvaljen” Johansson som blev en galjonsfigur för genren kåklåtar under 1970-talet.

Visorna och deras funktion i fängelsemiljön står i fokus för musiketnologen Dan Lundbergs studie. Med kåklåtarna som exempel beskriver han också arkivens, forskningens och skivbolagens roll och betydelse för utvecklingen av musikaliska genrer.

Dan Lundberg är chef för Arkiv- och biblioteksavdelningen vid Musikverket och docent i musikvetenskap vid Stockholms universitet och Åbo Akademi. I sin forskning har han främst ägnat sig åt studier av musik och identitet samt frågor om insamling, arkiv och ideologi.

Följande essäers utgångspunkt är första kapitlets "Gruppbild med herrar", alltså ett fotografi från nordiska musikfesten 1919 i Köpenhamn där åtta manliga musikpersonligheter sammanförs. Bland dessa befinner sig våra tre huvudpersoner vars inbördes relationer skisseras. Sedan följer tre kapitel där var och en av dessa personer ställs i centrum och där kapitelrubrikerna vill fånga något av det essentiella i deras gärning.

Nielsenkapitlet har överskriften "Enhet och splittring" vilket refererar till det ibland kameleontiska i hans musik. Sedan följer kapitlet "Att lyssna inåt" vars formulering försöker fånga det för Sibelius utmärkande, i sin tur följt av kapitlet "Tystlåten följeslagare" där Stenhammar porträtteras.

Sista kapitlet "Nordisk ton?" vill just ställa frågan om en sådan existerar och i så fall hur. Den skulle kunna identifieras i negativa termer, som ett avståndstagande från dessa tre komponisters sätt att komponera. I positiva termer är den nordiska tonen ett fängslande sätt att, trots den förhållandevis trånga kulturmiljön, gestalta allmänmänskliga erfarenheter.

Vad för musik fick man höra på brunnsorter som Ronneby, Söderköping och Ramlösa och vid Västkustens badorter? Och varför skulle där alls vara musik?

Den gamla brunnsmusiken var underhållning för kurorternas gäster men innebar också eftertraktade extraanställningar för den oskarianska epokens yrkesmusiker. Vilka var musikerna? Hur skaffade de sin repertoar för sommarsäsongen? Vad var det i klangen från oktetterna som fängslade kurorternas gäster och som faktiskt kan fascinera än i dag?

Denna bok behandlar ”brunnsoktetternas” glansperiod inom kurortsmusiken, perioden från strax efter 1800-talets mitt fram till 1900-talets mellankrigstid. Utgångspunkt är musiken, så som den har bevarats i en stor mängd notsamlingar från tiden då det begav sig. Blåsoktetterna har spårats i arkivhandlingar, brev, tidningsnotiser och foton. Här tecknas för första gången brunnskapellens historiska bakgrund, repertoar och musiker, deras arbete och plats i dåtidens musikliv och samhälle, och här presenteras nya rön och perspektiv på fenomenet brunnsmusik, musikhistoriska såväl som musiksociologiska aspekter. Ur oktetternas perspektiv speglas militärmusiken, harmonimusiken, i dess helhet – de kunde också kallas militäroktetter. I boken ges även utblickar till andra av tidens ensembler, såsom Småländska husarkvintetten och Adelsnäs musikkår.

Med boken följer en CD som ger ett urval klingande illustrationer.

Ann-Marie Nilsson är docent i musikvetenskap vid Uppsala universitet och Åbo Akademi. I sin forskargärning inom svensk musikhistoria har hon bland annat utgivit landets äldsta bevarade musik, de medeltida hymnerna och sånger till helgon som Erik den helige, Sigfrid, Elin, Eskil och Birgitta. Även forskningen om 1800-talets blåsmusik har uppmärksammats internationellt. Verksamheten i Oktetten Ehnstedts Eftr. är ett resultat av hennes långvariga intresse för blåsoktetternas musik och dess roll i punschepokens samhälle.

Musik har alltid spelat en viktig roll i krig och konflikter. Den har använts som signalgivare, för stridsmoralen, som tortyrmetod och i propagandasyfte. Men trots otaliga bilder på musiker mitt i bataljer saknas nästan regelmässigt skriven dokumentation och etablerade historiker har skyggat för ämnet. Musik på blodigt allvar vill ändra på detta och ge en samlad framställning av musiken i våldets tjänst.

Boken beskriver musikens användning i Gustav Vasas och Gustav II Adolfs härar, hos Karl XII:s karoliner och i de europeiska krigen under 1800-talet, under de två världskrigen och det kalla kriget, i Vietnamkriget och i kriget mot terrorismen, ända fram till dagens krig i Syrien, där alla sidor använder sig av musikklipp på Youtube för rekrytering och propaganda.

Musik på blodigt allvar är en resa in i mörkrets hjärta. Det heter ofta att musik av de stora mästarna förädlar människan. I själva verket kan musik ge kraft och inspiration åt vilken övertygelse som helst.

Peter Bryngelsson är musiker och kompositör sedan 1972, mest känd från Ragnarök och Urban Turban. Han har tidigare utgivit böckerna Filmmusik – det komponerade miraklet (Liber 2008; reviderad och utökad version Gidlunds 2015), Tystnader (Gidlunds 2013) och Dagarnas skum. Historien om en låt (eget förlag, 2014).

Bokens huvudpersoner är "de sista musikeleverna", de som började sin musikerbana vid landets regementen under 1940- och 50-talet. Det var inom det militära som det stora flertalet fick möjlighet att skaffa sig en kostnadsfri musikutbildning vid denna tid. Här får vi följa sju förutvarande militärmusikers musikaliska resa, från de första trevande dagarna som grötrocksklädda musikelever i regementsmatsalarna, till musikkåren, på mässen, i logementen, på lektionerna, i dansorkestrarna, storbanden och i orkesterföreningarna. Vi möter dem också som militärer, regionmusiker, orkestermusiker, lärare, cirkelledare och som musikledare inom den kommunala musikskolan, och följer dem fram till dagens pensionärstillvaro där de fortfarande har en stark och aktiv anknytning till det lokala – och i vissa fall även det nationella – musiklivet. Deras livsberättelser står i fokus och beskriver sju decennier av såväl personliga som samhälleliga perspektiv på musikaliskt lärande. Genom den möjlighet till utbildning som de själva fick, och att de därefter aktivt har medverkat musikaliskt och pedagogiskt i samhället, har de bidragit till en betydelsefull demokratiseringsprocess inom det musikpedagogiska området i Sverige. Det handlar om ett viktigt skede i välfärdsbygget under 1900-talet, där allt fler fick möjlighet att medverka i och påverka musiklivet i Sverige.

Maria Westvall är lektor i musikpedagogik vid Musikhögskolan, Örebro universitet. Forskningsprojektet Den lärande musikern. En studie om militärmusiker och deras musikaliska utveckling under ett livslångt musikerskap, med finansiering från Vetenskapsrådet, ligger till grund för denna bok.

Kungl. Musikaliska akademien stiftades av Gustav III år 1771. Den har allt sedan dess varit en självständig och viktig musikinstitution i landet. Dess främsta uppgift har varit att främja musiklivets olika områden och fram till 1971 även ha huvudansvaret för den högre musikutbildningen i Sverige. Det är framför allt tonkonsten, den så kallade konstmusiken, som stått i centrum för akademiens arbete. Hur har då akademien och dess ledamöter ställt sig till folkmusik, jazz och populärmusik i olika former?

I denna bok är det akademiens förhållande till landets folkliga musiktraditioner som står i fokus. Inom akademien betraktades folkmusiken till att börja med som fornminnen, senare som råvara i nationell tonkonst, som legitimation för svenskhet och idag som en musikgenre med konstnärliga utövare. Denna ”förflyttning” i den musikaliska hierarkin är en process som författaren följer genom att väga initiativ och skeenden på folkmusikområdet mot akademiens relation till folkmusiken såsom den avspeglas i akademiens protokoll och handlingar från 1771 och fram till idag.

Boken är också försedd med en förteckning över de ledamöter som under olika perioder ägnat sig åt dokumentation och utgivning av folkliga musiktraditioner.

Utgiven i samarbete med Kungl. Musikaliska akademien och Svenskt visarkiv.

I Sverige vet väl alla vem Beethoven är och känner igen inledningarna till Ödessymfonin, Månskenssonaten och Für Elise – den sistnämnda finns ju till och med som ringsignal i barntandborstar. Många vet också en hel del om hans liv och personlighet: den döve särlingen som levde för sin musik. Om Beethoven har det skrivits böcker alltsedan hans död 1827, men den här boken berättar en tidigare inte skildrad historia – om hur Beethoven och hans musik steg för steg togs in i Sverige, hur han därefter behållit sin position som Den Store Tonsättaren och att han dessutom kommit att bli folkkär, från 1860-talet när man började plocka in Beethoven i populära romaner fram till vår egen tids tiotusenkronorsfrågan, Povel Ramel och Långben.

Bokens skildring går från de första kända framförandena av Beethovens musik på värmländska herrgårdar under 1790-talet fram till framföranden av nionde symfonin på nyårsdagen 2016 i Stockholm. Utifrån konsertrecensioner, tidskriftsartiklar, brev, dagböcker och romaner med Beethoven som huvudperson ges här en detaljerad redogörelse för hur man i Sverige uppfattade Beethoven och hans musik. Det blir samtidigt en upptäcktsfärd där vi förutom kända storheter som Atterbom, Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och August Strindberg också möter många för vår tid okända personer som på olika sätt tog sig an Beethoven och hans musik. Bokens tyngdpunkt ligger på decennierna fram till 1840 – då Beethovens musik hade etablerats i det svenska musiklivet – och gör sedan representativa nedslag fram till vår moderna tid.

Anders Gabriel Sundström – värmlänning i förskingringen – är lektor i piano vid Ålands musikinstitut i Mariehamn. Han är pianistutbildad vid Internationella konservatoriet i Paris för Aline van Barentzen och Max Geiger och för den brasilianske mästerpianisten Roberto Szidon. Sundström är fil. kand. i musik- och lärdomshistoria och har skrivit arbeten om Dante och Erik Gustaf Geijer, CD-texter om Beethoven, Robert Schumann och Emil Sjögren för skivbolaget Caprice, artiklar om Beethovens elev Ferdinand Ries för Ferdinand Ries Gesellschaft i Bonn och om Franz Liszt för Liszt Society i London. Han är regelbundet verksam med konserter och föredrag.

Franz Berwald (1796–1868) är utan tvekan en av Sveriges mest betydande tonsättare. Allra mest framförs hans symfonier och hans stråkkvartetter. Men hans musikaliska produktion är väsentligt större än så och framför allt mer varierad.

1962 inleddes arbetet med att ge ut Franz Berwalds samlade verk i kritiska editioner: Franz Berwald. Sämtliche Werke(Bärenreiter-Verlag). Första bandet kom 1966, sista 2012. För att markera den unika Berwald-utgåvans fullbordan hölls den 1 oktober 2014 ett symposium i Kungl. Musikaliska akademien. Denna bok innehåller symposiebidragen i omarbetad form. Bokens redaktör är professor Gunnar Ternhag, ledamot av Kungl. Musikaliska akademien.

Denna första framställning på svenska språket av Hector Berlioz vill belysa och väcka intresse för Berlioz’ musik, låta hans gärning framträda i all sin karakteristiska glans, oförutsägbarhet, sin lätta och snabba gångart, sin storslagenhet och innerlighet, sin egendomliga kombination av kyskhet och eld. I tolv kapitel får vi följa hans verksamhet från barn- och ungdom i provinsen till det hektiska livet i Paris med kampen för att hävda sin konstnärliga egenart. Med rikliga citat ur hans memoarer ges en inblick i både hans inre liv och hans observationer av dåtidens musikliv i Frankrike och utlandet. Vi får följa honom på konsertresor i Tyskland, Ryssland och England, vi serveras en levande skildring av stipendietiden i Italien och livfulla skildringar av både musikaliskt förfall och en annorlunda livsstil. Han ger fritt utlopp åt sin litterära ådra och ger oss drastiska beskrivningar av en tonsättares, dirigents och konsertarrangörs vardag. Han öppnar sitt innersta i omsorgen om de nära och kära samt ger oss passionerade uttryck för sin allt överskuggande kärlek till Shakespeare och Beethoven. En kulmination är berättelsen om den drömda symfonin som aldrig blev av, hur den kreativa impulsen med berått mod kvävdes. Ett gripande vittnesbörd om konflikten mellan konst och liv.

Skillingtryck kallas de enkla vistryck som fram till 1900-talets första decennier vände sig till den breda publiken. Visorna kunde vara av alla möjliga slag: psalmer, kungahyllningar, lyriska och humoristiska visor liksom visor om aktualiteter som nyheter, olyckor och rafflande brott. Den brokiga repertoaren speglar vilka ämnen som antogs intressera köpekretsen vid olika tidpunkter, men också vilka frågor som upphovspersoner med olika agendor sökte nå ut med i säljande form.

I denna bok studerar visforskaren Karin Strand tre olika visgenrer i skillingtryck som alla tematiserar sociala angelägenheter i sin samtid. Det handlar om tiggarverser av blinda, visor om brott och brottslingar samt berättelsesånger som propagerar mot dryckenskap. I undersökningen av visornas genrehistoria och kulturella funktion studeras visorna ytterst som sociala gränssnitt: hur texterna representerar de verkliga omständigheter, personer och problem de utger sig för att skildra. För detta syfte tar författaren oss också med på fallstudier av den vidare historien bakom de tryckta orden.

Vilka aktörer har drivit fram DJ-kulturen i framförallt Stockholm, och med vilka visioner, motgångar och ideal? DJ-liv - historien om hur diskjockeyn erövrade Stockholm beskriver dj-kulturens framväxt med fokus på det som har lett fram till dagens techno- och housescen. Den här historien har aldrig tidigare tecknats - den är berättad med röster, rövarhistorier och inblickar som vanligtvis inte får utrymme i sammanhang där coola snubbar och goa gubbar sätter dagordningen och spelar huvudrollerna. I boken möter vi dj:s, dansare, arrangörer och skivbutiksägare från 1970-talets discovåg, 1980-talets new wave-era, 1990-talets raveolution och 2000-talets techno- och housekultur. Queersceners inflytande spåras och vi följer internationella influenser och korsbefruktningar mellan genrer. Boken visar också hur dj-kulturen närts av ungdomsgårdar, förortsrörelser och skivbutiker. Glömda hjältar lyfts fram tillsammans med mer kända personligheter och illustrerar hur dj-scener och dansgolv genom åren varit plattformar för mobilisering, snobbism, sexism, nörderi och gemenskap.

Författarna Anna Öström (DJ Anaya) och Anna Gavanas (DJ Gavana) har varit en del av den dj-kultur de beskriver sedan 1990-talet, och då främst som arrangörer, dj:s, producenter, debattörer och skribenter. De har tidigare publicerats internationellt och i Sverige gällande dj-kultur, samhälls- och välfärdsfrågor.

Ingmar Bergman ställde i sitt Sommarprogram 2004 en fråga till svenska folket: "Varifrån kommer musiken? Hur kommer det sig att vi är de enda djurena på hela jordklotet som gör musik? Och varför gör vi det?"

Han fick omedelbart en massa svar från engagerade lyssnare. Svaren speglade många olika synsätt. De flesta ville besvara frågan Varifrån?. En brevskrivare anslöt till den gamla uppfattningen att musiken är ett uttryck för universums lagbundenhet. En annan ansåg att musiken springer ur vårt inre, medan en tredje såg den som en gåva från Gud. En tänkare menade att musiken kommer ur tystnaden – och återvänder dit. Men det var få som gav sig på frågan Varför?. Den inbjuder nämligen inte till metafysiska spekulationer utan kräver ett rationellt svar.

Gunnar Valkare har grunnat länge på de här frågorna och i den här boken sammanfattar han vad han kommit fram till. Han visar att musik och dans är en evolutionärt framvuxen mänsklig förmåga, som har haft och fortfarande har en avgörande betydelse i vad som gör människan till just människa. Varifrån kommer musiken? tar med läsaren på en klargörande resa längs musikens förflutna och ger en annorlunda syn på musikhistorien.

Gunnar Valkare (1943-2019) var komponist, musikforskare och professor. Han ägnade större delen av sitt liv åt att utöva och forska om både afrikansk och västerländsk musik.

När ljuset släcks i biosalongen och projektorns ljusfinger uppfordrande pekar mot filmduken sluter musiken ett hemlighetsfullt avtal med publiken, som ledsagare och kommentator till det sedda. Utan att vi egentligen lyssnar fyller den ut bilderna med känslor och historia.

Med filmmusiken som utgångspunkt går Peter Bryngelsson och Joakim Tillman igenom filmhistorien från stumfilm till våra dagars dataspel. Boken redovisar akademisk tradition i ämnet men också historisk och musikalisk analys.

Operahistoria vill fylla ett behov som har uppstått de senaste decennierna, nämligen en internationell operahistoria på svenska. Den senaste mer omfattande kom för 50 år sedan. Det säger sig självt att mycket har hänt under den tiden – inte bara att nya operor har skrivits, också synen på de redan skrivna verken har förändrats. Operor som har varit helt ute för några decennier sedan har åter blivit heta, medan verk som vördades flitigt under exempelvis 1970-talet idag har glidit in i glömskans skuggor. Det räcker att nämna några genrer – barockopera, bel canto-opera, grand opéra, Entartete Musik och svensk nationalromantisk opera – för att påvisa att man har ett helt annat sätt att se på dessa nu än för 20 eller 50 år sedan. Eller synen på kvinnliga kompositörer, för att inte tala om opera för barn. Nu är det dags att ge ut en 2000-talets operahistoria, på svenska

Operahistoria visar hur historien hänger ihop, hur olika kompositörer och verk inspirerar varandra och hur olika verktyper uppstår och utvecklas. Skildringen är kronologisk i en löpande berättartext från det första operaverket år 1597 fram till idag. Boken innehåller verk- och personförteckning samt en förteckning över rekommenderade inspelningar.

Göran Gademan är docent i teatervetenskap samt dramaturg och castingsamordnare på Göteborgsoperan. Han disputerade 1996 på avhandlingen Realismen på Operan och har på Gidlunds förlag tidigare kommit ut med Operabögar 2004, och skrivit operaavsnitten i Ny svensk teaterhistoria 2007. Han är dessutom flitig föredragshållare och skribent samt framträder ofta i radio.

"Operahistoria gör mig smått euforisk. Inte bara för att den fyller en lucka, utan i minst lika hög grad för att den gör det på ett så inspirerande sätt." (Jönköpings-Posten)

"Det är musikhistorieberättande i fluga och med ett leende, men inte det minsta snobbigt." (Svenska Dagbladet)

Musiken är fylld av symboler – färger, klanger, toner, rytmer och former. Med hjälp av våra erfarenheter laddar vi symbolerna med mening som vi förmedlar till andra. Vi gestaltar. Tonsättare, dirigenter och musiker gör det genom att förverkliga en konstnärlig vision. Visionen ges liv och blir musik. De är konstnärer – tonkonstnärer. Musiken och scenen är deras mötesplats. Tankar och visioner gestaltas. Musiken är redskapet. Vi får ta del av det, uppleva det, vara en del av det.

Alla har vi ett personligt förhållande till musik, en uppfattning om vad som är bra eller dåligt. Musik är kopplad till livsstil, känsla och socialt umgänge. Den är en del av identiteten. Musiken både förenar och skapar avstånd. Möten kan uppstå och utebli. Bakgrund, erfarenheter och tidigare upplevelser spelar en väsentlig roll. Musiken är en interaktiv akt av skiftande slag. Den pågår mellan människor. Vi tycker om musik och vi tycker om musik.

Boken utgår från sex tonsättare, sex dirigenter och sex musiker. I olika media reflekterar de över musiken och skapandet. I intervjuer, böcker och artiklar berättar de om hur de ser på sitt arbete, på musik och hur musikstycken växt fram. Här finns exempel på visioner och idéer, men också tankar om tolkning, hantverket i stort och de musikaliska valen. Att gestalta, kommunicera, beröra och samspela är drivkraften.

Det vi kallar ”musik” är inte ett bestämt och avgränsat fenomen. Det är ett skeende – det pågår. För den professionelle musikern är det en händelsekedja. Den består av en inre föreställning – en vision – som övergår till ett förverkligande, vilket i lyckade fall berör både tonkonstnär och omgivning. Här beskriver och förklarar både forskare och tonkonstnärer vad som sker.

Börje Stålhammar är professor emeritus i musikvetenskap vid Musikhögskolan, Örebro universitet.

I mitten av 60-talet började Marie Selander spela och turnera med tjejgruppen Nursery Rhymes. De var söta men kunde spela ändå. Femtio år senare har man ännu inte skrotat den inställningen till kvinnliga musiker.

Varför går det så långsamt med jämställdheten inom musiklivet?

Inte riktigt lika viktigt? lyfter fram kvinnor från många olika genrer och tider: de kvinnliga bluesgitarristerna som konsekvent raderats ut ur musikhistorien, det stora antalet jazzmusiker som funnits i USA, Sveriges kvinnliga spelmän, 80-talets punkband, turnerande kvinnliga instrumentalister och kompositörer, pionjärerna under slutet av 1800-talet … Och unga musiker och kompositörer som är verksamma idag och som fortfarande möts av skepsis och fördomar.

Boken refererar också till aktuell genusforskning och visar hur könsmönstren återupprepas runt omkring oss i massmedia, musikutbildningar och i vår vardag. Hur gör vi för att förändra? Boken ställer många nödvändiga frågor och ger förslag på vägar som leder mot en rimlig och viktig förändring. En röd tråd är Marie Selanders egna erfarenheter från ett snart 50-årigt musikliv.

”Utifrån egna erfarenheter visar Marie Selander hur kvinnors prestationer systematiskt nedvärderats och glömts bort – en skildring av dåtidens strukturer som är helt nödvändig för att vi ska kunna omforma vår nutid och framtid.”

”En ögonöppnare som inte borde behövas.” (Johanna Paulsson, DN)

”Det är egentligen förfärande hur svårt det har varit för kvinnorna att ta sig fram i offentligheten som musikanter och att få synas och spela på samma villkor.” (Ulf Lundén, DD)

”Selanders bok är sprängfylld med intressant kvinnlig musikhistoria.” (Benny Holmberg, Tidningen Kulturen)

Hur tänker kända klassiska musiker om musik? Det finns förhållandevis lite litteratur om detta, trots att de kan betraktas som levande representanter för de klassiska musiktraditionernas bevarande och vidareutveckling över tid. Denna bok tar upp frågor som berör musikaliska ideal, tolkning och undervisningsmetodik sett ur åtta framstående pianisters och pianopedagogers eget perspektiv.

Pianisterna som alla är mycket aktiva och kända för en större publik, berättar här om sin syn på musik och musikutövande. De välkända svenska musikprofilerna Bengt Forsberg, Hans Pålsson, Inger Wikström och Staffan Scheja delar med sig av sina spännande tankar. Dessutom möter vi den legendariske österrikaren Paul Badura-Skoda med sin imponerande skivproduktion, pianoprofessorn från Pariskonservatoriet Dominique Merlet, den färgstarka ryska pianopedagogen Vera Nosina, samt Valentina Lisitsa: den enastående pianovirtuosen från Ukraina.

Musik sägs kunna höja oss över det vardagliga och uttrycka upplevelser som inte går att kommunicera med vanliga ord. Enkelhet, klarhet och äkthet är behjärtansvärda musikaliska ideal. Pianisterna eftersträvar en harmonisk balans mellan nottrogenhet och konstnärlig frihet, mellan musiktraditionernas bevarande och sökandet efter nya uttryck, mellan känslomässig spontanitet och analytisk reflektion.

Sist i boken diskuteras musiklivets kommersiella villkor och den mediala uppmärksamheten på artisten som person. Flera av pianisterna ser detta som ett dilemma: musik är främst till för att beröra lyssnarna känslomässigt – inte för att imponera! Med en alltför stor fokusering på personen finns risk för att musiken som sådan hamnar i bakgrunden. Men är det möjligt att skilja personerna från deras musikaliska framföranden? Kan musiken vara större än artisterna som framför den och ibland rentav större än kompositörerna själva?

”Vad är musiketnologi? Svar: en vetenskap som handlar om att studera musikuttryck i olika kulturer, men också kulturuttryck i själva musiken. Musiketnologer är alltså intresserade av både musicerande som ett kulturellt fenomen och de kulturspår som finns i det musikaliska materialet.”

Denna bok är den första presentationen på svenska av ämnet musiketnologi. Boken vänder sig främst till studenter inom musikvetenskap, etnologi och antropologi, men också till alla andra som intresserar sig för musikens roll i samhället.

Dan Lundberg och Gunnar Ternhag är framstående forskare i musiketnologi. Docent Dan Lundberg är chef för Arkiv- och biblioteksavdelningen vid Statens musikverk, Gunnar Ternhag är professor i musikvetenskap vid Stockholms universitet. De båda har också skrivit boken Folkmusik i Sverige.

Även tillgänglig som e-bok: ISBN 978-91-7844-468-7.

”Lasse Werner var en av dem som satte färg på 60-talet – gossen Ruda vid pianot som gjorde musik till Pistolteaterns happenings och gjorde happenings av sin musik. Djupt genomsyrad av jazzen både som musiker, kompositör, analytiker och propagandist – men också lyhörd, vidsynt och generös som aktör i musiklivet.

Här berättas hans historia av en kör av många röster – musiker, skådespelare och andra kollegor, barndomsvänner, journalister, vänner av ordning, brodern Mats som samlat, redigerat och flikat in sina minnesbilder. Och inte minst Lasse själv genom sina egna texter.

Läs om mannen som skrev verk som Waltz for Nannie, Saxofonsymfonin, Ned med alla kulturgangsters, Intellektuell dansmusik. Läs och gläds över livet som en hyllning till nyfikenhet, mod, ärlighet och humor med stort allvar.” (Alf Arvidsson)

Mats Werner, f. 1943, reklamman, egen företagare, kommunalpolitiker, debattör och körsångare, tog sig an pensionärsuppgiften att skildra sin storebror Lasse och dennes musik och gränsöverskridande karriär. Det blev en uppfriskande resa som gav också författaren nya insikter och infallsvinklar kring broderns liv. Inte alltid så skimrande men alltid berörande och oftast fantastiska.

Almqvist har som en av våra främsta 1800-talsförfattare varit föremål för en omfattande biografisk och litteraturvetenskaplig forskning. Att han även var tonsättare har däremot sällan beaktats. Almqvists musikaliska produktion rymmer utöver Songes även andra sångdikter och ett 40-tal pianofantasier, varav flera opublicerade. Han utvecklade en egen musikestetik, och musiken går som en röd tråd genom hans liv och författarskap.

Som pianist och musikforskare har Lennart Hedwall presenterat hans verk i ord och ton vid konserter och symposier, i artiklar och i radio. En sammanfattning av hans mångåriga arbete har nu blivit den ”musikaliska biografin” Tondiktaren Carl Jonas Love Almqvist. Här kartläggs Almqvists livslånga musikaliska intresse, kunskaper och tankar, speglas musikens roll i hans litterära verk, särskilt i Törnrosens Bok, och beskrivs och analyseras för första gången alla hans kompositioner.

Utgåvan kompletteras av två CD-skivor.

All estetik handlar i grund och botten om det sköna. Det är därför frestande att ställa saker och ting på huvudet och sätta det fula i centrum vilket är fallet i föreliggande essä. Med utgångspunkt i jämförelser med andra sinnesområden som syn, lukt och smak utvecklar författaren ett resonemang kring vad som kan tänkas utgöra ful musik. Det visar sig att inte enbart tonernas inbördes relationer eller intervallernas dissonansgrad är avgörande utan också klangliga och rytmiska förhållanden. Fulhet blir således något relativt och kan avvinnas uttrycksmässiga kvaliteter. Bland övriga essäer kan nämnas ”Den gamla musikens filosofi?” som även den ställer förlagan, Adornos arbete om den nya musikens filosofi med dess pessimism, på huvudet och framhåller det mentala landskapet hos medeltidens musik som en optimistisk gensaga.

En stilla dag på landet, kanske byter vi några takpannor eller sitter i syrénbersån. Vi erfar vila och tystnad och tänker att såhär måste det ha varit förr. Att allting blivit mer högljutt med åren är en vanlig föreställning.

Paradoxalt nog synes vårt behov av tystnad öka ju mer det tillfredsställs. När tågvagnarna inte längre dunkar fram på syllarna kräver vi vagnar fria från mobiltelefoner och barn, när trångboddheten minskar och lägenheterna blir allt mer avskärmade från omgivningens ljud så ökar klagomålen på att våra medmänniskor låter.

Tystnader är en vindlande och medryckande betraktelse över vår uppfattning av ljud och o-ljud.

Peter Bryngelsson är kompositör och musiker, känd från grupper som Ragnarök, Kung Tung och Urban Turban.

Musiken som tidsspegel består av 12 essäer, fokuserade kring 13 tonsättare som är födda under 1800-talet, men vars musik kom att prägla kommande århundrade. Tonsättarnas liv och musik skildras med utgångspunkt i de idéströmningar som var och en representerar: det demokratiska, det folkliga, det maximala, det abstrakta, det nationella, det överjordiska, det nordiska, provinsiellt och internationellt, det sociala och det mytiska. Den tidsperiod som boken berör är främst decennierna kring sekelskiftet 1900. Det är en spännande period då Europa förändras och nya uttryckssätt skapas inom konst, vetenskap och filosofi. Impressionism, expressionism, surrealism, dadaism, futurism är stilriktningar som visserligen kommer från beskrivningar av måleri och litteratur, men som har sina motsvarigheter även inom musiken.

Boken inleds med ett kapitel kallat ”Arvet från 1800-talet”, där konstmusik definieras som en gren av ett musikträd, nära till grenarna folkmusik och populärmusik. Avslutningen ”Arvet till 1900-talet” försöker beskriva något av våra 13 tonsättares betydelse för det gångna seklets musik.

Jan Ling är professor emeritus i musikvetenskap vid Göteborgs universitet, där han också varit rektor. Förutom vetenskapliga arbeten inom svensk folkmusik, musiksociologi och musikhistoria har han tidigare utgivit fyra volymer om Europas musikhistoria, den senaste med titeln Franz Liszt och 1800-talets konstmusik på Gidlunds förlag.

En gång i tiden fanns det bara visor. Några av dem berättade, andra beskrev eller skämtade om vad mer eller mindre märkvärdiga människor eller väsen som älvor och bergakungar hade för sig. Några visor var dagsaktuella, andra hade hängt med ganska länge. På 1600-talet började den tidens kulturarvsbevarare att samla in och dokumentera de allra äldsta visorna ur den muntliga traditionen. De kallade dem rätt och slätt gamble wijsor. I den här antologin kan du läsa om hur det som en gång var gamla visor så småningom blev ballader och efterhand till och med medeltida ballader. Du får veta en hel del om den gamla balladen Tiggargubbens brud, som har bidragit till att bevara patriarkala värderingar långt in i modern tid. En tredje artikel beskriver och förklarar varför ballader blev en uppskattad repertoar i de sångböcker som användes i svenska skolor från mitten av 1800-talet och framöver. Boken innehåller också en artikel som ger en spännande inblick i en genre som kan betraktas som vår tids motsvarighet till de medeltida balladerna, nämligen rappen. I rap berättar, musicerar och rör sig deltagarna i ett samspel som på många sätt liknar utförandet av äldre tiders episka sångkonst.

I Sverige under 1800-talet utspelades en kamp om synen på vad en kompositör är och gör. Är kompositören ett geni med förmåga att skapa nytt ur intet, eller är kompositören en mästare som ger anvisningar för hur man på olika vis kan sätta samman redan befintligt material att framföra? Utgår den originella skaparkraften från den individuella kompositörens personliga karaktär och individuella själsförmågor, eller utgår skaparkraften från folkets kollektiva nationalkaraktär och folksjäl? Är kompositören ett snille eller ett geni? I denna bok granskas de motsatta (idealtypiska) synsätten idealism och nationalromantik. Någon segrande part skulle inte koras förrän en bra bit in på 1900-talet. Den syn på kompositören som trädde fram i ensamt majestät efter andra världskriget – det idealistiska geniet (som i Sverige verkade utan att synas, ett genius incognito) – var en nödvändighet för den kommersialisering som kom att regleras genom de nya upphovsrättslagarna. Kompositörsrollens omvandling från snille till geni är med andra ord en viktig förutsättning för den problematiska situation som råder sedan millennieskiftet, där rättighetsindustrin i allt högre grad tenderar att begränsa kulturens uttrycksmöjligheter.

Detta är den fristående fortsättningen till Musiken, medierna och lagarna (Gidlunds 2012), om den västerländska synen på musikverket och hur den uppstått och förändrats genom historien.

Vad är musik? Vad är ett musikverk? En låt? Uppfattningarna har skiftat genom århundradena (och årtusendena). Sedan början av 1900-talet hävdar svensk lag att musik främst består av ”verk”: ”andlig[a] innehåll som bragts i … individuell form”. Eller som lagen stadgar sedan 1960-talet: musikverk är originella stycken som en upphovsman har ”skapat”. Om ”verk” vid denna tid i huvudsak stod att finna inom konstmusiken, så har föreställningen vid övergången till 2000-talet utsträckts till att också omfatta folkmusik och populärmusik – ja till och med mindre delar av en låt kan numera definieras som ”verk” i lagens mening. Lagen bestämmer vad musik är. Men har det alltid varit så? Sen när började lagstiftningen lägga sig i vad musik är? Är inte musikens ”natur” uteslutande en fråga för musiker, kompositörer och låtskrivare?

I denna bok gör musikforskaren Ulrik Volgsten en idéhistorisk genomgång av den västerländska musiksynen, en musikestetisk exposé som visar hur lagar och musiksyn – på gott och ont – påverkar varandra. Ämnet är viktigt inte minst för den som omfamnar föreställningen att musik är kultur i någon samhällelig eller kollektiv bemärkelse; musik är på god väg att definieras som privat egendom och som sådan är den inte ovillkorligen till för var och en. Men som författaren hävdar i bokens slutord, ”om historien har något att lära oss är det att den aldrig är given på förhand, aldrig förutbestämd: framtiden kan alltid ta en annan väg”.

Ulrik Volgsten är docent i musikvetenskap vid Örebro universitet. Sedan doktorsavhandlingen 1999 (Music, Mind and the Serious Zappa: The Passions of a Virtual Listener) har hans forskning handlat om musikalisk kommunikation i olika medier. Förutom ett idéhistoriskt intresse med fokus på musikestetik, har detta också inneburit forskning med inriktning på kognitionsteoretiska och musikpsykologiska frågeställningar. Den konkreta samhälleliga relevansen av dessa inriktningar visar sig i den antologi för vilken han var redaktör (tillsammans med dr Steven Brown), Music and Manipulation: on the Social Uses and Social Control of Music (Berghahn Books, 2006).

Hugo Alfvéns musik lever. Den lever på konsertestrader och i tillhörande salonger, den lever i inspelningar och filmer. Och den lever i forskningen.

Här presenterar åtta musikforskare ny kunskap om Hugo Alfvén och hans musik. Boken är ett försök att se föremålet i ny belysning, att syna hans mest spelade verk, men också att upptäcka hans mindre kända stycken.

Ett par författare har tidigare skrivit åtskilligt om Alfvéns musik. Flertalet har dock andra specialområden, varifrån de här – med friska ögon – behandlar Alfvén för första gången.

Bokens redaktörer är Gunnar Ternhag och Joakim Tillman, professor respektive docent i musikvetenskap vid Stockholms universitet

Joseph Martin Kraus (1756–1792), som ofta kallats »den svenske Mozart« – en lika stor förolämpning för båda dessa musikgenier – föddes samma år som kollegan i Miltenberg, i det natursköna Odenwald sydost om Frankfurt a.M., skickades till jesuitskolan i Mannheim, påpassligt nog då med »världens bästa symfoniorkester«, och sedan till Erfurt för juridiska studier och därefter till Göttingen, där musiken tog över. »Göttinger Hainbund«, grogrund för Sturm und Drang, präglade mycket av hans tankevärld.

Studentkamraten Carl Stridsberg lockade Kraus till Gustav III:s Stockholm, och efter ett par slitsamma hungerår fick han uppdraget att komponera musiken till Kellgrens första operalibretto, Proserpin, som vid en generalrepetition på slottsteatern övertygade kungen att detta var löftet om fortsatta operaframgångar. Kraus fick beställning på en opera att inviga det snart färdiga nya operahuset på Gustaf Adolfs torg och skickades på en »kortare resa« runt Europa – som blev fyra och ett halvt år och tog Kraus överallt, med besök och lovord hos Gluck och Haydn i Wien, medlemskap hos Pater Martini vid den berömda akademien i Bologna, två år i Paris med allt vad det kunde erbjuda av musik, och så hem till Stockholm med kapellmästarjobb och direktörsposten vid musikakademien, enligt brev hem »rena tukthusarbetet«.

Det sista storverket blev sorgemusiken över Gustaf III efter mordet på maskeradbalen 1792, ett av de förnämsta requiem-liknande verk som kan tänkas. Kraus skrev drygt 200 verk och den stora musikvärlden börjar alltmer upptäcka att Kraus var en sann kollega till de där wienska stormästarna. Eftersom Kraus också var en intellektuellt klarvaken konstnär – Kellgrens, Bellmans, Anna Maria Lenngrens och andra konstnärers gode vän – är det en sann fröjd att stifta bekantskap med en av de största tonsättarna i svensk musikhistoria.

Musik är tanke, närmare bestämt tontanke. Komponist och interpret tänker i musik, essäist och filosof tänker om musik. Detta är utgångspunkten för föreliggande text som delas upp i ett antal kapitel där rubrikerna antyder inriktningen: Existens, Skönhet, Karaktär, Sanning. I dessa reflekteras deras relevans för musik med hjälp av valda exempel ur repertoaren. I några fall belyses en egenskap genom sin motsats, exempelvis när författaren resonerar kring det fula i musiken eller om musik kan ljuga. I andra fall fördjupas en egenskap till ett porträtt av komponister såsom Beethoven och Blomdahl. Texten tar ställning.

Gunnar Bucht (f. 1927) är tonsättare och musikforskare. Under senare år har han publicerat memoarer men även essäer med idéhistorisk och filosofisk anknytning till musik. Av Gunnar Bucht har tidigare utgivits: Europa i musiken (1996), Född på Krigsstigen (1997), Rum – Rörelse – Tid (1999), Pythagoras’ sträng (2005), Catalogue raisonné ou parcours confus (2008), Rum, människa, musik (2009) och Quid est tonus? (2009).

Vad hände när rocken kom till Vasa, en tvåspråkig kust och hamnstad i västra Finland, när musiken gjorde sina första inbrytningar och ganska snabbt etablerade en ny ungdomskultur i staden?

Från Wantons till Wild Force fokuserar både på rockens etablering i Norden och på frågor om gränskultur, gränserfarenheter, tvåspråkighet och minoritetspositioner. Tiden som undersöks är i huvudsak tre decennier, 1960-, 1970- och 1980-talet. Sex musiker och musikaliska påverkare i den svensk- och tvåspråkiga rock- och popkulturen i staden utgör centrala prisman för analysen som utmynnar i en teoretisk reflektion över tvåspråkighetens villkor i staden och i Finland över huvud taget.

Sven-Erik Klinkmann är docent i folkloristik, särskilt populärkultur, vid Åbo Akademi. Verksam som forskare, författare och kulturkritiker. Han doktorerade på avhandlingen Elvis Presley – den karnevalistiske kungen och har gett ut flera diktsamlingar och prosaböcker. 2006 utkom hans översikt över populärkulturens fantasiformer, På drömmarnas marknad. Ikoner, fantasifigurer och klichéer i populärkulturen. Han forskar för närvarande för Svenska litteratursällskapet i Finland om det svenska i Finland.

Jan Johansson (1931–1968) kom att inta en särställning i den svenska jazzmusiken, trots sin korta levnad. Hans mångsidighet och briljans som improvisatör, kompositör och arrangör var märklig. Med samma lekfulla experimentlusta skapade han Pippi Långstrumps signaturmelodi som hisnande moderna kompositioner åt Radiojazzgruppen. Med säker stilkänsla lyfte han meditativ jazz ur den svenska folkmusiken – och vann stora lyssnarskaror. Som ackompanjatör och improvisatör spelade han med många av jazzens internationella storheter. Medan han på hemmaplan kom att ingå i kretsen kring Arne Domnérus orkester, vilken han tillhörde vid sin bortgång. Som särskilt betydande framstår den konstfulla triomusiken med gitarristen Rune Gustafsson och basisten Georg Riedel.

Erik Kjellberg har skrivit en grundlig biografi om denna musikaliska begåvning. Vi följer honom från uppväxtens Söderhamn till Chalmers i Göteborg, dit han åkt för att bli ingenjör. Men han blev snart fångad av tidens göteborgska jazz och avbröt studierna. Snart for han över sundet till Köpenhamn och spelade med Stan Getz, Oscar Pettiford och andra stormän inom jazzen, innan han så småningom flyttade till Stockholm och Arne Domnérus orkester. I huvudstaden kunde han utveckla nya musikaliska sidor. Han skrev balett- och filmmusik och låtar att gymnastisera till, han kompade Monica Z och Cornelis i några klassiska nummer, spelade barnlåtar och historiska stycken på ett häpnadsväckande vis och mycket annat. Jan Johanssons musikaliska aptit var omättlig. Och hans nyfikenhet och stilkänsla gjorde hans musik ideligen gränsöverskridande och intressant.

Boken skildrar därtill en sällsynt kreativ tid inom svenskt musik- och kulturliv. Upptäckarglädjen var stor inom många kulturområden. Bland de viktigaste bidragen blev Jan Johanssons musikaliska gärning.

Med boken följer en CD med bl.a. tidigare inte utgiven musik.

Erik Kjellberg (f. 1939) blev 1985 professor i musikvetenskap vid Uppsala universitet. Bland hans skrifter märks doktorsavhandlingen om kungliga musikers ställning i Sverige under stormaktstiden, musikhistorieboken Klingande Sverige (tillsammans med Jan Ling) och Svensk jazzhistoria: en översikt. Liksom Jan Johansson trakterar han piano, vibrafon och dragspel.

Vad är en ton? En klassisk fråga som står i centrum för detta porträtt av Jacques Handschin (1886–1955), en närmast legendarisk musikforskare. Genom sin djupa förtrogenhet med antik och medeltid har han skapat en alldeles egen musikfilosofi. Grundläggande är begreppet tonkaraktär och dess relation till tonhöjd, slutstation en insikt i det mirakulösa i vår upplevelse av ton och därmed musik. Som musikhistoriker ger Handschin originella perspektiv på västerländsk musikutveckling och dess rötter.

Gunnar Bucht (f. 1927) är tonsättare och musikforskare. Under senare år har han publicerat memoarer men även essäer med idéhistorisk och filosofisk anknytning till musik.

Bingsjö i Rättviks Finnmark har blivit den mest berömda spelmansbyn i Sverige. Här levde och verkade under två sekler en mängd skickliga spelmän, som lämnat ett rikt låtarv efter sig. Peo Österholm beskriver spelmanslivet i byn, porträtterar de mest kända spelmännen, från Nedhol Anders till Päkkos Gustaf och berättar om deras låtar. I boken intervjuas också ett antal framstående nutida spelmän för vilka Bingsjö har varit av stor betydelse. Boken beskriver också byns spelmansstämma som är Sveriges största och som 2009 firade 40-årsjubileum.

Peo Österholm är född 1944, journalist, jazzmusiker och riksspelman. 2006 gav han ut Buskspel, en bok om spelmansstämmor.

Franz Liszt (1811–1886) är centralfiguren i denna del av Jan Lings serie om den europeiska musikhistorien. Vi får möta Liszt i många olika roller: som underbarn, pianist, tonsättare, dirigent, musikskribent. Vi möter även många av hans kolleger, däribland Hector Berlioz, vars Symphonie fantastique väckte den unge Liszts intresse för beskrivande musik. Också Frédéric Chopin finner vi i kretsen av musikvänner, liksom den blivande svärsonen Richard Wagner.

Några kvinnor kom att få stort inflytande på Liszt: grevinnan Marie d’Agoult, som lade grunden för hans kulturella bildning, prinsessan Caroline von Wittgenstein som fick honom att överge en internationell pianokarriär för komponerandet samt författarinnan George Sand, vilken stod honom nära som konstnärlig förebild och diskussionspartner.

Pianots okrönte mästare Liszt var en stor humanist, men med ett stort ego och en fåfänga av ansenliga mått. Virtuos, tonsättare, pedagog – Liszt är en symbol för den epok under 1800-talet, då klaveret kom att inta en central plats i den borgerliga musikkulturen.

Boken är rikt illustrerad och innehåller musikexempel som även musikamatören bör kunna framföra på klaviaturen.

Jan Ling är professor emeritus i musikvetenskap vid Göteborgs universitet. Han verkar som musikhistoriker, pedagog, musiksociolog och folkmusikforskare.

De är tonkonstnärer: dirigenterna Eric Ericson och Cecilia Rydinger Alin, pianisterna Elise Einarsdotter och Hans Pålsson, tonsättarna Thomas Jennefelt och Marie Samuelsson. De gestaltar musik och är väletablerade konstnärer. Hur tänker de om sitt musikskapande? Var kommer musiken ifrån? Hur går skapandet till? Det är frågor som belyses i denna bok. Tonkonstnärerna ställs här i centrum. Begreppet ”tonkonstnärer” används som en samlad beteckning eftersom det handlar om såväl musiker, dirigenter som tonsättare. Den vetenskapliga reflektionen utgår från deras berättelser, men även yttre och inre miljöfaktorer vägs in.

Konst skapas inom mänskliga miljöer. Uppfattningar om mening, värde och plats växlar över tid. Detta beror på att betingelser, förutsättningar och erfarenheter utgör grunden för konstens tillkomst, gestaltning och mottagande. Forskningsprojektet ”Den kontrapunktiska väven” ligger till grund för denna bok. Projektet i stort handlar om människors musikaliska gestaltningsprocess. Syftet är att tydliggöra professionella tonkonstnärers musikaliska gestaltning utifrån deras egna erfarenhetsbeskrivningar.

Börje Stålhammar är professor emeritus i musikvetenskap vid Musikhögskolan, Örebro universitet. Hans huvudsakliga forskningsinriktning är musik och identitet, den konstnärliga gestaltningsprocessen, samt musikpedagogisk forskningsteori och forskningsmetodik i ett vidare perspektiv. Han disputerade vid Göteborgs universitet med avhandlingen Samspel. Grundskola–musikskola i samverkan. Han har varit ansvarig för forskarutbildningen vid Musikhögskolan i Örebro där ett antal forskningsprojekt drivs med såväl musikpedagogisk som konstnärlig inriktning. Han har också gett ut böckerna Grounded Theory och musikpedagogik, Musiken – deras liv, Musical Identities and Music Education. Han är redaktör för antologin Music and Human Beings och en av redaktörerna för boken Sinnena och Konsten. Stålhammar är publicerad i ett antal internationella forskningstidskrifter, samt har lagt fram papers vid ett flertal internationella forskningssymposier. Musiken tar gestalt är utgiven med stöd av Konung Gustaf VI Adolfs fond för svensk kultur.

I denna bok berättar flera hundra människor – kvinnor och män, unga och gamla, musiker och icke-musiker – om sina starkaste musikupplevelser. Upplevelserna sträcker sig över nästan hela 1900-talet och har inträffat i de mest skiftande och ofta oväntade sammanhang, Musiken absorberar lyssnarna eller utövarna, stänger ute allting annat. Den väcker starka känslor och många andra reaktioner, alltifrån fysiska förnimmelser till upplevelser av existentiell och andlig karaktär. Varje berättelse är unik, vittnar om starkt engagemang och är ofta av gripande karaktär.

Upplevelsen kan leda till en förlösning av uppdämda känslor, innebära befrielse och rening och fungera som terapi. Man kan känna sig bekräftad och förstådd, få ökat självförtroende och en annan syn på sig själv och tillvaron i stort. Naturligtvis också en helt ny syn på musik och vad den kan betyda för välbefinnande, hälsa och livskvalitet. Det finns många likheter med starka upplevelser inom andra områden såsom natur, kärlek, religion, litteratur, bildkonst och dans.

Alf Gabrielsson är professor emeritus i psykologi vid Uppsala Universitet. Han har särskilt ägnat sig åt forskning och undervisning i musikpsykologi. Han är även ledamot i Kungl. Musikaliska Akademien.

Form och funktion analyserar idéer och förändringar i musiklärarutbildningen från slutet av 40-talet fram till förnyelsen av utbildningspolitiken 1976.

Den nya synen på musikutbildning under 1950- och 60-talen var ett vagt uttryck för en speciell intellektualistisk och modernistisk estetik. Formen befann sig i centrum av det estetiska intresset under 1950-talet, och betraktades som en mötesplats mellan å ena sidan det musikhistoriska och teoretiska kunnandet, och å andra sidan det musikaliska hantverket och den musikaliska praktiken. Stilanalys verkade göra det möjligt att skriva musikhistoria enligt en modern, vetenskaplig metod.

Begreppet funktion introducerades i den svenska diskussionen om musikutbildning redan på 30-talet, i samband med teorier om harmoni, men slog igenom på allvar under 60-talet som ett antropologiskt och sociologiskt begrepp. Som sådant spelade det en viktig roll för frigörelsen av andra musikformer än den traditionella västerländska konstmusiken. Det konstnärliga avantgardet, medieindustrin och den nya vänstern delade en önskan om ett nytt kulturbegrepp som skulle motverka autonomi och abstrakt formtänkande.

Dagligen genomförs i Sverige en mängd konsertarrangemang. Bakom varje framträdande finns någon eller några som tagit initiativ till att boka musiker, ordna någonstans att spela och att locka dit en publik. Under ett och ett halvt år har etnologen Lars Kaijser följt en kammarmusikförening, ett kafé och en rockklubb för ungdomar. Han har fått ta del i deras arbete med möten, förberedelser, konserter och festivaler. I undersökningen har studerats hur arrangörerna planerar, genomför och värderar sin verksamhet. Samtidigt påvisas hur deras arbete är förankrat i kulturpolitiska direktiv och ambitioner. Förebilder för verksamheterna återfinns i ett internationellt utbud av musik, festivaler och konsertformer. En särskild uppmärksamhet ägnas därför åt hur genrebundna konventioner hanterats i arrangörernas arbete.

Namnet Knut Brodin är nog obekant för många. Men hans melodier har de flesta svenska barn sjungit någon gång: Herr Gurka, Krakel Spektakel, Det var så roligt…

Brodin (1898–1986) var konsertpianist med sin tids mest utskällda modernister på repertoaren. Han kom sedan att främst ägna sig åt barns uttryck i musik och bild och åt undervisning.

Tillsammans med de konkreta uttrycken för hans verksamhet, får vi här ta del av hans syn på musikerskapet, på existentiella frågeställningar som var aktuella i de kretsar där han rörde sig, och på arbetet med barn, musik och undervisning. ”Musik som livsämne” är ett Brodinskt uttryck som han använde när han diskuterade sin syn på barn, identitet och musikundervisning.

Laila Barkefors är musikvetare, verksam i Göteborg. Hon disputerade 1995 på en avhandling om tonsättaren Allan Pettersson.

I dag, dryga femtio år efter sin död, är Wilhelm Peterson-Berger alltjämt känd som musikrecensenten med den vassa pennan och som tonsättare av outslitliga och älskade pianostycken, solo- och körsånger. Hans hem Sommarhagen på Frösön är en av Jämtlands stora turistattraktioner, där också musikdramat Arnljot framförs varje sommar. Men hans musikaliska register var långt större och bredare än så: fem symfonier, fem kantater, fem operor – och bevarade kompositionsskisser till flera större verk som hittills inte studerats.

Wilhelm Peterson-Berger – en vägvisare presenterar ny och fördjupad forskning om olika sidor av hans mångfasetterade konstnärskap: om dubbelrollen som kritiker och tonsättare, hans inställning till folkmusik, den inspirerande vänskapen med Erik Axel Karlfeldt, dispyterna med STIM och Stockholms konsertförening, om ledmotivtekniken i Arnljot och dess plats som svensk ”nationalopera”, manskörsångerna, de unika Nietzsche-tonsättningarna, Sommarhagens tillkomst och kärleken till Jämtland. Nya perspektiv finns också i analyserna av de opublicerade verken som sångcykeln ”Die Wallfahrt nach Kevlaar” och de många efterlämnade skisserna.

Antologin vill inspirera till nyupptäckter och studier av de mera sällan spelade verken. Den innehåller också en komplett förteckning över Peterson-Bergers skrifter och kompositioner.

Joseph Martin Kraus (1756–1792) var hovkapellmästare åt Gustaf III och samarbetade som operakompositör med Johan Henrik Kellgren. Tvåhundrafemtioårsminnet av hans födelse är en av flera anledningar att erinra om vilken storslagen tonsättare och människa denne tyskfödde och raskt försvenskade gustavian var. De drygt hundra bevarade breven ger mångfacetterade bilder av det sena 1700-talets svenska och europeiska värld utifrån främst musikaliska perspektiv och tecknar samtidigt en levande bild av den geniala och charmerande person som Kraus var.

Hans Åstrand är ständig sekreterare emeritus i Kungl. Musikaliska Akademien och har ägnat lång tid åt forskningen kring ”den största gustavianska musikerpersonligheten” Joseph Martin Kraus.

Du skulle bara ha sett allt otyget! Den första symfonin uppförde jag vid en privatkonsert, som ges varje måndag och torsdag hos professor Pütter. Pütter själv dirigerar. Hallå – knack knack med stråken! Sätt igång! Knappt 20 takter, så blir allt i bästa form hullerombuller. Nu jagade violinen basen, basen altfiolen, altfiolen sekundfiolen – oboerna kacklade också med litet grann och hornen höll visligen rentav käften. Så gick det till! [1777]

Av min tvätt är inget längre helt mer än en enda skjorta, de andra ser alla ut som vindflöjlar [1781]

Äntligen blev mitt arbete framfört på det kungliga lustslottet Ulrichs­thal inför kungen, och jag fick tillstånd att själv dirigera det. Hovet var utomordentligt belåtet med det och det sätt som kungen förklarade mig sin tillfredsställelse på var över alla mina förväntningar. Genast efter det att musiken spelats underhöll sig kungen mer än en kvart med mig: gav mig först en rätt artig komplimang, frågte mig om det ena och det andra och mätte mig med sina stora ögon från huvud till fot, och jag på mitt gamla lovvärda vis tog mig friheten att begapa monarken hel och hållen, och det – som jag senare har erfarit, har just behagat honom. [1781]

Ändeligen har jag råkat Pan Gluck. Med mera andakt makar sig säkert ingen Pilgrim åt heliga landets öfverlefvor än jag til denna stora patriarcken. [1783]

Känner du Mozarts Entführung aus dem Serail? Han arbetar nu på sin Figaro, en Operette i 4 acter, öfver hvilken jag gläder mig hjerteligen. [1785]

Den 15 oktober 2005 skulle Dag Wirén ha fyllt hundra år. Han framstår i dag som en av de främsta svenska tonsättarna under 1900-talet och det kan därför vara dags att penetrera hans insatser. Han lade själv den största vikten vid de instrumentala verken, som han försåg med opusnummer, men stod också för en betydande produktion av musik för teateruppsättningar och filmer. Därtill kommer hans sju år som musikkritiker. För allmänheten blev han först känd genom sin Serenad för stråkorkester (1937), liksom Hugo Alfvén blev känd genom sin Midsommarvaka (1903), båda verken för övrigt tillkomna när tonsättarna var 31 år gamla, och båda verken i dag alternerande som de internationellt mest framförda svenska orkesterverken. Bredden i Wiréns mogna konstnärskap sträcker sig från allvaret och koncentrationen i den femte symfonin (1964) till de populära tonfallen i 'Annorstädes vals', som var det svenska bidraget till europeiska schlagerfestivalen 1965.

Dag Wirén – en vägvisare ägnas åt Wiréns verk som tonsättare och kritiker, med utblickar mot samtidens idéströmningar i Paris och i hemlandet.

Från fäbodrop till folkrock, från jojk till världsmusik – boken Folkmusik i Sverige ger en överblick över folkmusikens gamla och nya scener. Den beskriver folkmusikens utveckling fram till i dag. I särskilda avsnitt presenteras samisk musik och folkmusikens förutsättningar i det mångkulturella Sverige.

Detta är en andra, aktualiserad upplaga av boken som blivit ett fast inslag i många utbildningar om svensk folkmusik.

Dan Lundberg och Gunnar Ternhag tillhör landets ledande musiketnologer. Dan Lundberg är chef för Svenskt visarkiv och adjungerad professor vid Högskolan i Gävle. Han är också musiker i gruppen Orientexpressen. Gunnar Ternhag är professor vid Högskolan Dalarna. De är också författare till boken Musiketnologi – en introduktion.

Även tillgänglig som e-bok: ISBN 978-91-7844-467-0.

Idag talas det ofta om åldersexplosionen och de försörjnings- och omsorgsproblem som uppstår då de äldre blir en allt större del av befolkningen. Forskningen har lärt oss mycket om åldrandets sociala villkor. Men hur formas egentligen de kulturella positioner som är tillgängliga för äldre människor? I den här boken undersöks formandet av pensionärskap i tre musikaliska fält – den kommersiella pensionärsmusiken, vårdens institutionsmusik och föreningars musicerande. Tillsammans ger de en rik bild av pensionärskap i vår tid.

Vi får bland annat möta artister som gör en andra karriär som ”seniorhjältar” med inriktning på pensionärsträffar och servicehus; en ambulerande radiosändning med musik och intervjuer på äldreboenden; olika musikaliska minnesarbeten i vården; sånggrupper och musikcirklar i pensionärsföreningar. Genom fokus på klanger, socialt samspel och vidare kontexter visas hur pensionärskap formas i ett specifikt spelrum, ett ofta marginellt socialt, tidsligt och rumsligt utrymme som ges utopiska kvaliteter. Ett särpräglat sound och en specifik harmonik, en tillbakablickande hållning samt ett homogent och exklusivt nationellt ramverk är olika inslag i formandet av pensionärskapets musik.

Sverker Hyltén-Cavallius forskar och undervisar i etnologi vid Institutionen för etnologi, religionshistoria och genusstudier vid Stockholms Universitet. Minnets spelrum är hans doktorsavhandling.

Biografin över John Enninger, spelmannen, kongl. hovkapellisten och klockaren i det skånska Höör, är som en bildväv där centralgestalten är Enninger själv. Hans växlande liv ger ljus och skuggor, och hans spelmansglädje och virtuosa konsertspel utgör brokiga inslag.

Genom författarens återupptäckt av Enningers dagbok från åren 1884 till 1903 i Musikmuseet i Stockholm fördjupas och utökas bilden. Fram träder allt fler gestalter – Enningers familj och släkt, sångare och musiker, och en hel bygd i vardag och fest. Själv är han ofta på resa, som spelman och konsertviolinist men också för att lyssna till berömda gästspelare. I vardagslag syns han med oxar och häst slita för brödfödan hemma i Höör.

Elisabet Wentz-Janacek hörde i unga år i Höörs prästgård talas om John Enninger. Hon lärde känna elever till honom som höll kammarmusiken levande. Man talade ännu om hans eget violinspel som något enastående. Anekdoterna kring honom var många. Frågetecknen om kvinnorna i hans liv också. Så småningom drogs Elisabet in i musiken och den repertoar som Enningers elever alltjämt spelade. Senare blev spelmansmusiken och de folkliga koralerna allt intressantare för henne.

Författaren är kyrkomusiker och koralforskare i Lund, har skrivit åtskilliga artiklar om John Enninger och bl.a. givit ut hans Original-Folkpsalmtoner.

”Jag har sålt mina visor till nöjets estrader...” skaldade Nils Ferlin, en av de många som bidragit till den svenska visskatten. Den här boken handlar om den populära visan, allt ifrån Birger Sjöberg och Evert Taube, via Olle Adolphson, Cornelis Vreeswijk, Alf Hambe m.fl. till rockpoeter som Stefan Sundström och Lars Winnerbäck.

Författarna tar upp olika aspekter på visan: samspelet text och musik, svenska teman såsom sommaren, naturen, sjömanslivet, dansbanorna och kvinnorna, men även satir och samhällskritik. Härtill undersöks vari det specifikt svenska kan ligga. Visans musikaliska rötter spåras i både vår folkmusik och utländska tonfall, allt ifrån Taubes tangoäventyr till Vreeswijks socialkritiska samba och blues. Ett kapitel ägnas Birger Sjöbergs Fridavisor och ett annat handlar om vismakare med glimten i ögat – Povel Ramel, Owe Thörnqvist och Robban Broberg. ”Sjöman och cowboy, musiker, artist...” är ett avslutande kapitel om olika sätt att framföra visor samt visaktörernas framtoning och ”image”.

Visor till nöjets estrader är den första större framställningen om vår kanske mest älskade musikaliska genre – visan.

Författarna, docent Per-Erik Brolinson och professor Holger Larsen, är verksamma vid Musikvetenskapliga institutionen, Stockholms universitet. De har publicerat flera böcker om populärmusik. Särskilt deras När rocken slog i Sverige har uppmärksammats.

Denna bok ger en heltäckande bild av tonsättaren Hugo Alfvén. Vi får hans liv i årtal och vi möter yrkesmannen i dennes olika roller – tonsättaren, dirigenten, skrifställaren. Kapitelvis redovisas symfonierna, rapsodierna, den sceniska musiken, kantaterna, körmusiken och solosångerna. Vi besöker Alfvéns gårdar i Tällberg och Tibble. Vidare innehåller boken en opusförteckning, en systematisk verkförteckning samt en lista över Alfvéns skrifter.

Bokens författare: Lennart Hedwall, Jan Olof Rudén, Gunnar Ternhag, Jan Ling, Carl-Gunnar Åhlén, Martin Tegen, Jan Lennart Höglund, Anna Greta Ståhle, Ola Nordenfors och Sven Wilson.

I Operabögar möter vi 39 homosexuella män, som modigt och öppenhjärtigt berättar om sina liv och sitt operaintresse. Göran Gademan, fil dr i teatervetenskap, har försökt utröna banden mellan operakonsten och den manliga homosexualiteten. Mycket har skrivits om detta redan, framför allt i USA, men för första gången undersöks nu frågan empiriskt i ett intervjuprojekt. I boken ställs frågan vad operaintresset har betytt för att våga bejaka den sexuella läggningen och ”komma ut ur garderoben” och analyser genomförs av hur man kan uppleva några nyckelverk i operarepertoaren.

Utifrån gay studies och queerteori försöker författaren sätta fingret på vad som ligger bakom den divakult som litet slarvigt tillskrivs homosexuella män, oavsett om det gäller Marlene Dietrich eller Maria Callas. Även den sociala sidan kring operautövandet utreds, hur man knyter kontakter och utövar sitt intresse tillsammans med andra likasinnade. Framställningen blir samtidigt en skildring av hur det är att leva som homosexuell i Sverige idag och under de senaste decennierna. Deltagarna är mellan 19 och 69 år, och boken följer deras liv kronologiskt från barndomen till nutid. Operans olika funktioner som ventil, förebild, spegling/identifikation, substitut/sublimering, verklighetsflykt och tröst utreds, och det konstateras också att såväl ”garderoben” som operaintresset är en dynamisk process som hela tiden förändras.

Även tillgänglig som e-bok. ISBN 978-91-7844-654-4.

”B. bör alltså rätteligen räknas som en av de mera framstående bland de svenska 1800-talstonsättarna”, skriver Sohlmans musiklexikon om Oscar Byström (1821-1909). Trots denna betydelse föreligger inte förrän nu en omfattande och heltäckande biografi över tonsättaren.

Hans tonspråk är ”ställvis mycket Berwaldbefryndat men ofta av mera ’romantiskt’ lynne”. Han ägnade sig vid sidan av sitt komponerande åt koralforskning och var en betydande pianist. Bl.a. undervisade han prinsessan Eugénie och blev inspektor vid Musikaliska akademien. Denna biografi ingår i nämnda akademis skriftserie.

Lennart Hedwall är tonsättare och docent med ett omfattande musikhistoriskt skriftställarskap. Boken är rikt illustrerad.

Aldrig tidigare har så mycket musik av olika slag funnits på så många platser samtidigt. Aldrig tidigare har så mycket tid ägnats åt musik. Musiken har en nyckelroll i samhällsförvandlingen. Musik, Medier, Mångkultur tar musiken till hjälp för att förstå och förklara hur social och kulturell mångfald uppstår och organiseras.

Förr sökte sig svensken till arbetskamrater, grannar och folk från samma landsända, idag till folk som gillar samma musik, samma fotbollslag eller pratar på samma sätt. Det uppstår allt fler grupperingar kring gemensamma kulturella värderingar. Det gäller för såväl pensionärsdansare som nynazister och hip-hopare. De som på 1950-talet blev dixiesnubbar gillar fortfarande tradjazz. Det märks på tandläkarnas personalfester.

Alla säger: Titta på oss! Vi är speciella och annorlunda! Men alla säger detta på samma sätt och på samma arenor. Och de säger det med musik. Med musiken som nyckelhål studerar Musik, Medier, Mångkultur hur olika typer av grupperingar i dagens samhälle fungerar: Hur uppstår de? Vad vill de? Hur gör de? Vad kommer de att göra i framtiden? Hur kommer det att påverka Sverige?

Med boken följer en CD-ROM, där bl.a. olika utvecklingslinjer för musiklandskapet kan prövas.

Hjort Anders Olsson (1865-1952) är en av Sveriges allra främsta spelmän. Född i Bingsjö på Rättviks finnmark fick han sin musikaliska skolning av byns övriga spelmän, men lärde sig också låtar under flera års säsongsarbeten i Hälsingland.

År 1906 flyttade Hjort Anders till Uppsalatrakten, där han snart uppmärksammades för sitt innehållsrika fiolspel och sin märkliga repertoar. Han blev ett ledande namn som efterfrågades till spelmansstämmor, konserter och inte minst spelningar på Skansen. Konstnären Bror Hjorth, som kände och avbildade Hjort Anders i nästan 30 år, betydde också mycket för spelmannens enastående ställning.

Gunnar Ternhags bok är den första större studien över en svensk spelman. Han beskriver spelmannens liv och musik, men gör också en bred bakgrundsteckning till detta unika musikeröde.

Gunnar Ternhag är musikforskare med svensk folkmusik som specialområde. Detta är hans doktorsavhandling.

1695 års psalmbok var stadfäst och giltig under 124 år, då den ersattes av den wallinska psalmboken. Den är ett litterärt storverk i svensk kulturhistoria. Även musikaliskt har den spelat en central roll. I denna koralbok finner vi både text och musik. Den återutges i faksimil och i ett stadigt linneband.